Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musik

Kate Bush — Aerial B.B.B.B.

Med självlyftande effekt

Kate Bush — Aerial.Vid endast 16 års ålder lyftes Kate Bush fram av pressen som ett musikaliskt underbarn och med hjälp av David Gilmore från Pink Floyd fick hon så småningom ett skivkontrakt. Sedan debuten med The Kick Inside 1978 har hon gjort skivor som både förbluffat och fått i varje fall mig att klia mig lite lätt oförstående i huvudet. Dels tillhör skivan Hounds of Love från 1985 bland det bästa som över huvud taget givits ut, men samtidigt har hon släppt skivor som The Red Shoes (1993) som väl inte riktigt lever upp till samma klass för att uttrycka sig snällt.

Ända sedan debuten har det framstått som alltmer klart att storheten hos Kate Bush ligger i hennes musikaliska kunnande. Med en klassisk utbildning i piano och violin är hon mer avancerad än den genomsnittlige popnissen. Hennes genialitet ligger i att hon med en nästan smärtsam lätthet kastar sig mellan olika stilar och influenser, men får det att se så enkelt ut. Luftiga men ändå avancerade arrangemang blandas med genialiska musikaliska lösningar. En slags lätthet som är betydligt mer avancerad än vad den verkar till att vara. Hennes texter är ofta små fotografiska betraktelser av rätt vardagliga saker som görs spännande med naturlyrik och mystik samt ljudeffekter som hon antagligen lärt sig från just David Gilmore eftersom de ibland låter klart Pink Floyd-inspirerade.

12 År senare är det dags för uppföljaren till The Red Shoes betitlad Aerial och frågan blir om hon ska orka svänga upp ekipaget ur mediokerdiket hon kraschade ner i med den förra skivan. Skivan är en dubbel-cd till enkelpris.

Kate Bush.Låt mig börja med att konstatera att vad gäller musikalitet och genialitet bryter Kate Bush inga som helst löften den här gången heller, det är med andra ord rent musikaliskt bättre än det mesta tillsammans. Lyssna bara vad hon lyckas med i låtar som Bertie där hon använder Gavotten som inspirationskälla, en 1600-talsform av sällskapsdans för hov och högre stånd — rent genialt. Eller vem skulle få för sig, förutom Kate Bush, att skriva en sång som börjar som en lättjazzad sak i Diana Krall-anda, för att i mittpartiet glida över i en flamenco, och sedan återgå till jazzstuket — fruktansvärt bäst helt enkelt.

Albumet består som sagt av två cd-skivor, den ena betitlad A Sea of Honey den andra A Sky of Honey. Låten Π är redan omtalad och omdiskuterad, en del har till och med avskytt hela skivan för att Kate har mage att vara så blasfemisk att hon sjunger om siffror. Låten består mycket riktigt av en refräng som består av ett uppräknande av siffrorna som utgör Π, själv tycker jag trots siffror och annat att låten är riktigt riktigt bra. En typiskt lättleviterande Kate Bush-popdänga.

Över allt detta ligger som grädde på moset, låtar som både präglas av en slags imaginär enkelhet som i själva verket alltså är både avancerade och genomtänkta. Π är kanske det tydligaste exemplet. Låten vill beskriva harmonin i siffrorna som samtidigt präglas av disharmoni. För att åskådliggöra det i musiken låter hon det flöda ut en superharmonisk varm anrättning vars harmoni ”störs” av ett orgelackord som dels ligger i en annan tonart och som spelas i ett annat tempo. Motsatser som sammanfaller till en fungerande helhet med andra ord. Frågar ni mig är nog den recensenten från expressen som kallade låten ”skit”, ute på mer än tunn is.

Flertalet låtar präglas av en nakenhet, alltså avsaknaden av allt för mycket lull-lull. Låtar som Mrs. Bartolozzi är rent av avklädda. Det är Kate ensam med ett piano. Andra låtar har bara precis vad som behövs i musikens arr för att ta den framåt. Borta är de tidiga mycket mer svulstiga arrangemangen med stora symfoniorkestrar och hela kittet. Också detta faktum är något som lyfter skivan och gör den än mer sympatisk då man kommer närmre själva kärnan av låtarna.

Skivorna är dock mer än bara rabblande av siffror. Här finns fågelkörer(!) och duvkorus(!), låtar om tvättmaskiner och arkitekter samt vådan av att släpa in lera i huset eller hur kläder kan bete sig i en under själva tvättakten när de är blöta och därmed nästan tyngdlösa. Den gemensamma nämnaren för alla dessa låtar och effekter heter naturligtvis Kate Bush aldrig sinande källa av fantasi. Man förvånas hela tiden över vad hon får alla nya vinklar ifrån, men missförstå mig rätt, det hela är en extremt angenäm upplevelse. Här kan man snacka om naturlyrik och på tal om det finns för att förstärka det hela en av Kate Bush trognaste ljudeffekter — valsång.

Om vi ska sammanfatta det hela, så kan man säga att Kate Bush får den hämnd jag efterlyst efter The Red Shoes. Aerial är en underbar liten samling låtar i enkel dräkt men med avancerat innehåll. Lägg därtill minst sagt fantasifulla små vinklingar i både texter och i ljudeffekter. Resultatet kan bara bli ett bra betyg och jag har valt att dela ut en 4:a. Inte för att jag tycker att skivan har brister jag inte redovisar, utan därför att det helt enkelt känns närmast vad jag tycker skivan motsvarar. Om du skulle få för dig att köpa Aerial, vilket jag varmt rekommenderar, ska man vara medveten om följande. Låtarna kräver mycket lyssning och mycket reflekterande. Detta är ingen dussinmusik som duger att lyssna till med ena örat. Nä, alla sinnen måste vara med och lyssna på skivan minst 10 gånger innan du fattar hur genial den faktiskt är.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #1 2006

Stefan Hammarén

Recension: av Dada öst-bok

Thommy Sjöberg

Kulturarbetare

Astrid Boman

Bioterrorism

Den demokratiska diktaturen

Diktakrati eller demotur

En svensk tiger

”Vi är omgivna av en gobeläng av lögner.”

What’s going on over there?

Rolf Nilsson

De hemlösas omständigheter

Ingvar Lundgren

Harold Pinters ord i vår vardag

Konst

Waldemarsudde: Myt och landskap — Ulf Wahlbergs retrospektiva konst

Artiklar

Dan Persson — Nationalism — högern och vänsterns tolkningar

Iran, Irak, Israel och Bush

Politiska partier — behövs dem?

Junilistan

Nils Lundgrens egna parti Junilistan … eller?

Tecknade serier

Schassen & Knasen #6 2005

Böcker

Carl-Henning Wijkmark — Sanningen bakom oss

Korta bokrecensioner XVII

Simon Sebag Montefiore — Potemkin och Katarina den stora: En kejserlig förbindelse

Små notiser där litteraturen spelar roll

Krautrock del II

Lite mera om Krautrock

Hans Edler — elektronikpopens särling och musikarrangör

Rick Wakeman — en vandrande symfoniorkester

Instrumentell gitarr-, synt- och space-musik från 70-talet

Vangelis — drömmaren inom syntmusiken

Backspegeln.

Iggy Pop & The Stooges — The Stooges

Musik

Cat 5 — Play this Loud/Sexy

Enya — Amarantine

Golden Afrique Vol. 1

Kate Bush — Aerial

Kent — The Hjärta & Smärta EP & Sophie Zelmani — A Decade of Dreams

Kim Wilde — The Ultra Selection

Korta musikrecensioner XIII

Madonna — I’m going to tell you a secret & Confessions on a Dance Floor

Matthew Herbert — Plat du jour

Musikkommentarer V

Mylo — Destroy Rock & Roll

Paul Anka — Rock Swings

Per Gessle — Son of a Plumber

Sizzla — Soul Deep

The Arcade Fire — Arcade Fire

The Cardigans — Super Extra Gravity

The Embassy — Tacking

The Similou — So Hot Right Now

The Strokes — The First Impressions of Earth

The Supremes — Gold

Thåström — Skebokvarnsv. 209

Tony Iommi & Glenn Hughes — Fused

Tony Martin — Scream

Willie Nelson — Countryman

Dr. Da Capos årsbästa 2005

Dr. Indies årsbästa 2005

Filmer

På TV

TV-serier VII