Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Essä

Rouen, Le Havre och D-Day stränder — Tour de Monet

Claude Monet — Katedralen i Rouen i morgonljus.

Rouen Light

En melodislinga från en saxofon klingar över platsen framför katedralen i Rouen. Klanger som blandas med klappret från turistskjutsarnas hästar när hovarna slits mot de ojämna gatstenarna. Det är en mjuk sökande ton som prövas i ett otal variationer med olika tonartsföljder och rytmer. Några lätt melankoliska grundackord återkommer som ledmotiv och stomme i vår gatumusikants berättelse. Toner som påminner om Samba triste, men också med mer uppbeat än så.

Det är förmiddag och tid för Le petit dejeuner och än har inte dagens horder av turister börjat strömma runt i Rouens medeltida stadskärna.

Till tonerna av vår avantgardistiska saxofonist inleder vi vår Tour de Monet. Vi känner igen flera av de glada harmonierna men kan för tillfället inte identifiera dem och vår musikant talar varken franska eller speciellt bra engelska, lustigt nog, när vi försöker inleda ett samtal.

Av en slump har vi hamnat i Rouen. Med försenat flyg med Ryan air till Paris-Beauvais, något tekniskt problem — en uppgift från piloten man kan meditera över innan starten, var målet egentligen ett hotell i den lilla franska byn Lyon La Forêt, men där var både stängt och släckt när vi var plats. Alltså fick det i natten bli närmaste större stad som råkade vara Rouen. Till vår förvåning, när vi vaknade på hotel Vielle Tour såg vi att vi bodde granne med Katedralen. Detta kallas improviserad planering och kan vara ett utmärkt startskott för några dagars biltur. Men först flanerande och strosande i Rouen för några dagar.

Till vår glädje, måste vara försynen, upptäcker vi att det pågår ett ljusspel, la cathédrale de Monet aux pixels på Katedralens västra sida. Inspirerat av Monets målningar av katedralen pågår här en ljusshow varje kväll från fjärde juni till den sjuttonde september. Ett fynd och scoop för ABC…Kistalight utsände som diggar ljuset och här får tillfälle att begrunda och studera en verklig mästare i ljustolkningar och hans teknologiska epigon.

Showen är skapad av Skertzo och startar när mörkret faller och visar tolv olika sekvenser med färger och ljus inspirerat av dagens timmar. Tekniken är s.k. highpowered ljus som projiceras på Katedralen från samma plats som där Claude Monet hade sin studioateljé på 1890-talet.

Monet, mästaren i ljustolkning, gjorde här ett trettiotal målningar av katedralens västra fasad. Han startade 1892 och slutförde målningarna 1894 i Giverny. Ett tjugotal av dem visades på en utställning 1895 och betraktas i dag som klassiska.

En amerikansk popkonstnär och efterföljare Roy Lichtenstein inledde rentav en epok när han 1969 visade monokromatiska plattor i serier av Monets katedralmålningar på Metropolitan i New York. Hans tekniska sätt att visa ljusskiftningarna under dagen hos förebilden Monet blev en startpunkt för popkonsten. Monet som konstnär är på det viset en banbrytare för modern konst.

Ljusspelet är ett europeiskt samarbetsprojekt, Un projet européen, Cathédrales en lumiére och förutom Rouen, deltar Amiens i Frankrike och de brittiska katedralerna i Cantebury och Rochester.

I väntan på kvällens ljusspel gör vi staden. Ambitiöst besök på museet för de sköna konsterna, Musée de Beaux-Arts, där vi beskådade de fina samlingarna av impressionister, äldre målningar och där vi speciellt beundrade Raol Dufys stora väggmålningar i skulptur trädgården.

Strax ovanför place du 19 avril 1944 lunchar vi. Platsen är i dag mötesplats för det unga Rouen. Här bombade de allierade intensivt inför den kommande landstigningen 1944. Platsen har fått namn efter datumet för bombningen. I ett av de då utbombade kvarteren är det nu köpcentrum och i närheten på place Vieux-Marché, gamla Marknaden, fick det bli en modernistisk skapelse i form av en kyrka Église Sainte Jeanne Dárc. En kyrka i sextiotalsanda som minne av att här brändes jungfrun av Orléans levande till döds 30 maj 1431.

Rouen restaurerade sin stad efter andra världskriget på ett balanserat sätt. Så långt det gick bevarades korsvirkeshus och gammal medeltida stadsbebyggelse. Den berömda klockan Gros Horloge från medeltiden, något av en maskot för Les Rouennais, folket i Rouen, drar fortfarande horder av turister.

Trots högsäsong för turismen ger Rouen ett något sömnigt intryck och trots att det är administrativt centrum för departementet Normandie, åtminstone verkar det så för en flanör i den medeltida stadskärnan.

I skymningen, nightfall, väntar vi på ljusshowen. När mörkret lagt sig och torget är packat med turister och augustilediga Rouennaiser börjar det. Det är inte bara ett ljusspel utan ljuspanoreringarna ackompanjeras av en ljudshow gjord av Patrick Abriar. Bland de turistande amerikanernas bräkande av marvellous och gorgeous tyckte jag mig höra tonerna av Eric Satie klinga förbi.

Färger och former blandas enligt dagens rytm med sina tolv olika sekvenser på den gotiska Katedralen. Visst är det imponerande och visst känner man igen Monets målningar. Belysningen förstärker Katedralens historia. Ett kyrkobygge som på gick i över sjuhundra år, 1170–1894, och spänner över olika historiska epoker, medeltid och hundraårskriget med England, Jeanne Dárc, solkungens tid, franska revolutionen, Napoleon, La Belle Epoque, världskrigen och nazisternas ockupation och de allierades bombningar nog kan Katedralens väggar berätta en historia. Ett intryck som förstärks av showens intensiva ljusspel, färgerna, formerna och ljudet. På sätt och vis pågår katedralbygget ännu eftersom det är en byggarbetsplats för underhåll och restauration. Fick för mig att den svenske författaren Ivar Lo hade deltagit i kyrkobygget kring Katedralen. I sina memoarer Asfalt berättar han om sin tid i Rouen som stenhuggare under 1920-talet och hur han arbetade på en kyrka i Rouen hos en svensk arkitekt och hur han högg en dopfunt.

— Fotograferar alltså alla dopfuntarna i Katedralen och tror att de har kanske Lo-Johan huggit.

Visar sig vid koll av Lo-Johans Asfalt när jag kommer hem att det var den norska sjömanskyrkan i Rouen som varit ett av Ivar Los universitet i ungdomen.

Bland korsvirkeshus och gränder går vi vilse i natten efter ljusspelet. En melodislinga från en saxofon, Samba triste, leder oss dock rätt så småningom till hotel Vielle.

— I morgon bär det av till Le Havre.

Port le Havre

Port le Havre.Le Havre, working city med en imponerande hamn. Här har Frankrike haft sitt centrum för Atlantångare när det begav sig. I dag är det landets andra hamn efter Marseille och här kan stora containerlastare och big oil crude-carriers gå in. Här pilar färjor mellan den franska kontinenten och de Brittiska öarna.

En intensiv tung trafik dominerar när vi är på väg ned genom Seines dalgång, i vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz, utmed kritklipporna och närmar oss Le Havre.

— Har alltid gillat städer där arbetet sjuder och där kommersen flödar. Liv och rörelse istället för sömniga administratörer och trötta byråkrater, kanske hänger det ihop med min barndoms Bergsundsstrand. Där man alltid kunde höra mistlurarna i dimman och där Gröndal på andra sidan sjöd av rörelse med båtar som lastades av och på och som kom och gick.

André Malraux museet med sina fina impressionistsamlingar ligger nära vattnet och mitt emot Le Havres hamn. Museet är en luftig och spatiös byggnad som badar i Atlantljus. En byggnad värdig en utsökt samling impressionister och som har fått namn efter en egensinnig kulturminister och tillika legendarisk författare som på sin tid skildrade kolonialismen och blev minister hos De Gaulle. Museet som invigdes 1961 av Malraux inte bara speglas i hamnens vattenbassäng utan ger i mina ögon även intryck av att utnyttja volymen i byggnaden. Det blir rum i rummen så att säga. Så får till exempel stadens egen son, Raoul Dufy ett alldeles eget utrymme med färg och formstarka dukar med motiv från hamnen, plagen och piren i Le Havre.

Claude Monet fanns där förstås med canvaser värdig en mästare, näckrosor från Giverny, parlamentsbyggnaden i London och en vintersol från Lavacourt.

Malraux museets märkvärdigaste samlingar blir dock i mina ögon Eugène Boudins målningar. I kraft av sin omfattning och karaktär. Boudin, le roi des ciels, är inte bara en mästare när det gäller att fånga moln, ljus och speglingar, nära på ett rum finns på museet, utan också så känns Boudins molnstudier märkvärdigt aktuella så här i växthuseffektens tider.

Avfarten till Deauville och Trouville strax efter Pont de Normandie missade vi hårfint. Överväldigade av Normandiebron över Seine var det inte så konstigt. De två tornen som fundament för vajrarna som bär upp kabelbron är en fransk ingenjörskonsts motsvarighet till de franska impressionistmålarnas konst. En vacker skapelse som också är en populär utflykt för franska familjer, medelålders pappor framförallt, stretar på i vindfånget över bron med sina barn på lärorik promenad.

— Cabourg nästa!

Cabourg light

Grand Hotel Cabourg.Deauville och tidigare Trouville är mondäna badorter för chica parisare, medan Cabourg mer vilar på solid övre medelklass.

Cabourg, Grand Hotel och författaren Marcel Proust hör intimt ihop. Man kan inte undgå Cabourg Grand hotel. Den imposanta byggnaden vilar som en tung arketyp å strandpromenaden utmed Atlanten när vi närmar oss byn i vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz.

Visst är det bedårande med Marcel Proust, litteraturens eget söndagsbarn, den briljanta intelligensen, iakttagelseförmågan, de långa vindlande meningarna, vem vill inte som han spana ut över engelska kanalen vid Balbec, se Cabourg, fundera över språket, besöka salonger, soaréer, skoja om ortnamnen mellan Paris och Atlantkusten, gå på cafeér och äntligen få besöka Venedig, drömmen om Venedig är nästan ett tema i de senare delarna av romanen, och där tjusas av grändernas virrvarv och förverkliga drömmen om att få skriva den stora romanen.

Cabourg har han ristat in på den litterära kartan som en borgerlighetens krönikör från La Belle Epoque. Med ett lyriskt språk som en mondän impressionist från salongerna har han skildrat en epok som man säger för alltid försvann efter första världskriget. Men jag undrar jag. Visst går tågen snabbare i dag mellan Paris och Atlantkustens mondäna badorter. Men är det inte fortfarande samma lilla värld; övre medelklass, monsieur docteur, juriste, banqir och professeur i Cabourg och som rör sig mellan Paris och Atlantkusten. Där de har sina bjudningar och sitt belevade umgänge. Har de inte en syn på världen som i grund och botten inte förändrats särskilt mycket från tiden från förra seklet? Så kan jag fundera när jag besöker Grand hotel och rör mig i omgivningarnas inte allt för smakfulla schweizerarkitektur och blir begeistrad av den oändliga promenad Marcel Proust som sträcker sig flera kilometer utmed havsstranden med badvakter och myllrande strandliv.

Övre medelklass, solid borgerlighet men drog han inte brallorna av dem, egentligen, Marcel Proust i sin stora roman? I På spaning efter den tid som flytt, är han en själens molekylärfysiker som borrar och borrar i känslornas svartsjuka sediment och när han var klar blev det inte så mycket över. Modern och mormodern tecknades ömsint och som goda människor, men de övriga?

Fadern den framgångsrika smittskyddsläkaren och professorn och brodern läkare även han nämns överhuvudtaget inte. Det är hur som helst en roman, egentligen romanbygge, som alla som är intresserade av litteratur borde läsa. Förutom att tiden och vårt förhållande till den är romanens motiv tycker jag styrkan ligger i skildringen av alla detaljer, de vindlande funderingarna och skapandet av dofter och smaker. Då inte bara smaken av den berömda Madeleinekakan som man kan återuppleva.

— Slutligen vilar det inte något storslaget nästan ryskt över Swann en av romanens huvudpersoner? Där visar Proust en empati i sitt porträtt av en människa som hör den stora litteraturen till.

Gillar myten om Proust, hans ekonomiska oberoende, hans skrivande, hur han ansågs som en begåvad amatör och hans excentriska uppträdande. Men där fanns även hans judiska arv, astma och homosexualitet som ökade utanförskapet och vässade iakttagelseförmågan.

— Vem kunde tro att den belevade välklädde herren som gav massor av dricks, charmade och roade damer såväl som herrar, som ofta satt och studerade havet och flanerade utmed strandpromenaden skulle skriva en av den moderna romanens stora verk?

— Varför inte en portion Moules et frites till lunch?

D-Day eller Jour-J och stränderna i Normandie

D-Day eller Jour-J och stränderna i Normandie.

Vi lunchar på ett vilda västern liknande ställe, Grille Casserolle, bland mullbärshäckar och äppelträdgårdar nära byn La Poterie ett centrum för hantverk med glaserade krukor och kärl. Fantiserar om vår kock. Han ser vaken ut och ger ett intelligent intryck visar gästerna sina delikatesser som dom kan välja till lunch.

— Är det en lärare som gått i pension och förverkligar en gammal dröm om att driva ett eget kök under turistsäsong?

— Är det hans döttrar som serverar och talar en så brittisk engelska?

Vi äter ett riktigt skrovmål på musslor och friterad fransk potatis som sköljs ned med cider, riktig normandisk sådan, och öl. Kan behövas när man ska besöka långsträckta D-day stränder.

Här bland häckar och trädgårdar damp de ner fallskärmssoldater och glidflygplan. De som inledde invasionen natten den 6 juni 1944 i Normandie. Här finns de goda historierna om soldaten som plötsligt stod där i en gammal lärarinnas trädgård och la fingret mot munnen i ett ”tyst” säg ingenting och försvann ut i natten. Ännu bättre en ung amerikan som träffade sin blivande hustru en av de första invasionsdagarna. De fick tre barn så småningom. Sen finns förstås de sorgliga historierna. De som missade Cherbourghalvön, hann inte, och landade i havet när de hoppade i sina fallskärmar och drunknade med all utrustning. Och så var de alla striderna på stränderna Sword, Juno, Gold, Omaha och Utah uppkallade efter sina kodnamn. Koden för hela operationen var Overlord och är en av militärhistoriens största samordnade operationer någonsin. Till Verlaines diktrader Blessent mon coeur dúne langeur monotone, Sårar mitt hjärta med sitt monotona vemod, förkunnar BBC för motståndsrörelsen kvällen innan — att invasionen har inletts. 5000 fartyg, 3000 plan och mer än 200 000 sätts då i rörelse.

Vi besöker Gold beach vid byn Arromanches — lyckas parkera vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz, kring en lyktstolpe, går oftast bra i Frankrike.

Här finns ett invasionsmuseum som kan vara en bra startpunkt för en D-day tur. Det kan bli mycket krigsnostalgi för här ljuder Glenn Miller i högtalarna och här finns restaurerade pansarbilar och förstås kanoner från Bofors.

Vid Gold beach anlades en konstgjord hamn kallad Port Winston av 146 massiva pontoner och som var de allierade brohuvud i tre månader innan en mer naturlig hamn som Le Havre blev befriad. Under den tiden landsattes här 2,5 millioner man, 4 millioner ton utrustning och 500 000 fordon. I dag när det är lågvatten kan du vandra ut till pontonerna.

D-dagen var en av de första stora militära operationerna som började täckas av moderna media. Under Första världskriget fanns det fortfarande tecknare och målare som dokumenterade. Bland landstigningsfarkosterna fanns en filmpluton bestående av filmare, ljudtekniker, manusförfattare, radiomän m.m. En av de mest kända var George Stevens. Han som senare kom att göra filmer som Jätten och En plats i solen. Plutonen var inte så skyddad som dagens inbäddade journalister i Irak utan hade obegränsade möjligheter att röra sig inom ramen för ”sunt förnuft” med uppgift att filma och dokumentera. Stevens hade också en otrolig förmåga att ta sig förbi alla byråkratiska hinder så till exempel lyckades han senare komma över en porslinssamling i Hitlers örnnäste som så småningom i Paris byttes mot fransk cognac. Även från mer traditionell media finns förstås roliga historier. Inringade korrespondenter på Juno Beach som skrivit ner de första iakttagelserna hade två korgar brevduvor till hjälp. Några av dem tungt lastade tog direkt kurs mot tyskarnas stridslinje. Charles Lynch korrespondent från Reuter hytte med näven.

— Förrädare förbannade förrädare! Men fyra duvor fann vägen till London.

Nära byn Colleville-sur-Mer finns den amerikanska kyrkogården där 9386 mestadels unga amerikanska soldater fått den sista vilan. I långa geometriska rader står det enkla vita kors blandade med femuddiga Davidsstjärnor på den välklippta gräsmattan. Här vilar farmarsöner sida vid sida med storstadspojkar, svart, vit som judisk och det är en värdig, vacker och öppen plats på kullen med utsikt över Omaha beach. Där några av de värsta striderna stod under invasionsdagen. Frånsett några rysliga monument finns det vita kolonnader med väggar där det finns reliefkartor över invasionsstyrkorna med logistik för att överta Europa. Bakom finns en minnesvägg med namnen över de 1557 soldater som saknades efter invasionsdagarna och vars kvarlevor aldrig återfanns.

Vittnesmål om tacksamhet över de män som stred och offrade sina liv återkommer på de olika stränderna. Det är ungdomar från i dag som skriver brev, ortsbor, kamrater från de olika förbanden, anhöriga och officiella personer som politiker och myndigheter som visar sin tacksamhet med kransar och minnestavlor. Det de kämpade för frihet, mänsklighet och demokrati blir påmint där och sällan har det varit så lättolkat som i kampen mot nazismen. Det var det goda i kamp mot det onda men bakom allt fanns ändå de enskilda människorna på bägge sidor.

Kan inte låta bli att fundera över de här frågorna.

— Dagens krig i Irak är det i grunden de godas kamp mot de onda?

— Visst var Saddam Hussein, hans söner, kemiske Ali och allt vad de heter i grund och botten en sällsynt ond regim som roffade åt sig rikedomar och utövade ett förtryck av folket utan nåd.

— Visst var det rätt att avsätta dem men var drivkrafterna i grunden goda och idélla?

— Vad händer när en totalitär regim faller och olika folk, religiösa riktningar och oförlösta konflikter tillåts komma till ytan där demokratiska traditioner inte direkt tillhör dagordningen?

— Är kriget i Irak inte egentligen en Pyrrhusseger och sådana har vi sett förr i historien.

— Så kan man tänka när man står vid den amerikanska kyrkogården med utsikt över Omaha beach och Atlanten en vacker augustidag år 2005 när brisen ligger på från havet.

I morgon bär det av till Giverny — åter till Tour de Monet.

Tour de Monet V

Claude Monet — Näckrosor och japanska bron.Morgon över Caen, kikar ut från en vindskupa, takåsar om än inte Paris, visst är det romantiskt, att vakna på ett litet franskt hotel där Madame styr med järnhand.

Vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz har badat tryggt i månskenet på Madames parkering. Förorten där vi bor på hotel Cykladerna bildar ett rutnät av gator. Caen bombades sönder och samman vid de allierades invasion 1944. Kanske är det därför man ser dessa geometriskt anlagda kvarter efter kvarter, dessvärre tycks det också finnas en hel del betong. Tittar förbi en sommarstängd skola som gott konkurrerar med våra svenska betongmonster till högstadieskolor från 60- och 70-tal. På ett anslag ser jag att föräldrarna uppmanas att komma på picknick tillsammans med eleverna i början av terminen. Här picknickar man något senare, 19:30, än vad vi skulle göra på dylika sammankomster.

— Vi är på väg till Giverny. Vi passerar Liseux med sin jättekatedral, slapp bombningarna under kriget, och Evreux innan vi kommer till Vernon och Giverny. Hit kom Monet 1883 och anlade en trädgård och 1890 köper han huset. Här i det rosa huset började legenden eller om man så vill myten Monet att växa. Om Marcel Proust är den briljante, begåvade men något neurotiske representanten för fransk borgarklass från La Belle Epoque, så kan Claude Monet representera den fryntlige godmodige, lätt bohemiska borgaren med stor familj men förstås också utomordentligt talangfull och med inre drivkraft att måla och fånga ljus och atmosfär. Monet var dessutom en god organisatör när han drev sin trädgård och under många år verkade i Giverny. Giverny ligger tätt med floden Seine i en dalsänka. Här bildas ett mikroklimat med en luftfuktighet som fungerar som ett lock över landskapet. En sorts naturens egen naturliga växthuseffekt som får det att växa så det knakar. Årstiderna har en enorm effekt på trädgården. Under våren blommar tulpaner, rhododendron, iris, påskliljor, narcisser och blåregn följt av vallmo och liljor. I juni blommar rosor, krasse och söta ärtor. Kring september är det dags för solrosor, dahlior och stockrosor.

När Monet utökar sina ägor i Giverny 1893 börjar också anläggandet av ett vattenlandskap med dammar, japansk gångbro (1895) och vattenliljor och näckrosor. Om Proust skapade ett litterärt universum med sin På spaning efter den tid som flytt så skapar Monet i Giverny med sin trädgård sitt måleriska universum. Trädgården och näckrosorna upptog all hans tid. Monet lät bygga en ny atelje där de jättelika näckrosserierna skulle få plats. Den ateljén är i dag souvenirhall för oss besökare.

Proust och Monet har också det gemensamt att de belyser samma motiv vid skilda tidpunkter. Motiven får bilda serier, traditionell form och berättande löses upp och en inre värld av känslor stämningar tar form. Bägge besökte också Venedig och skildrade staden, Proust skildring inte riktigt avslutad.

I Monets fall pekar hans näckrosor framåt och han blir en pionjär för det moderna måleriet. Abstrakta expressionister och popkonstnärer följer i hans spår en utveckling som påbörjats redan med katedralmålningarna.

Vid museet är det köer. Stämningen kring hus och trädgård påminner faktiskt en hel del om Carl Larssons Sundborn.

Massor av folk, här träffar vi också de första svenskarna under vår tur. Den sinnligt pedagogiska barnboken Linnéa i målarens trädgård har visat vägen för många av oss svenskar hit till Giverny. Den läste jag för min dotter Evelina på den tiden man hade den stora glädjen att få göra det för sina barn. Köper boken på franska till henne i näckroshallen.

Visst ser det ut i trädgården som på målningarna. Dammarna, den japanska hängbron och trädgårdsgångarna. Massor av folk, massor av fotos — tycker min fru blir riktigt bra på några bilder — lite för mycket motljus kanske — själv ser jag inte ut som någon Monet i alla fall. Måste fokusera bättre när det är dags för fotografen.

— Stå still till exempel!

På vägen mot Paris-Beauvais får vi in en alternativ radiokanal i vår lilla Chevrolet Matiz.

— Är det inte John Coltrane som tutar i saxofonluren.

Chim chim cheree … all the things I love best.

Copyright Thommy Sjöberg

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #11 2005

Stefan Hammarén

Boknytt

Im memoriam Great man

Smått

Thommy Sjöberg

Rouen, Le Havre och D-Day stränder — Tour de Monet

Patrik Törnkvist

Alla får inte komma och titta på riksdagen

Astrid Boman

Mörkläggning

National eller socialdemokrater?

Vi får det vi ger

Miss Vampyria

Internationell metal

Resereportage

Sofiero Slott, Hovs Hallar & Norrvikens trädgårdar

Konst

Dawid Merit på Carl Millesgården

Holländsk guldålder, Rembrandt, Fran Hals och deras samtid på Nationalmuseum

Politik

Det radikala året 68 och varför det var ett bra år

Politiska kommentarer XV

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet i kris? — samtal med Johan Lönnroth


Intervju med Lars Ohly


Vänsterpartiet som krisfenomen

Essäer

Orhan Pamuk som författare och turkiskt sanningsvittne

Artiklar

30 år sedan Piers Paolo Pasolini mördades

Ingmar Stenroth — Sveriges rötter: En nations födelse & Bo Stråth — Union och demokrati: De förenade rikena Sverige-Norge 1814–1905

Tiina Rosenberg, Judith Butler och FI

Tomas Bodström är på gång igen

Tidskrifter

Nova Science Fiction är här igen

En ny suverän webbtidskrift — Stalker

Serier

Green Lantern

Böcker

Fredrik Strage — Fans

Korta bokrecensioner XV

Torbjörn Säfve — Minnessamlaren: Om mitt liv och läsande

Backspegeln.

Dead Boys — Younger, Louder & Snottier (The Rough Mixes)

Musik

Black Rebel Motorcycle Club — Howl

Crashdiet — Rest in Sleaze

Depeche Mode — Playing the Angel

Franz Ferdinand — You Could Have It So Much Better

Gamma Ray — Majestic

Louise Hoffsten — From Linköping to Memphis, Tomas Andersson Wij — TAW & Christian Kjellvander — Faya

Isolation Years — Cover the Distance & El Perro Del Mar — Look! It’s El Perro Del Mar!

Janis Joplin — Pearls

Korta musikrecensioner XI

Kreuzweg Ost — Edelrost

Laleh — Laleh

Lil’ Kim — The Naked Truth & The Mitchell Brothers — A Breath of Fresh Attire

Lucinda Williams — Live @ The Fillmore

Mauro Scocco — Herr Jimsons äventyr

Neil Young — Prairie Wind

Randy — Randy the Band

Suburban Kids with Biblical Names — #3

The Editors — The Back Room & The Rakes — Capture

The Essex Green — The Long Goodbye

The Magnetic Fields — i

The Posies — Every Kind of Light

Ulf Lundell — Högtryck

Weeping Willows — Singles Again

DVD

Monty Python — Livet é pyton & Helan & Halvan — The Golden Collection

Filmer

På TV

Martin Scorsese — Bob Dylan: No Direction Home

TV-serier VI