Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musik

Dr. Indies årsbästa 2005

Så är det återigen dags att sammanställa 2005 års bästa inom musiken som Dr. Indie har upplevd året. Men det här blir min sista årsbästalista på det här sättet då jag tar alla skivor som jag tyckt om med musikrelaterade händelser. Jag delar upp listorna i en svensk respektive utländsk. Senare kommer det en massa med musikdetaljer runtomkring. Så nu över till ett suveränt musikår.

  1. Antony and The Johnsons — I Am a Bird Now: När jag skulle sammanfatta året 2005 års lista så blev det till slut ändå drömmaren den bleka androgyna Antony som gjorde årets mest underbara album trots allt. Så skimrande, så skör så bräcklig kunde bara en engelsman i New York skapa, förtrolla med sina pianoharmonier. Så vacker så att jag nästan grät åt det mest sinnliga musik som jag någonsin har upplevt under hela 2000-talet.
  2. Death Cab for Cutie — Plans: Indiemusikens sköraste urbana ballader som är en hymn för både människor och livet. Musik som speglar min stora förälskelse i kvinnor. Ben Gibbard skrev hymner och jag själv kunde marschera i Manhattan med hans röst ringande i örat. Vackrare popmusik än så här kan du inte höra.
  3. Devendra Banhart — Cripple Crow: Denna hippie för 2000-talet skriver briljanta folksånger som är något som Richard Thompson skulle kunna vara stolt över. En ljuvlig skiva att hänföras av.
  4. CocoRosie — Noah’s Ark: Två systrar som gör vår tids mest egensinniga musik du kan tänka dig. Kobjällror, leksaker eller ljuvliga knastrande urgamla instrument lägger sig fagert som ett raster över vår samtida musik. Vacker som bara den.
  5. Colleen — The Golden Morning Breaks: En skogsglänta omgiven av harmonier och ständig upplyst solsken. Det är Colleen som i Paris sitter och gör experimentell skönhetsbaserad musik. Bara hon mäktar med att förföra oss lyssnarna.
  6. The Magic Numbers — The Magic Numbers: Folkrock med 70-talsklädda syskonpar som fick till det något så ovanligt som en platta som kunde säljas på bred front i Sverige. Magisk rock som i sig själv visar att indierock kan slå hål på mainstreamtramset.
  7. Broadcast — Tender Buttons: Små avantgardistiska indieljudfiler från ett band som verkligen känns indie. Deras syntharmonier gillade även Mr. Snaggus. Årets mest spännande popband.
  8. John Hiatt — Master of Disaster: John Hiatt är trogen sin mogna vuxna rock men till skillnad från tråkmånsarna så förenar John Hiatt sin musik med amerikanska rötterna och då blir det bara suverän rock.
  9. Rodney Crowell — The Outsider: Countryrockens främsta kultikon gjorde en finstämd countryrockskiva som är bastand och säker på så många sätt.
  10. Dwight Yoakam — Blame the Vain: Han är den traditionella countryns förnyare sedan 80-talet. Hans senaste skiva blev hos mig en fullträff som stärkte min kärlek till countryn.
  11. Electrelane — Axes: Det var en ganska så perfekt skiva där rockmusiken blev en modernisering av mitt lyssnande av musik. Jag gillade plattan ännu mera i slutet av året.
  12. Mercury Rev — The Secret Migration: Storslagna landskap med psykedeliska puffar och demoniska drömmar. Allting förenas i Mercury Rev platta.
  13. Josh Rouse — Nashville: Jag älskar Josh Rouse snälla sublima sånger som böjer sig för vindarnas brus. Denna skiva borde alla äga.
  14. Delbert McClinton — Cost of Living: Han är utan tvekan ädelrockare med alla attributen som krävs för att musiken skall vara storslagen rock från alla amerikanska sångböcker.
  15. Ry Cooder — Chávez Ravine: Ry Cooders återkomst till musiken var en märkvärdig skön hyllning till ett försvunnet kvarter i Los Angeles.
  16. Broken Social Scene — Broken Social Scene: Canadas främsta kollektiv som är uppfyllda av kraschade drömmar och välkomponerade rocksånger som tog indiepubliken med storm.
  17. Hal — Hal: Gruppen Hal gör en sommarpopig skön skiva som är till för att minnas dom få solglimtar vi hade under 2005. Min cd:spelare mådde oerhört bra i deras sällskap.
  18. Nyutgåva av Arcade Fires ep: Skivan som recenseras i detta nummer tillhör indiepopen starkaste örhängen som jag kan tänka mig.
  19. Audio Bully — Generation: Jag kommer förmodligen glömma bort deras housesvängar men den tillförde igen något av årets bästa dansmusik.
  20. LCD Soundsystem med sin självbetitlade dubbelcd. Dom avslutar punkfunken genom att göra en av årets discoplattor som jag dansade med hela våren. Discon kom tillbaka och jag njöt för fulla muggar.
  21. Röyksopp — The Understanding: Norges coolaste killar gjorde året främsta mjuka discosoullåtar på en förförisk snygg dansplatta.
  22. Madonna — Confessions on a Dance Floor: Madonna gör allting perfekt på sin skiva. Discokulorna snurrade vildare än någonsin och Madonna gör sin bästa skiva på minst 10 år.
  23. John Legend — Get Lifted: Soulen kom tillbaka bättre än någonsin tack vare John Legend. Snygga moderna klassiska soullåtar med högsta personliga prägel.
  24. The Game — The Documentary: Årets främsta amerikanska manliga stentuffa hip hop med charm. The Game ägde världen.
  25. The Rolling Stones — A Bigger Bang: Mr. Snaggus och Dr. Indie är överens om Stones senaste skiva. Den är på gränsen till ett mästerverk. En av deras största skivor.
  26. Franz Ferdinand — You Could Have It So Much Better: Tack Franz Ferdinand att ni inte fattade att punkfunken var borta utan fortsatte att sätta dansrocken i centrum.
  27. Bloc Party — Silent Alarm: Detta var den nya dansanta hispiga favoriterna med en stor debutskiva att djupt förälska sig i på alla dess sätt och vis. Rock för indiekidsen och Dr. Indie.
  28. Animal Collective — Prospect Hummer, en ep: En vacker drömsk akt som mera blir en existentiellt kosmiskt drama om mänsklighetens livsvillkor. Vacker pop.
  29. Doves — Some Cities: Bandet famlar mellan natten och ljuset. Medan man samtidigt ger mig stora symfoniska noveller där livet syns bortom horisonten.
  30. Saint Etienne — Tales from Turnpike House: Läcker delikat syntmatta med popiga låtar som svänger förförisk in i mitt hjärta hela dagen lång.
  31. Vitalic — Ok Cowboy: Den här skivan gillade även Mr. Snaggus med sina hårda dansbeats och elektroniska lekfulla melodier. Förbaskat bra musik.
  32. Daft Punk — Human After All: Daft Punk gör fortfarande lite av världens bästa dansorienterade syntmusik med housesoundet i botten. Frankrike slår till igen.
  33. Mylo — Destroy Rock & Roll: Nejdå rockmusiken överlever denna skiva eftersom ironin finns där i ögonen och Blaskanredaktionen bara log med stora leenden åt en förträfflig skiva istället.
  34. Four Tet — Everything Ecstatic: Avantgardistisk musik som inte låter som någonting annat du hört i 2005.
  35. Alec Empire — Futurist: Stenhård elektronisk punk från Alec Empires ilskna politiska verklighet. Punkvänstern slår till igen via Alec Empire.
  36. Nine Inch Nails — With Teeth: Trent Reznor gjorde sitt livs viktigaste album och det finns få skivor med större djup och sinnlighet med stor dos mörkt hjärta i allting. Men så här bra kunde Trent Reznor nå med sin industrimetal.
  37. Audioslave — Out of Exile: Vacker och säker hårdrock som var utan tvekan årets skönaste hårdrock.
  38. Alice Cooper — Dirty Diamonds: Jodå, den gamle skräckrockaren gjorde en oöverträffad stabil klassisk konservativ hårdrock med sina gamla rötter i behåll.
  39. Black Rebel Motorcycle Club — Howl: Dom gick tillbaka till bluesrötterna och fick sina skitiga gitarrer nedstänkta med whiskydroppar och barhänget flödade ljuvligt över på denna nihilistiska grupps konto.
  40. The White Stripes — Get Behind Me Satan: Snygga amerikanska vibrerande rockgitarrer som vill undersöka rötterna till sitt garagerockinfluerade mästerverk dom producerad under 2000-talet. Nya var inte så lättillgänglig som man kunde tro. Men kom du väl igenom snåriga skogarnas labyrinter så belönades du med suverän rock.
  41. Art Brut — Bang Bang Rock & Roll: Art Brut dök upp och gav rocken ett namn att fokusera mig på. Styv tuff rockmusik som inte behöver skämmas för sig.
  42. Coldplay — X&Y: Jag ville inte alls tycka om Coldplays mainstreamrock. Men deras skönhetstörstande musik blev till slut så besvärande att dom började sätta sina spår i min skalle tills jag fullständigt kapitulerade för deras vackra poplåtar.
  43. Billy Corgan — The Future Embrace: Jag verkar vara en av dom få i Sverige som faktiskt tyckte om Billy Corgans musik på hans första soloplatta. Gotisk uppdaterad hård rock med syntbaserade känslor. Riktigt bra säger jag.
  44. Teenage Fanclub — Man-Made: Trevligt att jag insåg att Teenage Fanclub kunde göra briljanta poplåtar som fick en tvivlare som mig att handlöst falla i sanslös tystnad.
  45. Marc Carroll — World on a Wire: Berusande trubadursrock från en ung irländare som fulländar musiken till att bli ett högre väsen.
  46. Messer Chups — Crazy Prize: En rysk grupp jag recenserar i januari men vars helgalna musik som jag inte kan komma ifrån så att säga. Lyrisk galenskap.
  47. Beck — Guero: Även Beck gjorde en bra skiva som befäster hans position att fortfarande kunna nyskapa genom att låta som förr. Retroaktiv magiker.
  48. Low — The Great Destroyer: En lågmäld stor skiva som inte får glömmas bort i musikens manualer.
  49. Julian Cope — Citizien Cain’d: Julian Cope slog till med en överraskning till stor platta.
  50. Camper Van Beethoven — New Roman Times: Gammalt är bäst och i detta fall stämmer det extra bra.
  51. The Raveonettes — Pretty in Black: Danska skitiga garagerockare som istället blir sofistikerad alarmerade rockplågor. Så blir det i danska rockröran när den känns som bäst.
  52. IVY — In the Clear: Begåvad indierock med lättsmälta refränger.
  53. New Order — Waiting for the Sirens’ Call: New order gör inga innovationer nuförtiden utan förvaltar sitt guld väl istället.
  54. The Fiery Furnaces — The Fiery Furnaces Ep: Ännu ett syskonpar från Amerika med en stor attityd till sin musik. Förbaskat bra dessutom.
  55. Neil Young — Prairie Wind: Äntligen var min gud Neil Young på bra humör och släppte loss en gudabenådad rockcountryplatta igen.
  56. Bruce Springsteen — Devils & Dust: Brucan The Boss gör en älskvärd lågmäld skiva som uppvisar glimtar av livets allvar.
  57. Weezer — Make Believe: Rick Rubin producerade och Weezers poppunk blev rolig igen.
  58. Eels — Blinking Lights and Other Revelations: Snygg pop jag gärna återvänder till.
  59. Frank Black — Honeycomb: En tvättäkta rockers som lugnar ned sig betänkligt med en lågmäld snygg platta.
  60. The Mitchell Brothers — A Breath of Fresh Attire: Englands bästa rap och grime är utan tvekan denna skiva som jag hört i alla fall.

Den svenska listan

  1. Thåström — Skebokvarnsv. 209
  2. The Embassy — Tacking
  3. Suburban Kids with Biblical Names — #3
  4. The Tough Alliance — The New School
  5. Moneybrother — To Die Alone
  6. The Similou — So Hot Right Now
  7. The Hellacopters — Rock & Roll Is Dead
  8. Wilmer X — 13 våningar upp
  9. El Perro Del Mar — Look! It’s El Perro Del Mar!
  10. Spånka NKPG — City of the Golden King
  11. Randy — Randy the Band
  12. Mauro Scocco — Herr Jimsons äventyr
  13. Peter Lemarc — Sjutton sånger — Lemarc sjunger Lemarc
  14. Christian Kjellvander — Faya
  15. Tomas Andersson Wij — TAW
  16. Pain — Dance with the Dead
  17. Jens Lekman — Oh You’re So Silent Jens
  18. Kent — Du & jag döden
  19. Robyn — Robyn

Årets skivbolag

Svenska Service på grund av Surbuban Kids with Biblical Names och The Tough Alliance.

Årets retro

Willie Hightowers bortglömda soul som återutgavs igen för min känsliga själ. Doris Dukes fascinerande soul där två enkelskivor ges ut på en cd. Godis för drömmare.

Årets viktigaste samlingar i box eller på cd enligt Dr. Indie

Årets besvikelser

Den store Solomon Burke inte lyckades skapa det där mästerverket inom soulen som jag hade längtat till.

Att gudinnan Eva Dahlgren inte lyckades kombinera text och musik. En habil skiva musikaliskt.

Louise Hoffsten gjorde en sämre skiva än vad hon brukar prestera.

The Kills senaste skiva blev en flopp.

Jim James i My Morning Jacket var inte alls så bra som han brukar vara med sitt band.

Isolation Years skiva var alltför moloken för min smak.

Årets singelsamling

Weeping Willows — Singles Again

Årets bästa låtar

Ulf LundellHögtryck

The CardigansI Need Some Fine Wine and You, You Need to Be Nicer

Depeche ModeJohn the Revelator

Årets comebacker

Den gudomlige Iggy Pop som återförenas med sitt gamla kompband The Stooges.

Rob Halford är återigen med i Judas Priest.

Årets rocktv

Musikbyrån

Martin Scorsese dokumentär över Bob Dylan i filmen No Direction Home

Alla souldokumentärer och konserter på sommaren.

Årets tidskrifter

Sonic

Mojo

Close-Up

Årets läckraste låtar

Svenska sexiga tjejduon Cat 5 med sin kaxiga låt Play This Loud

Lushbrainer Nothanks med låten My Name Is Hard to Spell, So Is My Musicola

Årets Blaskanupptäckter

Hans Edlers elektroniska akt från tidiga 70-talet

Krautrocken från 70-talet (se även del II)

Återupptäckten av amerikanska punkbandet Dead Boys

Dr. Indie går vilse i den tre år gamla Facesboxen från 2003

Bolaget Trojans reggaesamlingar.

Till slut årets tråkigaste företeelse

Rocksångare som skall sjunga in gamla standardlåtar.

Punkfunken är borta som ideal.


Allt sammanställt av Dr. Indie!

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #1 2006

Stefan Hammarén

Recension: av Dada öst-bok

Thommy Sjöberg

Kulturarbetare

Astrid Boman

Bioterrorism

Den demokratiska diktaturen

Diktakrati eller demotur

En svensk tiger

”Vi är omgivna av en gobeläng av lögner.”

What’s going on over there?

Rolf Nilsson

De hemlösas omständigheter

Ingvar Lundgren

Harold Pinters ord i vår vardag

Konst

Waldemarsudde: Myt och landskap — Ulf Wahlbergs retrospektiva konst

Artiklar

Dan Persson — Nationalism — högern och vänsterns tolkningar

Iran, Irak, Israel och Bush

Politiska partier — behövs dem?

Junilistan

Nils Lundgrens egna parti Junilistan … eller?

Tecknade serier

Schassen & Knasen #6 2005

Böcker

Carl-Henning Wijkmark — Sanningen bakom oss

Korta bokrecensioner XVII

Simon Sebag Montefiore — Potemkin och Katarina den stora: En kejserlig förbindelse

Små notiser där litteraturen spelar roll

Krautrock del II

Lite mera om Krautrock

Hans Edler — elektronikpopens särling och musikarrangör

Rick Wakeman — en vandrande symfoniorkester

Instrumentell gitarr-, synt- och space-musik från 70-talet

Vangelis — drömmaren inom syntmusiken

Backspegeln.

Iggy Pop & The Stooges — The Stooges

Musik

Cat 5 — Play this Loud/Sexy

Enya — Amarantine

Golden Afrique Vol. 1

Kate Bush — Aerial

Kent — The Hjärta & Smärta EP & Sophie Zelmani — A Decade of Dreams

Kim Wilde — The Ultra Selection

Korta musikrecensioner XIII

Madonna — I’m going to tell you a secret & Confessions on a Dance Floor

Matthew Herbert — Plat du jour

Musikkommentarer V

Mylo — Destroy Rock & Roll

Paul Anka — Rock Swings

Per Gessle — Son of a Plumber

Sizzla — Soul Deep

The Arcade Fire — Arcade Fire

The Cardigans — Super Extra Gravity

The Embassy — Tacking

The Similou — So Hot Right Now

The Strokes — The First Impressions of Earth

The Supremes — Gold

Thåström — Skebokvarnsv. 209

Tony Iommi & Glenn Hughes — Fused

Tony Martin — Scream

Willie Nelson — Countryman

Dr. Da Capos årsbästa 2005

Dr. Indies årsbästa 2005

Filmer

På TV

TV-serier VII