Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musik

Sleater-Kinney — The Woods B.B.B.B.

Sub-pop

Rock utan Roks

Idag ska vi bli feministiska, men inte på det där sättet som felindoktrinerad idioti eller vad ”Fi” betyder som alla har pratat och skrivit om på sistone. Dr. Da Capo rekommenderar inte dylika felsatsningar eller bortkastande av röster. Nej snarare på det där tjejer-som-spelar-rock-som-en-hel-arme-karlar-men-piskar-dom-ändå-på-pungen-sättet. Sleater-Kinney från USA (var annars när det gäller bra rock generellt?) har hittills släppt ett antal skivor (tror det är sju) som alla har gått obemärkt förbi — inte nu längre. Efter det senaste underverket The Woods kan ingen längre ignorera storheten i det här bandet, än mindre kan man låta bli att införskaffa albumet. Det ni förhoppningsvis kommer att hålla i era förväntansfullt darrande händer om någon vecka eller så, är nämligen en smärre sensation. Ren kvinnokraft när den är som bäst helt enkelt.

Den här sommaren har artat sig till något riktigt bra. Förra månaden recenserade jag det som jag då påstod kunde bli årets rockplatta nämligen Nine Inch Nails With Teeth som fick en femma, och nu den platta som skulle kunna bli konkurrent om denna titel. Att båda plattorna är rena rock-plattor är ingen överdrift, men där upphör jämförelsen. Nine Inch Nails kör sin industrirock, Sleater-Kinney är däremot en direkt produkt av punk- och garage-rock. Tänk er en rockstil som fäktas mot ansiktet hela tiden, som inte viker undan en tum eller som kompromissar bort känslan av att balansera på sammanbrottets rand. Där har ni Sleater-Kinney, och det smakar ljuvligare än nypotatis — garanterat.

Det du får för pengarna är en nästan helgjuten platta med bullergaranti. Låtarna präglas av både jävlaranamma, härdsmälterock (utan Irene von Wachenfeldt!), och ett stänk vemod. Stundtals är låtarna uppe i Stooges-klass och bråkar ordentligt med automatiskt spret och buller, ibland är det mer sordin. På sina ställen präglas de av mer pop-känsla, men rocken bryter alltid igenom och ligger där som ett tinnitussus, lite grann känslan av att stå bakom en startande Boeing 747. Starka låtar är nästa kännemärke, låter som The Fox, What’s Mine Is Yours, Entertain, Rollercoaster, Steep Air och Let’s Call It Love är låtar som ryter, skriker, vrider sig och på andra sätt tvingar sig till uppmärksamhet. What’s Mine Is Yours innehåller till och med en Jimi Hendrix, d.v.s. ett dödagitarrenbreak med överstyr. Entertain är en av de mest nerviga låtar jag har hört på åratal, lyssna på hur de bygger upp öset till dess att de når überös bara genom att öka intensiteten i låten — knäckande. Rollercoaster bjuder upp till ett psykosös som börjar som en popdröm men slutar som en frontalkrock med distortionsshake. Steep Air är ett exempel på en tredje typ av låt som pendlar mellan söt poppärla och dödsdisko. Let’s Call It Love är en ren kärnklyvning, lyssna med vässat öra på tempoväxlingen i mitten och på hur låten går upp i kardinalknas. I Wilderness, Jumpers, Modern Girl och Night Light bjuds vi på mer popitopp, men inte utan skrotupplag. Lyssna till exempel på distortionen i Modern Girl som till och med har infekterat trumsoundet — snyggt jobbat!

Det finns dock ett aber, som kanske ändå ger Nine Inch Nails segern och Sleater-Kinney ”bara” får en fyra, nämligen att det är lite ojämnt. Inte mycket men ändå avgörande för slutresultatet. Sleater-Kinney har ändå förärats med en fyra som om sanningen ska fram, ligger snubblande nära en femma. Tjejerna ska ändå ha all heder i världen, de har lyckats skapa en headbangarhip rockplatta med mersmak, som borde finnas i var mans och kvinnas hem. Sleater-Kinney åt folket, mer kvinnokraft nu med det samma. Eftersom jag är man är jag ju ett djur (enligt vissa), eftersom den här musiken väcker djuret inom mig — så ge mig mer nu.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #8 2005

Thommy Sjöberg

Gympa

Mikael Bäckman

I huvudet på Thomas Alva Edison

Berra

Det största hotet mot demokratin

Limerickar

Axelsberg (av Mikael Bäckman)

Essäer

Lars Jakobson skriver om tiden och framtiden

Lite om några Europeiska romaner

Ny svensk bra fantasy med annorlunda perspektiv

Artiklar

Al Franken om konservativa lögnare och Per Ahlmarks gnäll

Att se på världen

Gösta Oswald i backspegeln

I Sverige sker det saker bortom våra politiker

Politik

Politiska kommentarer XII

Konst

Galerie Belle — en epok i Västerås konstliv 1967 till 1987

Serier

Fredrik Strömberg — Vad är tecknande serier?, Simon Gärdenfors — Lura mig & Jan Stenmark — Örat mot väggen

Tidskrifter

Close Up fyller hela 75 nummer sedan 1991

Hip hop magasinet Kingsize

Böcker

Johan Hilton — No Tears for Queers — Ett reportage om män, bögar och hatbrott

Katarina Falkenberg — Alkemistens röda längtan

Korta bokrecensioner XII

Mikael Enckell — Uppror och efterföljelse

Backspegeln.

Nydanande neobrutalism

Musik

Alec Empire — Futurist

Ayhan Aydin — We Build

Bill Monroe — The Legend Lives On

Black Rebel Motorcycle Club — Howl

Colleen — The Golden Morning Breaks

Dwight Yoakam — Blame the Vain

Electrelane — Axes

Blaskanredaktionen hyllar Eric Burdon och klassiska The Animals

Juliette and The Licks — Like a Bolt of Lightning

Korta musikrecensioner VIII

En rad med underbara sånger från Rodney Crowell

Rodney Crowell — The Outsider

Monica Zetterlund sjunger om livets holistiska sidor

Sleater-Kinney — The Woods

Ryan Adams & The Cardinals — Cold Roses

Så kom då Blå Tåget fram

The Magic Numbers — The Magic Numbers

Tråkig svensk kommersiell musik

Wilmer X — 4x4

Yngwie Malmsteen’s Rising Force — Unleash The Fury

Filmer

På TV

Buck Rogers

The Office

Sport

Friidrotts VM 2005