Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Essä

Crickets are chirpin’ the water is high

Bob Dylan — Oh Mercy.New Orleans; franska kvarteren, jazzen, Bourbon och Rampart street, kultur och världsarv. Stämningarna från William Faulkners romaner och Tennessee Williams pjäs A street car named Desiré och James Lee Burkes kriminalromaner från Baton Rouge i Lousiana.

— Visst är vi många i dag som är oroliga och känner för New Orleans invånare och dess kultur Vår bräckliga kulturhistoria efter orkanen Katrinas framfart.

I slutet av 1980-talet spelade Bob Dylan in Oh Mercy här. Något han skildrar i kapitlet med samma namn i sina memoarer Bob Dylan, en krönikör av samtiden. Dylan är inte bara en fin låtskrivare här firar han triumfer som miljö och stämningsskapare.

— Jag gillar många platser, men jag gillar New Orleans mer. / _ _ _ / Staden är en enda lång dikt. Trädgårdar fulla av penséer, rosa petunior och vallmo. Blomsterprydda altare, vita myrten, bougainvillea och lila oleander stimulerar sinnena, får en att känna sig avspänd och klar inombords.

Allt i New Orleans är en bra idé. Eleganta och tempelliknande villor och högstämda katedraler sida vid sida. Hus och palats byggda med en sorts vildvuxen charm. Italienska, gotiska, romanska och nyklassiska former i en lång rad i regnet. Romersk katolsk konst. Breda verandor, torn, balkonger med utsmyckade gjutjärnsräcken, pelargångar, underbart vackra gångar med nästan tio meter höga pelare, Mansardtak, hela världens arkitektur, och den finns kvar. Allt detta och ett torg där de offentliga avrättningarna ägde rum. I New Orleans kan man nästan se andra dimensioner. Här tar man en dag i sänder, sedan är det ikväll och sedan blir det imorgon i dag igen. En ständig melankoli hänger från träden. Man tröttnar aldrig. / _ _ _ / Ett fantastiskt ställe att spela in skivor på.

skriver Dylan.

Med ett knippe låtar i bagaget spelar Dylan in Oh Mercy under några månader tillsammans med Daniel Lanois och en grupp proffsmusiker. Efter en månads vistelse gör han en tur med sin fru på en Harley i de trolska träsk och våtmarkerna över Mississippi bort mot Thibodaux på route 90. Här träffar han en gammal man, snickare, som har försäljning av souvenirer och verkstad och egen märklig syn på världens ordning tillika är han gift med en ung kvinna precis som Dylan. Tillsammans resonerar de, ser i naturen spår efter hur gamla orkaner farit fram och Dylan förbereder sig på ett liv som äldre medelålders med att köpa dekaler, av Sun Pie som snickaren heter, med inskriptionen Världens bästa farfar. Sun Pie skänkte dekalerna och Bob återvänder till ett allt mer ångande och regnigt New Orleans.

Med kompressorer, processorer, gammeldags utrustning, förstärkare och ekoeffekter som användes till att skapa en sorts romantiskt ljud som Lanois tänkt sig så avslutar Dylan sina inspelningar med demonproducenten. Två låtar skrevs i New Orleans Shooting Star och när luftfuktigheten ökar så spelar man in Man in the Long Black Coat. Här tycker Dylan att även om de inte är oförglömliga låtar som mästerverken från 1960-talet så är det äkta vara. Den senare låten har en hypnotisk effekt, desperat mörk, en övergivenhet i känslan och i sina ackordföljen och tonartsbyten, Crickets are chirpin’ the water is high, som känns kusligt aktuella i dag några dagar efter orkanen Katrina.

Copyright Thommy Sjöberg

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #9 2005

Stefan Hammarén

Ad cunnum

Beträffande näktergalarna mann fan på glaciärisen

En skål soppa med


Stefan Whilde

Edward Crowley — Världens farligaste man

Socialstyrelsen erbjuder säker död

Thommy Sjöberg

Antonio Gramsci

Crickets are chirpin’ the water is high

Oväder — High Tide

Mikael Bäckman

Botswana — En nation utan hopp som förlorar sitt folk

En inblick i det svenska folkhemmet — del 5

En inblick i det svenska folkhemmet — del 6

I Think You Should Kill Yourself

Christian Swedberg

Konservatismens intåg

Miss Vampyria

Maria Full of Grace

Limerickar

Nagoya (av Mikael Bäckman)

New York-special

Ett intryck från New York

Musik från New York

Utställningar på Metropolitan Museum of Art

Debatt

Vetenskap, Pluto och Iranskt kärnavfall

Politik

Politiska kommentarer XIII

Världspolitik

Artiklar

Så var sagan slut när det gäller FI, eller?

Snarkning farligare än man tror

Sverige och islam

Konst

Leif Tjerned, Joackim Carlsson och Johan Ledung på Konstnärshuset i Stockholm

Blaskan-hjältar

Steve Irwin — vår käre krokodiljägare.

Pippi Långstrump

Pippi Långstrump fyller 60 år av oavbruten irritation hos många

Tecknade serier

Nyutgåva från Marvelredaktionen med nyöversatta 60-talsserier av Spiderman

Böcker

Korta bokrecensioner XIII

Bengt Ohlsson — benke@swipnet.se

Max Hastings — Harmagedon — Slaget om Tyskland 1944-45

Salman Rushdie — Överskrid denna gräns

Backspegeln.

T. Rex — Cosmic Dancer

Musik

Beginner’s Guide to American Roots

Craig David — Story Goes & James Blunt — Back to Bedlam

Delbert McClinton — Cost of Living

Demons & Wizards — Touched by the Crimson King

Dream Theater — Octavarium

Four Tet — Everything Ecstatic

Frank Black — Honeycomb

Galactic Soul — (Various Artists)

Hundarna från Söder — Troika

Joe Henry — Tiny Voices

Korta musikrecensioner IX

Mötley Crüe — hårdrockens värsta gäng, eller?

Opeth — Ghost Reveries, Nevermore — This Godless Endeavor, Arch Enemy — Doomsday Machine & Naglfar — Pariah

Ringo Starr — Choose Love

Solomon Burke — Make Do With What You Got & Willie Hightower

Spånka NKPG — City of the Golden King

The Kills — No Wow

The Teenage Idols — Something Wicked

Turbonegro — Party Animals

Två gånger Putte Wickman

Filmer

På TV

Space: 1999 (Månbas Alpha)

Intervjuer

Junilistan intervjuas av Blaskan