Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Retro XIV

Lee Hazlewood & Ann Margret — The Cowboy & The Lady nyutgåva 2000

Lee Hazlewood & Ann Margret — The Cowboy & The Lady.Lee Hazlewood är nästan en av 60-talspopens bästa underhållningsmaestro. Hans pop och underhållningsmusik är klassisk på många sätt. Lee Hazlewood var ingen allvarsman som fick oss att ta politisk ställning utan han är underhållare som alltid med stil och klass fick världen att le. Särskilt lyckades Nancy Sinatra med att sjunga en viss dos med odödliga pophits med mannen Lee Hazlewood. På denna romantiska skiva som jag undrar om man skall ta på allvar, finner vi vår egen vackra Ann Margret sjunga för glatta livet. Det är och måste vara en ironi, lek med cowboyromantiken. Omslaget innehåller en avväpnande attityd till vilda västernmyten med sina sköna bild av Lee som en ganska fånig cowboy och Ann Margret är vacker som vanligt. Dom sjunger covers och några egna låtar. Framförallt är det roligt att dom låter Charlie McCoy få sjunga med sin mörka röst. En klassisk countryartist med Elvis, Waylon Jennings eller Bob Dylan på meritlistan. Men tillbaka till skivan som är fin och har många bra sånger som tolkas suveränt på ett underfundigt sätt.

Joni Mitchell — Night Ride Home 1991

Joni Mitchell — Night Ride Home.Mörker och en ensam nattvandring under det blekljusa gatulampans sken. En kvinna stannar till runt hörnet för att andas, stå stilla i nattluften för att senare dra in nattens luft i sina lungor. Hon tänder en cigarett och påbörjar en nattlig sång för en osynlig åskådare. Det är exakt dom känslorna Joni Mitchells mästerverk från 1991 utstrålar den nattliga visionen. Jag har sällan lyssnat på en så klar gnistrande skiva. Det är alltid värt att återupptäcka gamla raringar från tiden som var, den nattliga musikens stjärngnistrande sprak.

Frankie Lymon and The Teenagers — 25 Greatest Hits

Frankie Lymon & The Teenagers.Det unga geniet som var så talangfull redan vid 13 års ålder och sjöng in låtar på 50-talet som dessutom var lite väl brådmogna. Frankie Lymon som föddes 1942 och hamnade i sin karriär bland kvinnor och droger som till slut knäckte Frankie Lymon för att dö redan 1968. Hela hans karriär var just en fascinerande värld där Berry Gordon till slut inspirerades av den unga doo wop-stjärnans tidiga rockmusik till att bilda Motown. Frankie Lymons liv såg jag i förra årets kabeltv i en briljant film där hans musik får mig att utbrista en gnistrande kärlek till Frankie Lymons sköna tonåringspop och tidiga rocklåtar som bildade fundamentet till en fantastisk rockmusikskatt. Samlingen täcker dom flesta av Frankie och hans grupp Teenagers hela karriär fram till splittringen av bandet. En liten konstig känsla man kan få är att bandets medlemmar dog ganska tidigt på 70-talet och dom alla föddes på 40-talet.

Christian Kjellvander — Introducing the Past 2003

Christian Kjellvander.I detta nummer recenserar jag Christian Kjellvanders nya underbara skiva men man får icke förglömma hans arv från indiegrupperna som Loosegoats eller Songs of Soil. På denna ljuvliga skiva finns det en dubbelcd med låtar. Starka mjuka countrylåtar som binder fast countryn till vårt nordiska land. Det är säker finstilt musik. Precis sådan musik jag älskar att lyssna på. Christian Kjellvander är ganska så unik i Sverige, för hans sånger smyger sig på för att ständigt bli en del av en amerikansk tradition fast det är i Sverige det sker. Mäktig skiva med alltför många bra låtar som gör det svårare att påpeka vilken låt som är min favorit.

Steve Forbert — Streets of This Town 1988

Steve Forbert — Streets of This Town.Steve Forbert har av många ansetts vara en efterföljare till Bob Dylan, hans arvtagare. Tja, det snacket har jag hört sedan 80-talet. Men nu kan Steve Forbert göra egen underskön rockmusik och fina popballader på alldeles egen hand. Därför att hans skiva Streets of This Town är en skiva som verkligen lever upp i Bruce Springsteens anda. Med hjälp av Springsteens medmusikant Gary W. Tallent så formar han en folkrockplatta som förgyller världen med stora sånger, dom bästa sedan hans debut 1978 Alive on Arrival då båda skivorna har glänsande färdigstrukturerad material som är fina berättelser om kärlek, människor och själva livet.

Eftersom Steve Forbert har en sådan talang han odlad snart i 27 års tid med sina plattor. Den dryga 50-åriga Steve Forbert är en lekfull medmusikant. En man ständigt på jakt att fullända sina sånger.

Nick Cave and The Bad Seeds — No More Shall We Part 2001

Nick Cave and The Bad Seeds — No More Shall We Part.Vackra sorgsna sånger med dystra orkestersakrala partier bakom sångerna som bygger upp dom till en gotisk kärlekssaga ur den dystra skolan. Mick Harvey liksom Warren Ellis som speglar sångerna med sin violin. Även förstärker ena systern av McGarrigle bakom Nick Cave och hans Bad Seeds svarta sånger som ändå är fyllda av livets mirakel. Jag älskar sånger som enbart är som nattsvarta skuggor från satans dystraste rike som i monoton ängslan får musiken att lyfta ännu högre trots all sin nattsvarta ironi. Nick Cave skrev en rad av sina bästa sånger på den här skivan.

Terry Evans — Live Like a Hurricane 2003

Terry Evans.Terry Evans började sin brokiga karriär inom bluesmusiken genom bandet The Knights och en duo med Bobby King för att skapa sin egen solokarriär av modern blues men ändå säker i traditionerna där han hämtade sin inspiration från B.B King bland annat. När jag finner hans liveplatta från 2003 så är det ett tätt band som tillhör hans verkliga bandkompisar. Dom kompar Terry Evans på det där moderna rockiga sättet där blues möter rocken. Det är nog influenserna från vännen Ry Cooder som Terry Evans backade upp på några album i slutet av 70-talet och i början av 80-talet. Liveplattan är blåsig och riktigt fyllt med dynamitnävar rå blues.

Paul Simon — There Goes Rhymin’ Simon 1973

Paul Simon — There Goes Rhymin’ Simon.På den här skivan så åkte Paul Simon ned till Muscle Shoals sound studios för att spela in en rad låtar med en känsla av lycka. Paul Simon som lämnade samarbetet med Art Garfunkel blev nöjd med en skiva som har varierande stilar. Bland annat så finns The Dixie Hummingbirds med och spelar dixiejazz på Mardi Gras och några sånger Garfunkel skulle egentligen få men som Paul Simon gav liv i på ett suveränt sätt. För jag gillar Paul Simons 70-talsplattor mycket mera än vad han gör idag. Den här skivan är alltför speciell för att inte vara bra.

Lloyd Cole — The Collection 1998

Lloyd Cole — The Collection.Han var alltid den sorgsna romantikern som födde fram en ett par starka album med sin grupp Commotions fyllda med svärta och viss ljuvlig fin stämning av bitterhet. Men hans egna soloplattor var visserligen precis som förut men musikaliskt så mycket tråkigare än med sin grupp. När jag lyssnar på den här samlingen en vän lånade ut så blev jag mest upprymd under sin grupptid och möjligen hans första soloplatta fungerar. Därför blir hans platta så splittrad eftersom den delar ut och sprider skivan ut över hans år.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #11 2005

Stefan Hammarén

Boknytt

Im memoriam Great man

Smått

Thommy Sjöberg

Rouen, Le Havre och D-Day stränder — Tour de Monet

Patrik Törnkvist

Alla får inte komma och titta på riksdagen

Astrid Boman

Mörkläggning

National eller socialdemokrater?

Vi får det vi ger

Miss Vampyria

Internationell metal

Resereportage

Sofiero Slott, Hovs Hallar & Norrvikens trädgårdar

Konst

Dawid Merit på Carl Millesgården

Holländsk guldålder, Rembrandt, Fran Hals och deras samtid på Nationalmuseum

Politik

Det radikala året 68 och varför det var ett bra år

Politiska kommentarer XV

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet i kris? — samtal med Johan Lönnroth


Intervju med Lars Ohly


Vänsterpartiet som krisfenomen

Essäer

Orhan Pamuk som författare och turkiskt sanningsvittne

Artiklar

30 år sedan Piers Paolo Pasolini mördades

Ingmar Stenroth — Sveriges rötter: En nations födelse & Bo Stråth — Union och demokrati: De förenade rikena Sverige-Norge 1814–1905

Tiina Rosenberg, Judith Butler och FI

Tomas Bodström är på gång igen

Tidskrifter

Nova Science Fiction är här igen

En ny suverän webbtidskrift — Stalker

Serier

Green Lantern

Böcker

Fredrik Strage — Fans

Korta bokrecensioner XV

Torbjörn Säfve — Minnessamlaren: Om mitt liv och läsande

Backspegeln.

Dead Boys — Younger, Louder & Snottier (The Rough Mixes)

Musik

Black Rebel Motorcycle Club — Howl

Crashdiet — Rest in Sleaze

Depeche Mode — Playing the Angel

Franz Ferdinand — You Could Have It So Much Better

Gamma Ray — Majestic

Louise Hoffsten — From Linköping to Memphis, Tomas Andersson Wij — TAW & Christian Kjellvander — Faya

Isolation Years — Cover the Distance & El Perro Del Mar — Look! It’s El Perro Del Mar!

Janis Joplin — Pearls

Korta musikrecensioner XI

Kreuzweg Ost — Edelrost

Laleh — Laleh

Lil’ Kim — The Naked Truth & The Mitchell Brothers — A Breath of Fresh Attire

Lucinda Williams — Live @ The Fillmore

Mauro Scocco — Herr Jimsons äventyr

Neil Young — Prairie Wind

Randy — Randy the Band

Suburban Kids with Biblical Names — #3

The Editors — The Back Room & The Rakes — Capture

The Essex Green — The Long Goodbye

The Magnetic Fields — i

The Posies — Every Kind of Light

Ulf Lundell — Högtryck

Weeping Willows — Singles Again

DVD

Monty Python — Livet é pyton & Helan & Halvan — The Golden Collection

Filmer

På TV

Martin Scorsese — Bob Dylan: No Direction Home

TV-serier VI