Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musik

Madonna — Confessions on a Dance Floor B.B.B.B.B.

Madonnas mästerverk?

Warner Bros.

Madonna — Confessions on a Dance Floor.Dr. Da Capo har varit väldigt sparsmakad med att recensera dansmusik, och det beror på att han är otroligt kräsen med denna stil. Han anser på fullaste allvar att cirka 90 % av all musik i denna genre är skit, men undantagen finns. Tidiga Donna Summer som I Feel Love eller varför inte Lipps Inc:s Funky Town, kanske lite Knock on Wood med Amii Stewart och så vidare. Det är därför med viss tvekan han inhandlar Madonnas nya, men man måste bryta mönster ibland och att han aldrig recenserat en dansplatta är en miss. Här har vi ju dessutom en av de största releaserna i den genren i år, tid att ta igen för alla tidigare brister med andra ord. Desto mer spännande då att ge sig i kast med något som inte direkt tillhör vardagsmat för Dr. Da Capo. Till Madonna har han inget särskilt förhållande, visserligen tycker han att Ray Of Light-plattan var bra men i övrigt äger han inte mer än en singel med denna artist. Det är med andra ord ett oskrivet blad som Dr. Da Capo vandrar in på. Desto mer spännande blir det ju när man frågar sig vilket dike han ska halka ner i, flipp eller flopp?

Svaret kommer omedelbart, det Madonna har gjort kan bara betecknas som ett veritabelt mästerverk. En slags odyssé genom de olika disco-stilar som har skapats genom de åren den varit en kraft att räkna med. Här finns ”allt” — techno, house, klassisk disco, münchen-disco i tvättäkta Georgio Moroder-anda (och vilken förebild är inte han då!), etno-disco i både bangra- och minaretutropar-skolan för att nämna några exempel. Plattan är en enda lång parad av olika influenser, men inte bara det, den är också en parad av låtar som har så mycket muskelkraft att jag börjar tänka i termen anabola steroider i musikform. Högoktanig, svettångande dansmusik lika mycket för hjärnan som för hjärtat. Smart och snyggt framfört med en själklar pondus som bara mästarklass kan förse en med. Överdängararrangemang och starka låtar i överflöd gör att i varje fall jag börjar att spela på läpparna av ren fröjd.

Hon börjar med den omtalade Abba rip offen Hang Up som också är första singel ut. Den kittlar dödsskönt i kistan, det är inte bara Gimme Gimme Gimme-syntarnas förtjänst. Nej, den är mycket mer än så, lyssna gärna på den smygande murriga inledningen som låter som musiken filtrerats genom en tjock filt för att sedan ta klivet rakt ut med en turbobassynt som uppbackning. Supereffekt och effektskapande är bara några ord jag kan stamma fram. Turbobassynten är dessutom av den där sorten som bara får mina ben att göra krumbukter av ren glädje. Så här fortsätter det hela skivan överspritt i benen, men det är faktiskt ännu mer. Varje låt har ett djup och det märks att hjärnkapaciteten har gått på högvarv.

Producent-gänget (som inkluderar Madonna själv) har velat göra något annorlunda av låtarna, och det har man verkligen lyckats med. Ta en låt som Isaac till exempel, en danslåt med minaretutropar-sång som berättar om troende naturligtvis nu när Madonna officiellt är troende. Men det blir aldrig frireligiöst tråkigt, tvärtom. Rytmerna och de totalt annorlunda musikaliska referenserna sätter effektivt p för det. Andra låtar har klassiska musiksättningar och är nästan Mozart-inspirerat som till exempel Sorry kompat med Madonnas I Heard It All Before. Fort glider det sedan ut och förvandlas till en klassisk (!) danslåt med språklektion i mitten. Future Lovers är i grunden en låt med samma uppbyggnad som I Feel Love (och vilken förlaga är inte den låten!) men överstrukturen i form av melodi skiljer sig däremot radikalt från denna. Indiska inslag tillhörde bara Beatles-sfären när I Feel Love spelades in (1976) men här tas skadan igen med råge. I I Love New York visar Madonna att hon är en mästerprovokatör när hon sjunger ”If you don’t like my attitude you can f off”. En låt som för övrigt är så tung att hårdrockare får börja se upp. En låt som Push med sina svepande syntar och bangra-rytmer kan ju få vem som helst att dansa extatiskt dessutom ”knuffas” den faktiskt rent musikaliskt — genialt Madonna. En skruvad bjällersymfoni i mitten av låten bidrar till känslan av att sensationen ligger runt hörnet.

Hela tiden använder hon väl beprövade knep där hon ”lånar” inslag från andra låtar, men vrider dessa till något nytt, supersnyggt om ni frågar mig. Det mest flagranta exemplet på detta är låten How High som i grunden är en Kylie Minogue-låt men den låter ändå distinkt Madonna. Hon slår därmed två flugor i en smäll, hon gör en låt som smakar Madonna lång väg men hon visar samtidigt en svår konkurrent var skåpet ska stå. En Kylie-dräpare som borde få nämnda artist att lägga pannan i djupa veck och kanske till och med gråta av avund. Madonna framtonar ju mer och mer som ensam på tronen för dansdrottningar.

Hon härskar helt enkelt så obehindrat att vem som helst borde bli knäckt. Själv fortsätter jag att spela på läpparna och dansa discodans i en allt mer accelererande fart.

Dansmusik för både hjärta och hjärna, supersnygg produktion, låter som lämnar inget övrigt att önska tvärtom. Supersnygga små mästerverk till sånger, grymt bra med ett djup som tyder på hög intelligenskvot förmågan att visa att hon behärskar ett brett spektra av stilar och att hon gör det med en sådan bravur att känslan av fulländning hela tiden närvarar. Vad kan stoppa Madonna från att få Confessions on a Dance Floor stämplat som ett mästerverk? Svaret blir naturligtvis ingenting. Det jag håller i handen är en klassiker, för få kan utnyttja förmågan att göra så mycket av så lite bättre än hon. Så Dr. Da Capo konstaterar för det första att det var ett lyckokast att bryta gamla invanda mönster, och för det andra att Räven raskar över isen lär få en svår konkurrent i Madonna när det gäller att kompa dansen kring granen i år. Dr. Da Capo rekommenderar starkt att ni väljer Madonna, för få gånger i världshistorien har väl dansmusik låtit mer fräsch, nydanande och originell. Räven raskar över isen däremot känns bara unken och uttjatad. Så valet av Madonna att få kompa min grandans i år känns mer naturlig än biodynamiskt odlade grönsaker. Mitt val blir därmed självklart Madonna, skam vore allt annat.

Dr. Da Capo — skamsen men stolt ändå

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #12 2005

Stefan Hammarén

Im memoriam Great Man II

Lenn Christerson — Elden är tusentals år

Thommy Sjöberg

Ett öga rött

Fredrik Runebert

Ett grundtrygghetssystem erbjuder både frihet och trygghet

Astrid Boman

Det är banne mig dags att vi återerövrar Sverige!

Kejsaren har inga kläder

Konspirationsteori

Kriget mot terrorismen är en bluff

Rättsröta

Bo Hellgren

Öppet brev till Sveriges Radios styrelse — Klarspråk tillbaka — i yttrandefrihetens namn!

Sverige hotas av militär ockupation!

Artiklar

Antisemitism i Sverige

EU — den svenska hopplösa trons sammanslutning

Kampen om demokratin

Liberaler = nyliberaler — är dom bekymrade?

Så var det det här med Pastor Åke Green

Essäer

David Toop — Haunted Weather & Mark Prendergast — The Ambient Century

Herman Hesse (1877–1962) intar den litterära scenen igen

Blaskan-hjältar

Blaskan-hjältar som vi beundrar och älskar

Tidskrifter

Opus — ett klassiskt magasin för musikintresserade

Re:Public Service #2

The Word

Böcker

Erik Wijk — Allting har hänt

Jared Diamond — Undergång: Civilisationernas uppgång eller fall

Jeremy Black — Bilder av världen: Kartornas historia

Korta bokrecensioner XVI

Stefan Wermelin & Staffan Schöier — Svenska ord & Co: Hasse & Tage — Saga & sanning

Tomas von Vegsack — Stockholm 1851 (Staden, människorna och den konservativa revolten)

Krautrock

Krautrock — en inledning


Amon Düül & Amon Düül 2 — Historien om ett av de första krautrock-banden

Ashra, Tangerine Dream & Klaus Schulze

Can — Krautrockens klassiker och själens ingenjörer

Kebnekajse — bandet som elektrifierade den svenska folkmusiken

Kraftwerk

Kraftwerk — den elektroniska musikens mästare

Kraftwerk — Krautrockens legendarer

Kraftwerk — Autobahn

Neu! — Krautrockens mytologiska ängel

Träd, Gräs och Stenar — den svenska progressiva krautrockens främsta band

Van der Graaf Generator

Älgarnas Trädgård

I utkanten av Krautrock

Musik

Alice Cooper — Dirty Diamonds (Dr. Indie)

Alice Cooper — Dirty Diamonds (Dr. Rock)

Audio Bully — Generation

Audioslave — Out of Exile

Babyshambles — Down in Albion

Broadcast — Tender Buttons

Broken Social Scene — Broken Social Scene

Chicks on Speed — 99 Cents

Clawfinger — Hate Yourself with Style

Dr. Indie plockar fram några bortglömda blueslåtar

Eva Dahlgren — Snö

Juana Molina — Tres Cosas

Korta musikrecensioner XII

Madonna — Confessions on a Dance Floor

Madonna — Hung Up

My Morning Jacket — Z

Paganus — Memento Mori

Per Gessle — C’mon/Jo-Anna Says

Rammstein — Rosenrot (Dr. Rock)

Rammstein — Rosenrot (Dr. Da Capo)

Reverend Horton Heat — Revival

Subsonic Mind — Under Your Skin

Sven Zetterberg — vår tids främste bluesartist

Filmer