Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musik

Reverend Horton Heat — Revival B.B.

Röjar-Rockabilly med viss riskfaktor

Label:Yep Rec Records

Reverend Horton Heat — Revival.Det är aldrig roligt att lustmörda en gammal favoritgrupp, jag ska inte göra det den här gången heller men jag ska klaga högljutt.

Reverend Horton Heat är bandet som slitit länge i musikbranschen, med sju skivor i trunken och en åttonde ute har man harvat runt vår planet för femtonde året. När bandet stod på sin kvalitativa höjdpunkt spelade man en fullständig vansinnesblandning av rockabilly, punk och country & western gärna med sjukaste tänkbara texter. Skivor som Full Custom, Liquor in the Front och Smoke ’Em if You Got ’Em kultförklarade bandet och gav dem en självklar roll som rockens frälsare. Med ett vansinnesös nära psykosens hemtrakter och en överljudshastighets-inställning kom man att bilda skola för många likartade band. Inget varar dock för evigt och inte Reverend Horton Heats fall heller. En osannolik radda av dåliga producenter avlöste varandra, låtskrivandet gick i stå och en långsam förändring av musiken till bara rockabilly skedde i en allt snabbare takt. I kölvattnet till detta gissar jag att gruppen miste inspirationen eller tröttnade på att inget klaffade. Till sist kom totalt inspirationslösa skivor som Spent the Night in a Box och det hela kändes som bäst före datumet passerats för länge sedan. Det enda man hade kvar var tre överkvalificerade och superba musiker/gruppmedlemmar vars musikaliska kunskaper borde ha räckt mycket längre än vad det gjorde. Så vad har det blivit av den nya skivan då? Tja, ett stort steg upp i jämförelse med deras senare plattor men inte tillräckligt mycket för att få mig att höja på mer än ett ögonbryn.

Det som är glädjande är att vissa av låtarna är tillbaka i den där vägvinnande fåran av osannolik punkabilly med hesa bakgrundsskrin och listigt insmuget överös. Revival, Callin’ in Twisted, Octopus Mode, Party Mad, Honky Tonk Girl, Rumble Stríp och Goin’ Back Home är alla exempel på det där överljudsöset som man saknat så länge med den här gruppen. Särskilt Rumble Strip och Goin’ Back Home öser till dess man bara pogodansar av vild glädje. Bakgrundsskriken finns också där när Mr. Guitarman himself Jim Heat skriker till bassnubben ”Are you ready Jimbo” och sedan tar turbotrycket över — fantastiskt.

Sedan blir det dock svårare att hitta det berömmande ordalaget. En låt som New York City Girls känns mer än ljummen, Someone in Heaven känns också minst sagt fadd. Men det som känns mest frustrerande är att man återigen hittat en producent som inte riktigt förstår hur man tar fram ett riktigt fett och rått ljud. Istället är det ett perfekt ljud med kliniskt rent sound som är oantastligt. Bra rock handlar ju dock om det rakt motsatta, vilket också det radarparet Ed Stasium och Dave Allen med benägen hjälp från gruppmedlemmarna har missat. Det ska vara skitigt på gränsen till dåligt ljud som gör det där lilla extra. Lägg till att vissa låtar känns för träiga för att ens kommentera så får ni min slutdom. Visst, det är som jag sa, bättre än på länge men det Reverend Horton Heat behöver är en riktig rockproducent som kan hitta det där sjukt skitiga ljudet och samtidigt tala om att den där låten suger sumpgas. Det är snyggt och propert men det borde vara skitigt och anti-ambitiöst då skulle det kanske bli annat ljud i koskällan. Befria rocken från pretentiösa producenter och halvinspirerade halvmesyrer så kommer jag att ge ett bättre betyg nästa gång. Jag ska avsluta lite mer positivt och lägga till att lyssna bara på hur pianot trakteras i Party Mad. Ett boogiestomp som kan få femtiotons betongblock att svänga ohejdat. Denna lärdom borde alla utgå ifrån för så här grymt svängigt borde hela skivan låta.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #12 2005

Stefan Hammarén

Im memoriam Great Man II

Lenn Christerson — Elden är tusentals år

Thommy Sjöberg

Ett öga rött

Fredrik Runebert

Ett grundtrygghetssystem erbjuder både frihet och trygghet

Astrid Boman

Det är banne mig dags att vi återerövrar Sverige!

Kejsaren har inga kläder

Konspirationsteori

Kriget mot terrorismen är en bluff

Rättsröta

Bo Hellgren

Öppet brev till Sveriges Radios styrelse — Klarspråk tillbaka — i yttrandefrihetens namn!

Sverige hotas av militär ockupation!

Artiklar

Antisemitism i Sverige

EU — den svenska hopplösa trons sammanslutning

Kampen om demokratin

Liberaler = nyliberaler — är dom bekymrade?

Så var det det här med Pastor Åke Green

Essäer

David Toop — Haunted Weather & Mark Prendergast — The Ambient Century

Herman Hesse (1877–1962) intar den litterära scenen igen

Blaskan-hjältar

Blaskan-hjältar som vi beundrar och älskar

Tidskrifter

Opus — ett klassiskt magasin för musikintresserade

Re:Public Service #2

The Word

Böcker

Erik Wijk — Allting har hänt

Jared Diamond — Undergång: Civilisationernas uppgång eller fall

Jeremy Black — Bilder av världen: Kartornas historia

Korta bokrecensioner XVI

Stefan Wermelin & Staffan Schöier — Svenska ord & Co: Hasse & Tage — Saga & sanning

Tomas von Vegsack — Stockholm 1851 (Staden, människorna och den konservativa revolten)

Krautrock

Krautrock — en inledning


Amon Düül & Amon Düül 2 — Historien om ett av de första krautrock-banden

Ashra, Tangerine Dream & Klaus Schulze

Can — Krautrockens klassiker och själens ingenjörer

Kebnekajse — bandet som elektrifierade den svenska folkmusiken

Kraftwerk

Kraftwerk — den elektroniska musikens mästare

Kraftwerk — Krautrockens legendarer

Kraftwerk — Autobahn

Neu! — Krautrockens mytologiska ängel

Träd, Gräs och Stenar — den svenska progressiva krautrockens främsta band

Van der Graaf Generator

Älgarnas Trädgård

I utkanten av Krautrock

Musik

Alice Cooper — Dirty Diamonds (Dr. Indie)

Alice Cooper — Dirty Diamonds (Dr. Rock)

Audio Bully — Generation

Audioslave — Out of Exile

Babyshambles — Down in Albion

Broadcast — Tender Buttons

Broken Social Scene — Broken Social Scene

Chicks on Speed — 99 Cents

Clawfinger — Hate Yourself with Style

Dr. Indie plockar fram några bortglömda blueslåtar

Eva Dahlgren — Snö

Juana Molina — Tres Cosas

Korta musikrecensioner XII

Madonna — Confessions on a Dance Floor

Madonna — Hung Up

My Morning Jacket — Z

Paganus — Memento Mori

Per Gessle — C’mon/Jo-Anna Says

Rammstein — Rosenrot (Dr. Rock)

Rammstein — Rosenrot (Dr. Da Capo)

Reverend Horton Heat — Revival

Subsonic Mind — Under Your Skin

Sven Zetterberg — vår tids främste bluesartist

Filmer