Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musik

The Kills — No Wow B.B.B.

För ca tre år sedan debuterade The Kills med smått fantastiska ep:n Black Rooster och den lika delikata fullängdaren Keep On Your Mean Side. Båda skivorna präglades av en bluesigt skitig rock med fullfeta ackord som morrade loss under en manisk sångstil från de två medlemmarna i gruppen. Rytmen utgjordes av ett stycke trummaskin som fulländade ett stycke musikhistoria som än i denna dag kan få mig att skaka som en brylépudding. Nu är det dags för fullängdare nummer två och frågan är om man orkar leva upp till de förväntningar som ändå finns. No Wow har den betitlats och kom i våras.

Fortfarande finns här det übertunga gitarrskramlet och bluesskitigheten. Det som däremot inte finns den här gången är genomgående starka låtar. Visst, majoriteten är fortfarande yippie-kai-yej-bra men här har smugits in en och annan låt som inte håller samma klass, därför —bara— en trea i betyg. Trumfkorten på denna skiva heter No Wow, Love Is a Deserter, The Good Ones, I Hate the Way You Love (Pt. 1 & 2), At the Back of the Shell, Sweet Cloud och Murder Mile. Alla dessa låtar har den där blytunga gitarrslaktarattityden med The Kills knixighet och kantighet som är så j—a bra. Här finns den patenterade gitarrnerven med bluesens smuts. The Kills-specialiteten tryckkokarlåtar som ligger och bubblar olycksbådande återfinns naturligtvis. Med andra ord är majoriteten av de 12 låtarna mycket bra. Ticket Man är en ny upplevelse där bara knyckigheten får spela huvudrollen i för The Kills något så ovanligt som en akustisk låt. Så här långt pekar med andra ord mina mungipor uppåt. Skivan har chockerande nog en akustisk låt till Rodeo Town, men tyvärr håller denna inte riktigt samma klass som de andra låtarna. Trots detta är den inte apdålig heller utan håller sig kring strecket för godkänd. Tyvärr kan jag dock inte vara lika snäll mot en låt som Dead Road 7. I denna låt är tyvärr ledordet just dead. För om man skulle köra upp 15.000 volt i denna låt skulle den fortfarande inte sprattla — tyvärr. Att bara en låt är dålig är kanske inte så farligt men det chockerande ligger i hur dålig den är. Konstaterandet att The Kills är fullt kapabla att göra en supersugarlåt är och förblir något som både skakar och upprör mig. Här borde en oberoende producent ha sagt ifrån och hystat låten dit där den hör hemma, nämligen i någon dammig skivbolagshylla för överblivna låtar. Tyvärr finns ingen sådan producent då The Kills själva producerat allstret. Kanske ett misstag, eh? Jag vet att för vissa kan detta låta stötande, men jag tycker kort och gott inte att denna låt har på plattan att göra över huvud taget.

Där upphör dock taskigheterna. På det hela taget är detta en övervägande bra skiva. Låtarna som är bra är himla bra, och till och med grymt bra. Helhetsintrycket är att den här skivan är klart köpvärd utan att vara ett mästerverk, men man kan inte få allt. Spring genast iväg och inhandla en i stort delikat platta. Programmera in om du kan att CD-spelaren ska hoppa över låt nummer fyra (Dead Road 7) så blir alla lyckliga och glada. Den nogräknade har redan upptäckt att jag nämnt att skivan innehåller 12 låtar men jag ahr bara skrivit om 11. Detta beror på att den 12:e låten Telephone Radio Germany inte är en låt i vanlig bemärkelse, utan snarare ett ihopkok av ljud. Trots detta inte en oäven skapelse, dock lite annorlunda och knappast något man kan recensera som en låt vilken som helst.

Håll till godo med god lyssning och som alltid, skruva upp volymen på denna platta — inget annat än max gäller.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #9 2005

Stefan Hammarén

Ad cunnum

Beträffande näktergalarna mann fan på glaciärisen

En skål soppa med


Stefan Whilde

Edward Crowley — Världens farligaste man

Socialstyrelsen erbjuder säker död

Thommy Sjöberg

Antonio Gramsci

Crickets are chirpin’ the water is high

Oväder — High Tide

Mikael Bäckman

Botswana — En nation utan hopp som förlorar sitt folk

En inblick i det svenska folkhemmet — del 5

En inblick i det svenska folkhemmet — del 6

I Think You Should Kill Yourself

Christian Swedberg

Konservatismens intåg

Miss Vampyria

Maria Full of Grace

Limerickar

Nagoya (av Mikael Bäckman)

New York-special

Ett intryck från New York

Musik från New York

Utställningar på Metropolitan Museum of Art

Debatt

Vetenskap, Pluto och Iranskt kärnavfall

Politik

Politiska kommentarer XIII

Världspolitik

Artiklar

Så var sagan slut när det gäller FI, eller?

Snarkning farligare än man tror

Sverige och islam

Konst

Leif Tjerned, Joackim Carlsson och Johan Ledung på Konstnärshuset i Stockholm

Blaskan-hjältar

Steve Irwin — vår käre krokodiljägare.

Pippi Långstrump

Pippi Långstrump fyller 60 år av oavbruten irritation hos många

Tecknade serier

Nyutgåva från Marvelredaktionen med nyöversatta 60-talsserier av Spiderman

Böcker

Korta bokrecensioner XIII

Bengt Ohlsson — benke@swipnet.se

Max Hastings — Harmagedon — Slaget om Tyskland 1944-45

Salman Rushdie — Överskrid denna gräns

Backspegeln.

T. Rex — Cosmic Dancer

Musik

Beginner’s Guide to American Roots

Craig David — Story Goes & James Blunt — Back to Bedlam

Delbert McClinton — Cost of Living

Demons & Wizards — Touched by the Crimson King

Dream Theater — Octavarium

Four Tet — Everything Ecstatic

Frank Black — Honeycomb

Galactic Soul — (Various Artists)

Hundarna från Söder — Troika

Joe Henry — Tiny Voices

Korta musikrecensioner IX

Mötley Crüe — hårdrockens värsta gäng, eller?

Opeth — Ghost Reveries, Nevermore — This Godless Endeavor, Arch Enemy — Doomsday Machine & Naglfar — Pariah

Ringo Starr — Choose Love

Solomon Burke — Make Do With What You Got & Willie Hightower

Spånka NKPG — City of the Golden King

The Kills — No Wow

The Teenage Idols — Something Wicked

Turbonegro — Party Animals

Två gånger Putte Wickman

Filmer

På TV

Space: 1999 (Månbas Alpha)

Intervjuer

Junilistan intervjuas av Blaskan