Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

EN INBLICK I DET SVENSKA FOLKHEMMET — DEL 7

Mobbarnas Mecka

Det är flockbeteendet som styr människorna och vi är samma sorts människor som vi var för 1000 år sedan och för 10.000 år sedan. Redan då var vi rovdjur som jagade i flock. Människan är ett flockdjur och i flocken gäller regler som inte är särskilt barmhärtiga mot de enskilda individer. Reglerna är till för att de som för tillfället är starkast ska leda flocken. De flesta av flockens medlemmar litar blint på de kämpar som har vunnit de senaste bataljerna. Flockdjur är korkade, för de som just kämpat i inbördes strider i flocken har inte längre någon ork att försvara flocken. Flockens ledare är också de enda som kan bli avsatta och ersatta av nya utmanare, och utmanare finns det gott om. Så, för att proklamera sin ohotade ställning så mobbar flockledaren de allra svagaste i flocken och ibland tar ledaren kål på dem för att visa sig vara en värdig flockledare.

Trakasserier, mobbing och utstötning är en vanlig företeelse i djurvärlden, och människor är också djur — rovdjur. Handlingsprogram mot mobbing i all ära, men faktum är att problemen kvarstår trots det senaste decenniets aktiva arbete för att komma tillrätta med utstötning. De som har ett behov av att mobba har satt det i system och fortsätter med det om de inte bestraffas och själva får uppleva extremt starkt obehag på grund av sitt ovärdiga beteende. Och mobbarna finns överallt: i politiken och maktens korridorer, på arbetsplatser, i skolorna och i föreningslivet.

De trakasserade, mobbade och utstötta är oftast individer som av någon anledning uppfattas som om de avviker från mängden, något ibland som skapar en obefogad rädsla hos osäkra individer. Mob-offren kanske klär sig annorlunda, ser annorlunda ut, beter sig på ett lite ovanligt sätt, kanske talar med brytning eller dialekt, har en fast identitet och egna, ofta udda idéer som de i sin fasta personlighet vågar att ge uttryck för. Eller så är de helt enkelt starka individualister som vågar att fatta egna beslut och följa sin övertygelse, oavsett om det strider mot massans korkade konventioner. De mobbade blir därför hårt ansatta, trakasseras och stöts ut med mobbarens målsättningen: ”att de ska försvinna”, och tyvärr drar sig offren till slut ofta undan.

De som mobbar är alltid mycket osäkra på sig själva, saknar en gedigen och väl grundlagd personlighet och har dessutom allvarliga brister i sin människosyn. De har ofta ett omättligt kontrollbehov och är synnerligen kritikkänsliga. Dessutom etablerar de beteenden som stärker deras egen status på bekostnad av dem som har lägst rang i gruppen. Mobbarens beteende är extremt asocialt och deras värderingar ligger ofta i linje med rasism och annat minoritetsförtryck. Inte sällan är mobbarna kraftigt neurotiska och psykotiska, kanske har en borderline-psykos eller lider av socio- och/eller psykopati.

Under min sommarvistelse i Söderhamn i Hälsingland upptäckte jag inom idrottsrörelsen en person som medvetet stötte ut individer i alla olika åldrar. Det var en ungdomstränare som tränade de äldre ungdomarna i en friidrottsförening och som vi i denna artikel kan kalla för Göran. Tränaren Göran saknade helt egen erfarenhet av idrotten i fråga och hans träning var extremt ensidig och sanslöst fantasilös. Han kunde personligen inte utföra övningarna otvunget och inte heller med någon skönare grace. Därför lät han bli att visa adepterna hur övningarna skulle utföras. Men han domderade och stod i och alla de tränande adepterna genomförde stelt och ritualmässigt i stort sett samma monotona träningsprogram träningspass efter träningspass.

Resultaten i gruppen blev på grund av monotonin inte heller särskilt bra. Ungdomarna sprang och sprang på träningarna, utan någon större variation eller inlevelse. Hoppa och kasta kunde ingen av dem speciellt bra, och naturligtvis inte heller tränaren.

För att stärka sin egen position i gruppen stötte han systematiskt ut de ungdomar som var de mest avvikande, men även äldre individer som hade sådan kunskap och erfarenhet som han själv helt saknade. Det var uppenbart att Göran inte heller hade några egna grundläggande kunskaper i socialpsykologi, gruppdynamik och om nätverksteorin, och han var ett skolexempel på hur en typisk mobbare utnyttjar sin position och sina resurser för att trakassera dem som han ansåg hota hans ställning.

Redan då Göran för trettio år sedan var tonåring och gick i grundskolan hade han etablerat sig som en framträdande mobbare, och han höll på den tiden ihop med de mest storväxta killarna för att ha ett eget kompisskydd i kamratgruppen. På ett övertydligt sätt, med kränkande kommentarer och missnöjesyttringar, signalerade han redan då vilka han ogillade, och han försökte att få så många som möjligt att hålla med honom för att han på så sätt skulle stärka sin egen position bland eleverna på skolan. Han var inte alls född till ledare, men ville så gärna vara en sådan. Han ville styra och ställa och bestämma. Därför mobbade han och övning gav till slut färdighet.

Bland skolbarn och skolungdomar är det få som vågar opponera sig och säga stopp när utstötningstendenser dyker upp för att så småningom befästas. Den som är åskådare, men som inte agerar, är medskyldig till och delaktig i själva mobbingen. Det tål att upprepas. Man har som betraktare en skyldighet att ställa sig på den svagares sida och visa att man inte tolererar mobbarnas yttringar. Mobbare och individer som utövar förtryck ska definitivt tas bort på ett resolut sätt från ledarpositioner och lyftas ut ur sociala grupperingar, eftersom de utgör en social säkerhetsrisk och framför allt ett hot mot enskilda individer. Mobbarnas beteende motverkar också kraftfullt att det utvecklas en högre moral i gruppen. Därför ska de bort!

Olyckligtvis finns det inom idrotten ett skriande stort behov av ledare och tränare, i synnerhet inom mindre idrotter som just friidrott. Chanserna att rekrytera ledare och tränare som är både duktiga och som verkligen har gedigna kunskaper är små, i synnerhet på en liten ort, även om sådana individer ibland återfinns även där. Men avsaknaden av och bristen på ledare får inte avskräcka människor från att agera vid uppenbara missförhållanden.

Ett exempel på hur ett aktivt agerande fungerat i näringslivet var den direktören på Sparbanken i Söderhamn som under förra seklet inte hade de anställdas förtroende i egenskap av just direktör, och personalen hade bevis och argument som tydligt styrkte att direktören faktiskt var oduglig som chef för banken. De anställda som var mycket måna om sin bank och dess kunder och krävde direktörens avgång, men bankens styrelse backade kragstelt upp direktören, som hade gjort sig till ”Hör-du-du-kompis!” med samtliga av bankstyrelsens ledamöter. Då krävde banktjänstemännen även styrelsens avgång, och så blev det också. Samtliga i styrelsen sparkades och fick gå från sina poster liksom direktören själv. Fotfolket hade segrat. Kompetensen och kunnigheten hade vunnit över ”drink-skålarnas” kompismentalitet. Det lönar sig i alla fall ibland att lägga fram sakliga argument.

Människor är flockdjur, precis som hästar och antiloper, lejon, vargar och hyenor. Några få kämpar om att bli flockledare, men de flesta nöjer sig med att finna sig i maktspelet och de opponerar sig sällan eftersom det ofelbart leder till att de själva blir föremål för mobbarnas utstötningsmekanismer och otyglade missnöjesyttringar. Men de som, utan att säga ifrån på skarpen, bara tittar på när mobbing och utstötning iscensätts, är verkligen medskyldiga till att enskilda individer allvarligt kränks och misshandlas. Och minnena av att bara ha tittat på, i stället för att agera mot förtryck, ger liksom upprepade lögner ofta en livslång ånger, kraftig ångest och dåligt samvete och hemska mardrömmar, något som många med sådana livserfarenheter kan intyga.

Alltså! Om man ser förtryck i någon form så är man skyldig att agera, helst genom att omedelbart säga ifrån på skarpen, även om, eller kanske i synnerhet om en stor grupp människor är närvarande. Andra bra sätt att göra något åt problemet är att ta upp det till allmän diskussion med dem som sett och upplevt utstötningen och mobbingen, för att sedan gemensamt ta upp det i en ännu större grupp inför gärningsmannen själv. Men denne kommer inte att erkänna sitt beteende som kränkande, utan försöker i vanlig ordning att bortförklara det med att säga att han upplevde den mobbade personen som alltför avvikande och annorlunda och därför som ett hot. Dessutom tolkar mobbaren det ofelbart som att han eller hon har haft ett mycket starkt stöd från omgivningen, där det troligtvis återfinns fler mobbare, av vilka de flesta inte själva vågar att agera front-mobbare, utan i stället gömmer sig bland ”mobben” likt fiskar i ett stim.

Kom ihåg att om man inte stävjar trakasserier, mobbing och utstötning så medför det en risk att händelser som de i Columbine upprepas eftersom kränkta människor till slut får nog av riktat förtryck och de kanske till och med bestämmer sig för att lösa problemet ”slutgiltigt”. Men man kanske inte alltid behöver slå ihjäl mobbaren och trakassören eller abrupt slå ner denne bara för att vederbörande beter sig extremt illa, men man kan ju alltid lyfta ut dem, helst ska man vara flera stycken som på ett enkelt sätt förpassar den elake till utanförskap, annars lär sig mobbaren inte av sitt misstag. Mobbaren får helt enkelt söka sig nya bekantskaper i för honom nya grupper.

Ta ansvar för den svage! Det är viktigt att noggrant och sakligt beskriva händelserna i och med utstötning och mobbing och det är viktigt att informera alla berörda om vad som pågår. Då tar man sitt ansvar för att så tidigt som möjligt stoppa omänskligt, destruktivt och kränkande beteende och även ge mobbaren en chans att begripa att omgivningen tydligt har iakttagit dennes oönskade beteende och att mobbing inte under några som helst omständigheter får förekomma i civiliserade kretsar. Vi är människor, och bör också bete oss som sådana.

Mikael Bäckman
medicinsk forskare och elithöjdhoppare
Danderyd

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #10 2005

Stefan Hammarén

Skriftsstridsropet, hörsammar Whilde

Stefan Whilde

Rikard Larsson — In i labyrinten, dragga i kanalerna

Thommy Sjöberg

Jan Fridegård

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 7

Preeti Kaur Mann

Every word

Annika Danielsson

Subkulturens historia 5:7 — 80-talets subkultur

Tora Rue

Intervju med Allen Wrench

Intervju med Berny Pålsson

Astrid Boman

Mördarcentralen Fort Detrick

Jim Björklund

Upplysning i cannabisfrågan

Konst

Jan Manker & Kent Lindfors på Konstakademien

Jockum Nordström på Moderna museet

Ulf Malmgren — en okänd konstnär visar upp sig

Politik

Politiska kommentarer XIV

Debatt

Miljöpartiet = bakåtsträvare?

Artiklar

En bekännelse av en socialist

Journalistikens förändringar

Mattias Andersson — Porr: en bästsäljande historia

När tiden förändrades

New Orleans — kulturstaden i fara

Solidaritets kamp mot polska kommunistpartiet för 25 år sedan

Tidskrifter

DAST #3 2005

Böcker

Korta bokrecensioner XIV

Seymour M. Hersh — På given order — Från 11 september till Abu Ghraib

Backspegeln.

Punkrock av äkta 77-snitt

Musik

Peter Asplund Quartet — Lochiel’s Warning, Esbjörn Svensson trio — Viaticum & Miriam Aïda, Fredrik Kronkvist with Monday Night Big Band — Live at the Palladium

A Treasury of Northern Soul — 60 Golden Nuggets of Soul

CocoRosie — Noah’s Ark

Cream — en supergrupp bortom det mesta

Death Cab for Cutie — Plans

Dr. Indie drömmer om några favoritdiscolåtar

Edguy — Superheroes

John Hiatt — Master of Disaster

Korta musikrecensioner X

Love — Forever Changes

Montt Mardié

Ninsun Poli — For Real

Ny musik från svenska Jeremy

Paul McCartney — Chaos and Creation in the Backyard

Peter Lemarc — Sjutton sånger — Lemarc sjunger Lemarc

Saint Etienne — Tales from Turnpike House

The Legendary Sun Records Story

Super Furry Animals — Love Kraft

The Decemberists Present Picaresque

Filmer

På TV

Frasier

TV-serier V