Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Backspegeln

Iggy Pop & The Stooges — The Stooges (på denna platta bara The Stooges)

Kaosmusik

Iggy Pop & The Stooges — The Stooges.Iggy Pop & The Stooges, behöver man säga mer. Klassiska på mer än ett sätt, nyskapande, tokinspirerande för generation efter generation av nya band och långt före sin tid. När de debuterade med plattan "The Stooges" stod det 1969 i kalendrarna, men inte sjutton lät det här bandet som något annat av sin samtid. Snarare tvärtom, något mer brutalt och totalt hämmningslöst fick man leta efter. Detta var nog också anledningen till att bandets komersiella succé uteblev, folk förstod helt enkelt inte musiken. Inte heller de två följande plattorna blev någon större succé. Bandet upplöstes till sist sedan Iggy Pop spöat upp Ron Ashton på scen under en konsert. Droger och åter droger hette orsaken till detta något udda beteende. Sista gången bandet överhuvudtaget sågs var 1972 när Iggy Pop försökte sätta upp en gatuteater om Nazister, åter igen fick Ron Ashton spela "bad boy" dvs nazist. Därefter flöt Iggy ut i ett flera år långt kärleksförhållande till heroin, men på något sätt lyckades han fortsätta ge ut plattor i eget namn. Antagligen hette räddningsplankan David Bowie. Numer är bandet återförenat och har under 2005 släppt sin första platta sedan 1972.

1969 var en tid av både social oro och hat mot ett krig i Vietnam som ingen av den yngre generationen ville ha, men också en tid av försiktig framtidstro. Iggy Pop & The Stooges red högt på framför allt det första — oro. Deras låtar präglas av en nervighet som går utanpå det mesta. Texterna berättar om ångest, brist på förtroende och om ett land i upplösningstillstånd. Allt ackompanjerat av en för tiden ovanligt brutal rock som lägger allt för sina fötter. Lyssna på texten till "1969", så får ni höra en rätt brutal uppgörelse. När man hör detta förstår man att grupper som Sex Pistols hade allt att tacka Stooges för. Lyssna också på "I Wanna Be Your Dog" så förstår man ännu mer att inget av vare sig den amerikanska och än mindre den engelska punkrörelsen skulle existerat utan detta över huvud taget.Band som Ramones har vittnat om att innan de började göra plattor lyssnade man en hel del till bland annat Iggy Pop & The Stooges. Också New York Dolls lyssnade på Iggy Pop & The Stooges. Med andra ord blev Iggy och kompani folkhjältar i helt andra läger än man tänkt sig från början. Vissa band håller och höll dom som sina favoriter. Deras musik gav också upphov till vad som skulle komma att bli en hel rörelse, nämligen punkrörelsen i framför allt New York, vilket man säkert inte heller sett framför sig från början från Iggy med vänners sida. Men dessa fenomen är samtidigt symptomatiska för just Iggy Pop & The Stooges, de kom att betyda mycket för människor i efterhand, de blev kommersiellt stora i efterhand och de blev geniförklarade i efterhand. Samtiden däremot, bara hatade dom.

De spektakulära scenshowerna var nästa kapitel. Inte nog med att publiken allt som oftast hatade dom, när Iggy började karva upp sig själv med krossade ölflaskor och blöda över publiken så fick många nog. Bandet kunde mötas av en vägg av busvisslingar och bu-rop. Folk spottade på bandet och gjorde allt för att slippa dom. En normal konsert kunde inledas med att några ville visa ut bandet och det kunde sluta med att hela publiken överöste bandet med känslor man normalt sätt försöker lägga band på. Ivrigt påhejade av Iggy som hatade hela publiken tillbaka och smockan kunde i bland hänga väldigt löst. Tonen var hård och inte så sällan kunde Iggy utbrista omdömen som "I fuckin' hate you all, man", vilket naturligtvis fick hela publiken att hata tillbaka. Ska man vara krass så var det trots detta de hetare känslorna som var Stooges storhet. Man skapade helt enkelt en inställning hos alla involverade som passade till musiken, och musiken fick genast ytterligare en dimension.

Det här bandets främsta kännetecken är just de hetare känslorna och där har musiken sin utgångspunkt.Sen bygger dom oftast upp låtarna kring ett enkelt men energifyllt riff, enkelhet och energi är ledorden. Lägg därtill bandets image som småskurkar och avvikande i största allmänhet och man kan börja förstå att publiken inte förstod ett jota. Ingen hade ju sett något liknande någosin förut.

När Iggy gick in i väggen 1972 och försvann in i ett flera år långt rus, upplöstes också bandet. Som vanligt gick också detta helt och hållet förbi alla i nyhetsflödet. Först några år senare började vissa förstå bandets storhet och tog upp den kastade handsken. 2004 återförenades ¾-delar av bandet, men ska sanningen fram har det inte hittills kommit i närheten av den magi man kunde uppvisa under de där fyra intensiva åren bandet existerade första gången. Bandets viktigaste merit och det som har fått delar av eftervärlden att älska dom är naturligtvis deras skivor som under 2005 kommit i nyutgåva (tack skivbolaget Elektra för den välgärningen). Varje skiva är remastrad dvs. ljudet har förbättrats och varje skiva innehåller extramateriel i form av alternativa versioner av låtarna på plattan. Varje album är därför en dubble-cd, men ack dom är värda varenda spänn. Diskografin ser ut som följer: The Stooges (1969), Fun House (1970) och Raw Power (1972).

För punk-fantaster som jag själv är dessa plattor ett mer eller mindre måste. Så ge dig själv en försenad julklapp köp de tre plattorna som innebar startskottet för en hel musikform.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #1 2006

Stefan Hammarén

Recension: av Dada öst-bok

Thommy Sjöberg

Kulturarbetare

Astrid Boman

Bioterrorism

Den demokratiska diktaturen

Diktakrati eller demotur

En svensk tiger

”Vi är omgivna av en gobeläng av lögner.”

What’s going on over there?

Rolf Nilsson

De hemlösas omständigheter

Ingvar Lundgren

Harold Pinters ord i vår vardag

Konst

Waldemarsudde: Myt och landskap — Ulf Wahlbergs retrospektiva konst

Artiklar

Dan Persson — Nationalism — högern och vänsterns tolkningar

Iran, Irak, Israel och Bush

Politiska partier — behövs dem?

Junilistan

Nils Lundgrens egna parti Junilistan … eller?

Tecknade serier

Schassen & Knasen #6 2005

Böcker

Carl-Henning Wijkmark — Sanningen bakom oss

Korta bokrecensioner XVII

Simon Sebag Montefiore — Potemkin och Katarina den stora: En kejserlig förbindelse

Små notiser där litteraturen spelar roll

Krautrock del II

Lite mera om Krautrock

Hans Edler — elektronikpopens särling och musikarrangör

Rick Wakeman — en vandrande symfoniorkester

Instrumentell gitarr-, synt- och space-musik från 70-talet

Vangelis — drömmaren inom syntmusiken

Backspegeln.

Iggy Pop & The Stooges — The Stooges

Musik

Cat 5 — Play this Loud/Sexy

Enya — Amarantine

Golden Afrique Vol. 1

Kate Bush — Aerial

Kent — The Hjärta & Smärta EP & Sophie Zelmani — A Decade of Dreams

Kim Wilde — The Ultra Selection

Korta musikrecensioner XIII

Madonna — I’m going to tell you a secret & Confessions on a Dance Floor

Matthew Herbert — Plat du jour

Musikkommentarer V

Mylo — Destroy Rock & Roll

Paul Anka — Rock Swings

Per Gessle — Son of a Plumber

Sizzla — Soul Deep

The Arcade Fire — Arcade Fire

The Cardigans — Super Extra Gravity

The Embassy — Tacking

The Similou — So Hot Right Now

The Strokes — The First Impressions of Earth

The Supremes — Gold

Thåström — Skebokvarnsv. 209

Tony Iommi & Glenn Hughes — Fused

Tony Martin — Scream

Willie Nelson — Countryman

Dr. Da Capos årsbästa 2005

Dr. Indies årsbästa 2005

Filmer

På TV

TV-serier VII