Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Recension

Nerland under down — Aase Berg utan (prototyp) = sämre, i recension

Aase Berg gav sig först som en slags ganska knäpp poet med sin debupp och med uppföljaren, halvreprisen, av Hos rått djur respektive Mörk materia, då hon nästan var en scifipoet med sitt landskap, där allt på ben skulle söka sig under ytan, men ytan under blev ironiskt ett passus för eviga hål, i ett smort klibbigt flipperspel. Kunde te sig lite abstrackt och hon som en mutantpoet förutan musik i språket. Där fanns det dock något som pockade tankar, gav en utforskargiv åt läsaren, att prova hennes förunderliga hål. Sedan kom diktsamling Forsla tjock, vilket var början i ned[r]räkningen på hennes diktgärning, ett rakt nedfallskast det, från att ha varit rätt lovande, någorlunda intressant blev hon med ens gnällig, omöjlig att gilla, även om hon var lite trevligt halvt obegriplig eller avståndstagande från läsarens sida, förblev retfull i kognitivt positiv bemärkelse. Läsaren skulle hälsa hennes obesitas tillväxande, nej på tjocken var hon, men det var ändå ointressant om hon skulle föda ett monster med krokodilsvans och oss aprikosläpp släppt, att yttra vadhelst. Blev snarast lite tjockt hela tiden i hel ansats, hal avsats, domnat fetthuvud som med. Nu med Uppland är hon redan nere på slät yta och slött landskap, onödigt stabil. Hon har blivit nästan som du med sig själv och världen, som en lycklig naiv mamma nära, gått bort från uppbrotten, hamnat i lekparken vid närheten.

Aase Berg förkunnade i Stockholms (o)fria tidning, att ”alla”(!) poeter, varje dito diktare borde bör skaffa barn [barnrumpor], att det ger så mycket, ger perspektiv och lust till språk och prövning, gör poeterna piggare, slipper mörka tankar. Hon uttryckte sig nog inte riktigt exackt så, men jag har inte den blajiga intervjun tillgänglig, blott andemeningen var exakkt så. Det var ett kardinalfel av henne, skall det då från ett Uppland exporteras lyckliga poeter, helande människor, exponiter, glättiga clownepigon, allsköns lycka, ty hennes nya diktning är munter, smårolig, kvasifinurlig, lekfull, men ack så dålig, så kort, ytlig saknande alltför av undermeningar, stannat för enkla språkliga fuskknep. Mitt svar, till Aase, adoptera bort ungen om du ska vara en intressant poet (skämt på sidan). Ska vi nästa gång få läsa diktning om när din unge lär tala, nu lite förövning av, och sedan när den sätter sig på skolbänken och läser, sedan när den blir mobbad, snart av en litterär standard med växande skonummer.

Facktum att jag ser stora enorma fördelar med naivistisk diktning som Bergs, om den vore bra, bättre, bäst sammanhängande och bryter upp mot konventionell text och tanke, integreras i allvaret för att göras meningsfull, låter befintlig verkliget där blotta sig, bryta upp och samman, byta ut dårvärnets. Att dock leka med ord, det ger lätt falsk euforisk skrivkänsla, skaparupplevelsens lögn. Kan verka bra och fint vid skrivandets gärning och stund, men ack senare, tarvligt avslöja oförmåga, brist på förmåga. Av hennes exempel, ett litet ”mufflonpyre” närmande en orm med ben hos, blir inte det minsta bra, gör sin egen muffinpyton, eller med smultronsyra, dyra syrsa yr surrad i orduffteflon (var ändan sedan fanns), ordslitnylons, svor nefelint fint ord, ordslitssil i istället, släppa ord på glosors fest och vis, med öppen dörr i utrymmet, och aldig ”ordobökväm” såsom Aase säger, är ordbakvänt snarare, blott förutan bot, ordbömisk kristall på operan spräckminimeringen kanske, strëckcitat är endast hennes, resten av dårskapen som min, och ljust lika mycket som Uppland de facktum är Nerland, Neverland, vad är nu ”ähggu! hättä!, äsping/gapet av en gäsping”, svaret i en clowns hatt, med en orm i gummi, diktläspning, släpigt var det förr, av talfelsdiktning, talövning hus tant Gurgli oh. I min barndom skickades några dårar i skolan på tallektion (betoning ”lek”) till tant ”Gurgli”, vad hon ens hette på riktigt, något som nästan liknade smekningen värt, och hennes glasögon var som en pytonorms tecken.

Sedan har Aase Berg ”goda gula circklar”, men vad jag menar är, är av dickter som kanske kunde ha gjorts bättre, ty för halvgjorda naivistiska släta olekar ord, kan i bästa fall vara början till en fortsättning efter lunchen, via förädlingens oändliga oredig mening vid relingen asfull, finns dock cirkelbestick att använda från etuiförpackningar, det hade barn förr, och gjorde en lutning i Uppsläppta land, halsskärarläpp gör sjöröv det vitt av [syftar avlutning, från gult, gammalt], från det goda skalet avklätt, blotta gult var fult. Råkar dock veta att det är oerhört svårt att använda dem, sådana där naivistiska glänsande nästan sterila cirkelbestick, envisa stick med in. Hennes ”nakenfisar” nakenbefisar vistelse visar, pppå dålig vits. Får inte roligt med hennes dikter, jag alltså, hittar inte patent, lockar inte ens till lust för att knycka uppslag, hjärnan tar det inte i bakhuvudet mitt, det händer inget, ingen explosion pang. Ledsen Aase du, verkligen, jag ser då bara (små) möjligheter, men inte lockas till.

Nyligen, i vintras har jag läst flera gamla dadaistiska diktsamlingar, och kollade också översättningen av Tristan Tzaras i svensk brokad, hans broöverkast, nyligen utgiven på svenska hos det där löjligt underjordiska förlaget Bakhåll som saknar totalt förmåga till kommunikation, alltså förlaget, låtom dom vara understoppade, dock Tzara däremot är fortfarande i en del dikter någorlunda bra, eller snarare delvisbra ihopskrivet, blev det till.och.med på svenska (bra), med några fascinerande rader om bensin på havet (om än inte diktrevolutionärt på något sätt), men Aase Berg kunde åtminstone om hon leker i det gamla spårets språk, fastän hon inte är nånsin någon dadaist (tyvärr), försöker förstås aldrig heller (tyvärrärr), blott här finns hos båda av en viss ansats, något av samma känsla för språkets avklädnad mot nya färger, men Bergskan kan inte, gör det inte med den stora tanken, om ett knaster i huvudet, enär dr Tzara var en som såg jordklotet som sin sak, kunde klämma till, knacka på det i sina texter som man gör på det kokta ägget, om än naivisterna och dårexponerare egentliga ska smälla det i bordet som ett Columbiariskt äkta ägg, där liksom hela idéen egentligen. Hon Berg har snarast en kittlande navel som inte räcker linjal liangarnet grader —fiber grader skiva klot någonstans alls som ett —snöre oröd orörd —tråd, icke någonstans. Det finns också en del hos henne av de gamla ryska futuristernas önskan om färger, förvrängningsfärgtäckningsöverdraget med (som deras), men dettta räcker inte hos bergsk diktning med att kunna skrapa i lager. Hon åstadkommer lamhänt ett historisckt upprepningsfel, dålig kopiering, hur egen den än är, gör som bekant original stora (bakvänt förståss ass), kopierarna till skrattsalvans bokstäv, utan att det är roligt, det samma som pajasens funktion i dramat. Samma naivismfel har t.ex. en viss poet Hammarén gjort i sin diktning, otroligt mycket i vissa opublicerade diktåhhävor som kanske är på kommande, men därför som lyriker [kritiker] lyhörd, snusar otillräckligheten, för att ändå återvända ditåt, vara uppriktig. Berg har haft roligt nog (tror jag kanske), det räcker förstås åsen för henne (kantänkas), något som ändå inte räcker för en skarp [elac] critiker. Kanske kan läsarna ha roligt, några, en handfull, enstaka, en minister Claes Andersson har säkert roligt i bergsk diktning. Själv har jag läst roligare barnsliga ordlekar, bättre stämningsfulla jollriga versrader hos t.ex. Agatha Christies deckare på järnvägen från, skrällt hårt, liksom på andra oanade ställen/texter. Må jag väl citera en av eländets berg, vad det nu ska vara för en dickt det också:

”Hux flux flax [hatar förresten fågeldikter]
flödar ljuset in [inte då sövar?]
Det fladdrar till [jaha]
i en tyllgardin [tyllapplikation, jaha, jo — hm]
I taket [nej inte i taket, för helv., på väggen! tack]
flackar fotspår [fotspråk vore bättre, fjät med]
av en solkatt [amen] ([solsvart])
[på fjölet också]”

[hakparenteser Porkkala, moroter är inte Aase Bergs odlade]

Jag skall dock läsa hennes nästa diktbyk, för hon kan bättre, bara hon mognar som diktare, mogna mogna och ruttna i dikt, rutiga dikter som det heter på finlandssvenska, att inte skriva sådana, som visserligen nästan alla poeter gör, dålig dikt. Å andra sidan är hon bergskt beskt nästbäst utgiven på ett av dom där Stockholmska barnboksförlagen, varför förväntningar aldrig finns.

Stefan Hammarén
dålig kritiker, för att ändå ha rätt
En som inte heller tycker hennes diktsvit var det minsta provokativ, att det skulle ha bidragit till min usla kritikk.

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #7 2005

Stefan Hammarén

Nerland under down — Aase Berg utan (prototyp) = sämre, i recension

Thommy Sjöberg

Nationaldagen

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 4

Katarina Falkenberg

Se upp för folkets kärlek!


Pressmeddelande: Katarina Falkenberg — Alkemistens röda längtan

Rolf Nilsson

Omänskliga rättigheter

Limerickar

Brest (av Mikael Bäckman)

Essäer

Anders Österling — en poet som är bortglömd

Kjell E. Genberg — en författare med mångfald på programmet

Paul Theroux skriver om världens tillstånd

Artiklar

När kändisarna tog över bloggarna

Nina Solomin — Gränsen — En resa bland människor som kallas illegala

Nyliberalismen är farlig för världens värderingar

Vad händer med EU nu?

Politik

Politiska kommentarer XI

Konst

Lars Englund — Moderna museet

Lennart Rodhe — Thielska galleriet

Backspegeln.

Sommarplågor

Blaskan-hjältar

James Spader.

Böcker

Korta bokrecensioner XI

Musik


The Hellacopters — Rock & Roll is Dead (av Dr. Rock)

The Hellacopters — Rock & Roll is Dead (av Dr. Indie)


Art Brut — Bang Bang Rock & Roll

Billy Corgan — The Future Embrace

Coldplay — Speed of Sound & X&Y

Doris Duke — I’m a Loser, A Legend in Her Own Time & The Swamp Dogg Sessions and More

Fantômas — Suspended Animation

Fat Possum Records — det enda skivbolag du någonsin behöver

Foo Fighters — In Your Honor

Hot Hot Heat — Elevator

Jens Lekman — Oh You’re So Silent Jens

Korta musikrecensioner VII

Moodymann som musikens förförare

Nine Inch Nails — With Teeth

Oasis — Don’t Believe the Truth

Röyksopp — The Understanding

The Tears — Here Comes The Tears

The White Stripes — Get Behind Me Satan

Trojan Box Set — Roots & Culture

Vitalic — Ok Cowboy

Filmer

På TV

TV-serier IV