Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Korta musikrecensioner XI

Vi får till redaktionen en drös med skivor som Dr. Rock med glädje kastar sig över. Han betraktar och lyssnar på dom och sänder över de skivor som kanske mer passar undertecknad Dr. Indie. Så här följer korta recensioner på en armé av nya skivor.

Lullacry — Volym 4 2005

Lullacry.Finsk lättsmält gothmetal från ett band som tillhör vågen av nya finska metalband som alltid har vackra flickor som sångerskor i fronten. Deras förra skivor var visserligen snygga men det är för snällt för min smak. Det saknas en smärta, svartheten är inte tillräcklig. Utan snabb producerad lättmetal som vandrar omkring i gothrockens bakgårdar. Lite trist musik helt enkelt som jag inte köper så lätt.

Innaway — Innaway

Innaway — Innaway.Om detta band vet jag ingenting och har aldrig hört dom förrän nu. Det är genial brittisk klassisk brittpop med stora doser instrumentala partier. Så perfekt skivan är och den kom ut i somras. Den för med sig så mycket skönhet. Indiemusik bortom det mesta från ett nytt okänt band, åtminstone i mina öron. Så bra spinner gitarrer vidare på klassiskt 90-talsmaneér. Innaway gör musik på ett intressant och mottagligt skickligt sätt. En verklig överraskning för Dr. Indie.

Metric — Live It Out Advance

Metric.Metric är ännu ett band från den stora rockscenen som gör småpunkiga låtar. En snygg samling låtar som sticker ut och faktiskt är oerhörd bra rockmusik. Metric är underbara på att få till det med sina eleganta låtar. Dom bryter upp från det slentrianmässiga rutinharvandet. Metric är bra och har en nästan perfekt popträff med sin nya skiva. Köp och njut av den som jag gjorde.

The Soviettes — Lp III

The Soviettes — Lp III.Två tuffa punkiga tjejer — Annie och Suzy med två killar bildar en nyskapande punkrock i klassisk mening. Snabba låtar i den punkstil som var gångbar på sena 70-talet. Punkbolaget Fat Wreck Chords ger ut deras skivor och jag blir bara så väldigt lycklig över att punkmusiken tar snyggt framåt utan skyddsnät. Jag är ett bedårat barn av min egen tid när det gäller detta band.


Zoegirl — Room To Breathe

Zoegirl.När jag läser på nätet att Zoegirl är kristen indierock så blir jag först glad över epitetet men så slocknar min känsla då dom tre snygga tjejer ser för snälla och trevliga ut. En klassisk bild av lyckliga oskuldsfulla flickor som håller på sig. Deras musik är trist och ointressant, lockar inte mig trots att jag lyssnade på några av deras skivor. Musik som är så lam behöver inte mig som lyssnare.

The Epoxies — Stop the Future

The Epoxies — Stop the Future.The Epoxies är ännu ett punkband som ger ut sina skivor på ledande punkbolaget Fat Wrecks Chords. Deras protopunk är snabb, humoristisk och framförallt välspelad. Med sådana nya punkband blir Dr. Indie övertygad om att det finns rött blod som pulserar musikvenen ännu bättre. För denna skiva har Devos lekfullhet och enkelt Sham 69-larm. Smart punk som borde vara allmängods.


Hurdy-Gurdy — Prototyp

Hurdy-Gurdy — Prototype.Folkmusik som lavenmang för själen som blixtrar och bubblar friskt. Särskilt som deras skiva är så snygg med svävande krautrockvibbar och folknordisk tonvisjargonger. Allt ligger och väntar på att få explodera ut i en skön världslig bild av styrka och magisk modernism som skapar framtidens folkmusik. Vill du veta mera om modern folkmusik så är denna länk den mest nödvändiga som finns. Hurdy Gurdy omnämns på denna sajt — Drone Music AB — Svensk folkmusik på CD!

The Krunchies — The Krunchies — amerikansk punk

The Krunchies.På deras hemsida kan man se många foton på bandets trio. Särskilt bassisten Amanda får flitigt förekomma. Så är det även med dom andra två medlemmarna Kevin och Matt. Det är enkel rak punk med garagerock och lite hardcoreflirt som råder mellan bandets trio. Så snyggt och så exakt får jag mig en stor dos trevlig underjordisk rock från den amerikanska myllan. Plattan är självbetitlad och riktigt bra på alla sätt och börja du att leta reda på bandets skivor.

The Delays — Faded Seaside Glamour 2004

The Delays.Gillar du indierock som har Oasis och Blur som influenser och hänger med The Thrills eller Charlatans sångare Tim Burgess, då är The Delays det bästa från indiecharten. Bröderna Greg och Aaron Gilberts är fundamentet i ett hårt tränad band på scen och med sin skivdebut som visserligen kom för ett tag sen, men Blaskanredaktionen recenserar gärna även gamla skivor. Dr. Rock gick omkring med skivan och till slut fick jag den. Dr. Indie blev nöjd med en skitsnygg indieplatta med dom rätta känslorna.

Dock Bogg — Folkway Volym 2 Americana

Dock Bogg.Dock Bogg är gammal blues, country och folkmusik som finns djupt nedgrävd i amerikanska myllan. Hans röst moduleras bra och med en enkel gitarr som enda komp så får vi djupa betraktelser ur amerikanarnas fattiga ensliga religiösa liv ute på vidderna. Långt borta från städernas myller av variationer. Dock Bogg känns så äkta att hans musik är så stor den kan bli.

Cee-Lo Green — Cee-Lo Green… Is the Soul Machine 2004

Cee-Lo Green — Cee-Lo Green… Is the Soul Machine.Soul är en del av musikens fundament i Cee-Los rap. Det är sexig funkig lättsmält musik som överröses från hans skiva. Jag diggar det flow som är musikens bärkraft. Det är snyggt skapat och lyriken är spännande på samma gång. Cee-Lo med sina gästartister som Dj Premier, geniet Timbaland med Pharrell från Outkast, är så framfusiga så att musiken bågnar av idealistiska infall. Cee-Lo har många inslag av den klassiska soulen som lyfter skivan flera steg. Det är därför hans musik tilltalar mig för den vågar plocka fram sina kreativa visioner och gör en helgjuten platta som vågar ta flera steg ut i fluffiga drömmar. Rap utan skyddsnät.

Erlend Oye — DJ-Kicks

Erlend Oye — DJ-Kicks.Erlend Oye var för ett par år sedan en del av den hippaste norska musikscenen som ena halvan av duon King of Convenience tills duon sprack. Erlend samarbetade istället med underbara Röyksopp. Idag är Erlend Oye en del av dansmusikens elit. Det finns synbara bevis i denna mixplatta där Erlend Oye samlar en del av dagens mest vitala artister inom den dansorienterade världen och sammanför dom i en av dom mest fascinerande plattor jag lyssnat på länge. Lyssna och dansa hejvilt i vintermörkret.

Sean Paul — The Trinity

Sean Paul — Trinity.Min underbara väninna Maria köpte hans förra platta Dutty Rock som blev en uppvisning i lagom trista dancehallnummer. Men vi konstaterade att vi älskar rootreggaemusiken istället för den jobbiga rapreggaen som behärskar världen nu från Jamaica. Jag tröttnar blixtsnabbt på den nya skivan eftersom den i högsta grad förkroppsligar den stentråkiga dancehallen som jag har väldigt svårt för. Musiken har för mycket gammal raggamuffin draperad i hip hopens attityder. Tråkig fantasilös musik.

Kanye West — Late Registration

Kanye West — Late Registration.Många talar sig varmt för Kanye West som producent och en av vår tids bästa rapare. När jag lyssnade på hans nya skiva var jag inte riktigt övertygad om hans storhet. Musiken är inte så intressant, rapen är väl bra. Men tuggkäftade killar med långa ramsor till tråkiga beats som i detta fall, imponerar inte på mig. Kanye West känns mer som en överreklamerad rapartist som säljer många skivor på ointressant budskap, om det finns något sådant.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #11 2005

Stefan Hammarén

Boknytt

Im memoriam Great man

Smått

Thommy Sjöberg

Rouen, Le Havre och D-Day stränder — Tour de Monet

Patrik Törnkvist

Alla får inte komma och titta på riksdagen

Astrid Boman

Mörkläggning

National eller socialdemokrater?

Vi får det vi ger

Miss Vampyria

Internationell metal

Resereportage

Sofiero Slott, Hovs Hallar & Norrvikens trädgårdar

Konst

Dawid Merit på Carl Millesgården

Holländsk guldålder, Rembrandt, Fran Hals och deras samtid på Nationalmuseum

Politik

Det radikala året 68 och varför det var ett bra år

Politiska kommentarer XV

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet i kris? — samtal med Johan Lönnroth


Intervju med Lars Ohly


Vänsterpartiet som krisfenomen

Essäer

Orhan Pamuk som författare och turkiskt sanningsvittne

Artiklar

30 år sedan Piers Paolo Pasolini mördades

Ingmar Stenroth — Sveriges rötter: En nations födelse & Bo Stråth — Union och demokrati: De förenade rikena Sverige-Norge 1814–1905

Tiina Rosenberg, Judith Butler och FI

Tomas Bodström är på gång igen

Tidskrifter

Nova Science Fiction är här igen

En ny suverän webbtidskrift — Stalker

Serier

Green Lantern

Böcker

Fredrik Strage — Fans

Korta bokrecensioner XV

Torbjörn Säfve — Minnessamlaren: Om mitt liv och läsande

Backspegeln.

Dead Boys — Younger, Louder & Snottier (The Rough Mixes)

Musik

Black Rebel Motorcycle Club — Howl

Crashdiet — Rest in Sleaze

Depeche Mode — Playing the Angel

Franz Ferdinand — You Could Have It So Much Better

Gamma Ray — Majestic

Louise Hoffsten — From Linköping to Memphis, Tomas Andersson Wij — TAW & Christian Kjellvander — Faya

Isolation Years — Cover the Distance & El Perro Del Mar — Look! It’s El Perro Del Mar!

Janis Joplin — Pearls

Korta musikrecensioner XI

Kreuzweg Ost — Edelrost

Laleh — Laleh

Lil’ Kim — The Naked Truth & The Mitchell Brothers — A Breath of Fresh Attire

Lucinda Williams — Live @ The Fillmore

Mauro Scocco — Herr Jimsons äventyr

Neil Young — Prairie Wind

Randy — Randy the Band

Suburban Kids with Biblical Names — #3

The Editors — The Back Room & The Rakes — Capture

The Essex Green — The Long Goodbye

The Magnetic Fields — i

The Posies — Every Kind of Light

Ulf Lundell — Högtryck

Weeping Willows — Singles Again

DVD

Monty Python — Livet é pyton & Helan & Halvan — The Golden Collection

Filmer

På TV

Martin Scorsese — Bob Dylan: No Direction Home

TV-serier VI