Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Artikel

Konservatismens intåg

Svensk politik har i över 80 års tid dominerats av socialdemokratin, i regeringsställning under närmare 70 av dessa år. Den kollektivistiska samhällssynen har i huvudsak endast bemötts av en individualistisk, liberal syn. Det har enbart blivit politiska skiften på Rosenbad då socialismen helt misslyckats (vilket den förr eller senare alltid gör) med att genomföra åtgärder för att få igång ekonomin. Tillväxt har, ur ett allmänhistoriskt perspektiv, aldrig varit socialismens starkaste sida.

Socialdemokratin har kunnat styra Sverige så pass länge pga. att vi efter andra världskriget hade en tid av ekonomisk uppgång i Sverige — under vilken den s.k. ”svenska modellen” gjorde sig världsberömd. Europa låg sönderbombat och kontinenten skrek efter produkter för att börja bygga upp ruinerna igen. Svensk industri stod orörd och intakt. Massproduktionen och exporten till Europa gjorde Sverige rikt. Socialdemokratin kunde lova reform efter reform och på 60-talet började man höja skatterna och bygga ut välfärdsstaten — ursprungligen en konservativ uppfinning, vilket socialdemokratin gärna förtiger — och Per Albin Hanssons ”folkhem”. Då hade någonting hänt. Västtyskland hade genomgått ett industriellt under, varför Europa började bli mätt på svenska varor, och svensk industri stagnerade inte minst också till följd av att vi lyckats bygga upp västvärldens största offentliga sektor. Därefter har socialdemokratin börjat förlora sin ledande ställning — men alltid återvänt, eftersom det liberala alternativet inte förmått övertyga det svenska folket.

Liberalismens individualism tilltalar inte så många, eftersom ingen människa är en ö — människor behöver andra människor för att kunna fungera, och genom våra relationer kompletterar vi varandra. Liberalismen har också misslyckats med att förklara varför den fria marknadsekonomin skulle vara helt överlägsen. Marknadsekonomin som ekonomisk modell har förvisso segrat i Sverige idag, men inte av egen maskin. Planekonomin behövde haverera först och rasera en halv värld, innan insikten om dess betydligt större brister blivit allmän i Sverige. Liberalismen tilltalar inte heller speciellt många i det att den är alldeles för teoretisk, materialistisk och kallhjärtad. Är man inte högutbildad, har man också direkt svårt att förstå marknadsekonomins effekter och dess inverkan på samhället.

Idag söker sig många istället till konservatismen, från Roland P. Martinsson till Linda Skugge. Varför?

Socialismen står för kollektivism. Den har visat sig vara fientlig till tillväxt och angripit kultur och familj, eftersom man i det socialistiska samhället skall rätta in sig i ledet, ingenting får vara viktigare än Staten och alla skall vara jämlika. Det är ett system där ingen skall kunna vara ”bättre” än någon annan, utan alla skall ha det lika dåligt, vilket blir konsekvensen. I dag talar inte socialdemokratin om arbete, utan om hur väl alla skall ha det när man befinner sig utanför arbete. Man ifrågasätter människans förmåga till eget ansvar. Det skall bli hjälmtvång, tvång på att ej få röka eller snusa, och ej äta fet mat. Förbud, detaljregleringar och åter tvång. Liberalismen för sin del står för människans utlevda frihet — och ”man skall sköta sig själv och skita i andra”. Sådana människor upplevs ofta som obarmhärtiga och hänsynslösa (vilket de allt som oftast också är!).

Konservatismen kämpar för att människans naturliga institutioner skall bevaras. Utveckling förutsätter kontinuitet och skall ske med utgångspunkt i sunt förnuft, men får aldrig ske till nackdel för det mänskliga. Människan har t.ex. alltid levt i familjer och behöver familjen. Ett barn respekterar inte en förälder för den person som hon är, utan för att föräldrarna är arkitekter och författare till barnets själva existens. Det finns en trygghet och för oss oerhört starka band inom familjen. Band som är en förutsättning för vårt andliga välbefinnande, och som vi inte klarar oss utan. Socialismens attacker på familjelivet, liksom liberalismens individualism och oförmåga att försvara familjen, har nu åter aktualiserat konservatismen i svensk samhällsdebatt. Konservatismen lyfter också fram människans frihet från politiskt intrång i hennes liv, vilket är lättare att förstå än att prata om marknadsekonomi, Lafferkurvor, efterfrågan och utbud. Det är naturligtvis man själv som skall välja vad man vill handla i en affär, det är inte politikerna som skall styra sådana beslut — men konsumenten har också ett ansvar för sina preferenser. Det är den enskilde själv, inte politikerna, som skall välja utbildning och skola liksom vilken typ av försäkringssystem hon vill ha — men det måste finnas en grundkvalitet som garanteras av samhället, det är därför vi betalar skatt. Framför allt är det familjen som själv skall bestämma formerna för sina barns uppfostran, inte politiker. Människan har ett eget ansvar och hon kan bestämma själv hur hennes liv skall se ut, utan politisk detaljreglering. Med betoning på ansvar!

Den konservativa synen på staten bygger också på trygghet. Man skall vara säker i sin vardag. Därför talar konservativa ofta om t.ex. vikten av att kriminella skall vara inlåsta och att stränga straff skall följa på grova brott, eftersom det inte är rimligt att det är de laglydiga medborgarna som ska vara rädda för att gå ut och behöva barrikadera sig bakom stängsel och övervakningskameror i sin trädgård. Satsningar på polis, militär och rättsväsende är därför viktigt. Lagar, polis och militär finns till för att skydda. De skall inte finnas till för att styra folk i deras vardag — utan för att skydda folk i deras vardag. Det demokratiska samhällslivet måste försvaras från onda element som önskar förstöra detsamma. Under lagens trygga hägn skall medborgare känna trygghet, inte rädsla.

Det kulturella är också viktigt för de konservativa. Det är viktigt för oss människor att veta var vi kommer ifrån, och att känna oss delaktiga i den sociala gemenskapen och samhällsutvecklingen. Familjen utgör det biologiska och sociala skyddsnätet. Det kulturella berättar om våra förfäder, vad vi är och vart vi är på väg. Det kulturella skall därför också skötas organiskt, av människorna själva. Statlig finansiering av museum och andra kulturella inrättningar är riktigt, men staten skall inte finansiera eller ekonomiskt styra den kultur som skapas i dag. Vår kultur måste skapas i detta nu som vi lever — av oss själva. Länder som använt sig av statligfinansierad kultur är bl.a. Sovjet och Nazityskland. Dessa propagandavarianter kallade ”kultur” överlevde inte eftersom de inte var skapade av människorna själva, utan av politiska ideologier. Politik och kultur får aldrig blandas samman.

Välfärdssystemet som finns i dag har havererat och behöver kraftigt reformeras, i stora delar nedmonteras. Det är alldeles för politiskt och gör otillbörliga ingrepp i människors vardag. Arbete uppmuntras inte, personligt ansvar bryts ned och människor förpassas ut ur den aktiva vardagen till förmån för socialistiska bidragssystem och ingrepp i det som vi håller för privat, nämligen familjen och vår vardag. Vad skall vi då ha i stället?

Det finns två system för detta, enligt min egen mening. Religiösa och privata institutioner har alltid skött om samhällets fattiga. Genom dessa förvaltningar finns också ett varmt hjärta, vilket byråkraterna saknar. Byråkrater har öppet mellan 09.00 och 17:00. Frivilliga volontärer kan ställa upp när som helst på dygnet, närhelst en människa är i behov av hjälp och stöd. I Sverige har organisationer som Svenska Kyrkan och Röda Korset aktivt varit till hjälp för människor i nöd. Efter att staten tog över, har dessa system inte blivit bättre, tvärtom. För en politiker i Stockholm har de människor som är i behov av hjälp och stöd blivit siffror i statistik som måste omstruktureras och ”snyggas till” för att vinna val. Ute i städerna och på landsbygden ser människor med egna ögon vilka det är som behöver stöd. Här kan därför biståndsorganisationer vara till större hjälp än staten.

Staten behövs dock som stöd för dessa organisationer, en garanti av grundtrygghet i systemet. Genom att människor skänker pengar till organisationerna, bör man givetvis kunna erhålla skatteavdrag. På så vis tjänar hela samhället på att man hjälper andra i nöd. Staten skall också ha trygga försäkringssystem, som människor själva får ta ansvar för att sätta in pengar på. På så vis behöver vi inte alla dessa 522 myndigheter och 230 000 byråkrater, som bara kostar onödiga pengar för samhället. Sverige behöver överhuvudtaget inte ha västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor, vilket Europeiska Centralbanken rapporterat att vi har. Istället skall vi ta tillvara på den medmänsklighet och värme som finns i samhället, och vi ska stödja och odla den.

Tyvärr är det idag bara kristdemokraterna och möjligtvis folkpartiet under Lars Leijonborg som har någonting som liknar en konservativ linje. Men konservatismen är på frammarsch inte minst bland unga politiskt intresserade och aktiverade. De konservativa utgör idag en stark kraft inom Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, och förbundet har en konservativ vice ordförande. I Moderata Ungdomsförbundet har det skapats ett konservativt nätverk, Unga Konservativa Moderater, som kämpar för att lyfta fram den konservativa värdegrund som tidigare fanns inom Moderaterna. Den partipolitiskt oberoende tankesmedjan Konservativt Forum är ett annat tecken i tiden.

På så vis är inte längre socialdemokratin ensamma förkämpar för den enskilda människans trygghet, mot liberalismens krav på allomfattande frihet. Socialdemokratin är idag genomgående ett pampparti för karriärister där man kan gå direkt från gymnasiet in i politiken och senare bli stats- eller finansminister eller bli chef för en egen myndighet. Det konservativa intåget kan därför bli startskottet på en ny politiskt debatt i Sverige och leda till en politik där man lyfter fram människan för den hon i grund och botten är, och där utopiska ideologier som önskar förvandla henne till någonting hon inte är, kan betraktas som sådana, och ur ett mera realistiskt perspektiv. Kanske är det början av en ny folkrörelse vi ser.


Christian Swedberg

Mörkblått Värn

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #9 2005

Stefan Hammarén

Ad cunnum

Beträffande näktergalarna mann fan på glaciärisen

En skål soppa med


Stefan Whilde

Edward Crowley — Världens farligaste man

Socialstyrelsen erbjuder säker död

Thommy Sjöberg

Antonio Gramsci

Crickets are chirpin’ the water is high

Oväder — High Tide

Mikael Bäckman

Botswana — En nation utan hopp som förlorar sitt folk

En inblick i det svenska folkhemmet — del 5

En inblick i det svenska folkhemmet — del 6

I Think You Should Kill Yourself

Christian Swedberg

Konservatismens intåg

Miss Vampyria

Maria Full of Grace

Limerickar

Nagoya (av Mikael Bäckman)

New York-special

Ett intryck från New York

Musik från New York

Utställningar på Metropolitan Museum of Art

Debatt

Vetenskap, Pluto och Iranskt kärnavfall

Politik

Politiska kommentarer XIII

Världspolitik

Artiklar

Så var sagan slut när det gäller FI, eller?

Snarkning farligare än man tror

Sverige och islam

Konst

Leif Tjerned, Joackim Carlsson och Johan Ledung på Konstnärshuset i Stockholm

Blaskan-hjältar

Steve Irwin — vår käre krokodiljägare.

Pippi Långstrump

Pippi Långstrump fyller 60 år av oavbruten irritation hos många

Tecknade serier

Nyutgåva från Marvelredaktionen med nyöversatta 60-talsserier av Spiderman

Böcker

Korta bokrecensioner XIII

Bengt Ohlsson — benke@swipnet.se

Max Hastings — Harmagedon — Slaget om Tyskland 1944-45

Salman Rushdie — Överskrid denna gräns

Backspegeln.

T. Rex — Cosmic Dancer

Musik

Beginner’s Guide to American Roots

Craig David — Story Goes & James Blunt — Back to Bedlam

Delbert McClinton — Cost of Living

Demons & Wizards — Touched by the Crimson King

Dream Theater — Octavarium

Four Tet — Everything Ecstatic

Frank Black — Honeycomb

Galactic Soul — (Various Artists)

Hundarna från Söder — Troika

Joe Henry — Tiny Voices

Korta musikrecensioner IX

Mötley Crüe — hårdrockens värsta gäng, eller?

Opeth — Ghost Reveries, Nevermore — This Godless Endeavor, Arch Enemy — Doomsday Machine & Naglfar — Pariah

Ringo Starr — Choose Love

Solomon Burke — Make Do With What You Got & Willie Hightower

Spånka NKPG — City of the Golden King

The Kills — No Wow

The Teenage Idols — Something Wicked

Turbonegro — Party Animals

Två gånger Putte Wickman

Filmer

På TV

Space: 1999 (Månbas Alpha)

Intervjuer

Junilistan intervjuas av Blaskan