Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musikartikel

Konstmusikens gränser mot rockmusiken

Merzbow — Tauromachine.Var går gränsen mellan konstmusiken och rockmusiken egentlige inom dagens musikklimat. För min del så korsas rockmusikens elektroniska landskap alltmera konstmusiken. För den elektroaukustiska musiken kan lätt finnas bringas samman med populärmusikens mest avantgardistiska ljudbilder. Tar vi krautrocken så lägger sig den väldigt nära konstmusiken och för att ta ambient, trans, techno och nyaste dansmusiken så har den mycket med konstmusiken att göra. Den glider in och ut i varandra utan uppehåll. Om vi tar den japanska artisten Merzbow som egentligen heter Masami Akati, har länge från den psykedeliska rocken börjat redan i slutet på 70-talet skriva kompositioner för elektroniska instrument och började inom noisemusiken skapa oväsen. Jag minns min första skiva från 1983 jag lyssnade på med Merzbow Material Action Den var fascinerande med sina elektroniska ljudbyggen som hängde ihop i ett sammanhang. Merzbows artistnamn härrör sig från Akatis intresse för surrealism och dadaism. Kurt Schwitters berömda merzuttryck blev Merzbows unika namn för att sätta en stämpel på vad han sysslade med. Artister som industrimusikens pionjärer Throbbing Gristle eller Mike Pattons ekletiska musik har haft med Merzbow att göra. På senare år har den svåra skivan Tauromachine från 1998 blivit den mest intressanta bland den uppsjö av skivor han givit ut. Hans noise bygger på ett starkt återkommande ljud som förstärks monotomt medan andra brusiga och oväsenartade elektroniska syntljud som är förstärkta nästan exploderar i långa monotona hårda kulisser. Jag älskar Merzbows avantgardiska egenskaper. Hans musik når konstmusiken utan tvekan. Men så gör annat också. Den strikta linje är sedan länge uppbruten. Men den konservativa klassiska musikens bevarare har svårt att förstå detta. Tidskriften Nutida musik till exempel är ett bra exempel på hur rockmusik och konstmusik har mött varandra.

John Adams — Hoodoo Zephyr.John Adams som föddes 1947 tillhör en av fyra viktiga moderna musikskapare som efterträder John Cages musik på estraden, John Adams, Philip Glass, Steve Reich och Steve Terry Riley — fyra viktiga kompositörer som jag kommer återkomma till i någon form. John Adams musik är klassisk men även elektronisk skolad i sina kompositioner. Jag lyssnade på hans Hoodoo Zephyr 1993 en vacker komponerad syntsymfonier i samma anda som Jean Michel Jarre.John Adams. Den innehåller samma återkommande motiv i sina instrumenteringar. Det är vissa grundslingor som återkommer på liknande sätt i musiken men i varierande form. John Adams musik är fantastisk bedårande på så många sätt. Jag får samma känsla som när 1988 köpte hans verk Nixon in China Det verket hade en modern politisk udd som skapades ur en kontext med klassiska musiken som grund men moderniserade det hela från ett nytt musikaliskt begrepp. En annan tradition inom klassiska musiken som har andra instrument men ändå pågår inom traditionen så att säga. Man bryter mot konventionen genom att införa rock eller annan musik som tillför genren nytt blod, nyare visioner.

Sun Ra.På samma sätt som Sun Ra (Född som Hermann Blount: 1914–1993) som drömde om jazz som var mest antik och blickade in i framtiden. Han läste science fiction och lät det påverka hans jazziga avancerade osymmetriska harmonier inom jazzen. Han tog bebopen längre än någon. På hans sista platta innan han avled 1993 var den märkliga skivan Somewhere Else Den har rytmer som är verkligen utgår från space, någonstans utanför oss själva. Han brukade stundtals ställa frågan om han verkligen var född på denna jord eftersom han kände sig utanför allting. Hans musik brukar vara bortom det jordiska. Där påminner han mycket om George Clintons olika funkkonstellationer med rymdtema som exempel. Man kan säga att hans jazz tillhör gränslandet mellan det seriösa musikens tillhåll och fiktionen som ingår i den allmänna populärkulturens rötter.

Så med andra ord så är det numera naturligt att konstmusik och populärkultur har eller tar form i vissa hybridformer. Jag tänker återkomma till den nya musiken i ett annat ögonblick.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #1 2006

Stefan Hammarén

Recension: av Dada öst-bok

Thommy Sjöberg

Kulturarbetare

Astrid Boman

Bioterrorism

Den demokratiska diktaturen

Diktakrati eller demotur

En svensk tiger

”Vi är omgivna av en gobeläng av lögner.”

What’s going on over there?

Rolf Nilsson

De hemlösas omständigheter

Ingvar Lundgren

Harold Pinters ord i vår vardag

Konst

Waldemarsudde: Myt och landskap — Ulf Wahlbergs retrospektiva konst

Artiklar

Dan Persson — Nationalism — högern och vänsterns tolkningar

Iran, Irak, Israel och Bush

Politiska partier — behövs dem?

Junilistan

Nils Lundgrens egna parti Junilistan … eller?

Tecknade serier

Schassen & Knasen #6 2005

Böcker

Carl-Henning Wijkmark — Sanningen bakom oss

Korta bokrecensioner XVII

Simon Sebag Montefiore — Potemkin och Katarina den stora: En kejserlig förbindelse

Små notiser där litteraturen spelar roll

Krautrock del II

Lite mera om Krautrock

Hans Edler — elektronikpopens särling och musikarrangör

Rick Wakeman — en vandrande symfoniorkester

Instrumentell gitarr-, synt- och space-musik från 70-talet

Vangelis — drömmaren inom syntmusiken

Backspegeln.

Iggy Pop & The Stooges — The Stooges

Musik

Musikartikel

Konstmusikens gränser mot rockmusiken

Cat 5 — Play this Loud/Sexy

Enya — Amarantine

Golden Afrique Vol. 1

Kate Bush — Aerial

Kent — The Hjärta & Smärta EP & Sophie Zelmani — A Decade of Dreams

Kim Wilde — The Ultra Selection

Korta musikrecensioner XIII

Madonna — I’m going to tell you a secret & Confessions on a Dance Floor

Matthew Herbert — Plat du jour

Musikkommentarer V

Mylo — Destroy Rock & Roll

Paul Anka — Rock Swings

Per Gessle — Son of a Plumber

Sizzla — Soul Deep

The Arcade Fire — Arcade Fire

The Cardigans — Super Extra Gravity

The Embassy — Tacking

The Similou — So Hot Right Now

The Strokes — The First Impressions of Earth

The Supremes — Gold

Thåström — Skebokvarnsv. 209

Tony Iommi & Glenn Hughes — Fused

Tony Martin — Scream

Willie Nelson — Countryman

Dr. Da Capos årsbästa 2005

Dr. Indies årsbästa 2005

Filmer

På TV

TV-serier VII