Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Backspegeln

Alien — den åttonde passageraren

Regi: Ridley Scott

Utgivningsår: 1979

I rollerna
Ripley — Sigourney Weaver
Dallas — Tom Skerrit
Lambert — Veronica Cartwright
Brett — Harry Dean Stanton
Kane — John Hurt
Parker — Yaphet Kotto
Ash — Ian Holm

Alien — den åttonde passageraren.Vissa filmer är klassiker redan i ögonblicket de rullar igång för visning för första gången. Andra filmer blir stora för en tid för att sedan mer eller mindre glömmas bort, ofta med epitet som ”tidsdokument” eller ”generationsfilm” för att ursäkta att de fortfarande visas. Den första kategorin filmer överlever däremot tidens tand och i vissa fall kan de till och med bli kultförklarade. En devot härskara fans vill se filmen igen och igen, ofta förstörs dock känslan av att i sin iver att tjäna pengar på den här gruppen, så ger man ut vad som helst som uppföljare. Oftast blir dessa uppföljare dock rena katastroferna, men undantagen finns. ”Gudfadern-triologin” är ju ett exempel, två stycken femstjärniga filmer inleder och det avslutas med den inte fullt lika bra tredje filmen som ändå är sevärd. Sedan har vi Alien som i sin genre står i en egen klass. Skräckfilm som genre har aldrig förändrats så mycket vare sig förr eller senare. Det är framför allt de två första filmerna som man ska kika på, tvåan — Aliens — regisserad av James Cameron är också en klassiker. Trean — Alien3 —och fyran — Alien: Resurrection — kan vi dock stryka ur minnet. Trean kan visserligen funka om man har ett par timmar att slå ihjäl. Fyran däremot — glöm den. I månadens backspegel ska vi koncentrera oss på ettan och försöka visa varför den fortfarande efter 25 år är en klassiker.

Sigourney Weaver.Sällan har väl en mer klaustrofobisk känsla infunnit sig på film. Den krypande känslan av vanmakt som filmen vill förmedla i form av besättningens fåfänga och ofta mycket dödliga försök att göra sig av med ett monster som ingenting biter på, är genomgående så effektiv att känslan av vanmakt blir tittarens vanmakt. Filmen inleds med att rymdskeppet där allas vår hjälte Ripley med besättningsfränder ligger nersövda, väcks på grund av en okänd signal från en okänd källa. Snart visar det sig vara vad man tror är en nödsignal. Rymdens regler påbjuder natrurligtvis att man undersöker källan till signalen. Denna kommer från en ovanligt ogästvänlig planet, där det okända skeppet väntar. Under tiden har vissa i besättningen upptäckt att nödsignalen i själva verket är en varningssignal, men naturligtvis är det försent. En okänd livsform har redan hunnit bli ett med ansiktet med på en nu inte alltför road och livskraftig besättningsman. Alla försök att avlägsna varelsen är lönlösa då varelsen bara svarar med att strypa värden och blöda syra som svar. Men mirakler sker som bekant ibland och till sist dör den okända varelsen och vår ofrivillige värd för odjuret tycks må bra. Som alltid kan dock skenet bedra, i den berömda ätscenen avslöjas att miraklet bara var en illusion — det är nu allting egentligen börjar. Vårt till synes friska offer, blir plötsligt akut jättesjuk och tyvärr sluter det med att en ny varelse föds genom att det allt ont anande offrets bröstkorg exploderar. Den enda och slaskigaste scenen i filmen är ett faktum för nu ändrar filmen karraktär när jakten på missdådaren tar vid. Det hela slutar inte förrän en enda person räddar hela soppan, men hela transportsträckan dit är en studie i skräck och uppskruvad stress.

Vanmakt var ordet. Det som gör filmen så stor är just känslan av vanmakt, ingenting biter ju på den lille rackaren till monster och besättningen är ju kokt innan det hela börjat. Devisen för filmen är ju ”I rymden kan ingen höra dig skrika” och det är ju just då behovet av att skrika är som störst, i varje fall om man är besättningsman på rymdskeppet Nostromo där en psykotisk mördarmaskin springer omkring.

För att skapa denna känsla använder sig Ridley Scott sig av både klassiska tricks och en del egenpåhittade. Precis som en maffig symfoni där man vill få fram maximal effekt av ett crescendo-parti (extremt många decibel), så börjar man i den lilla piano-inledningen och bygger sakta upp hela verket. Innan du vet ordet av har du tinnitus. Manuset till filmen är exakt likadant uppbyggt, det börjar i det lilla men ändå hotfulla med ett rymdskepp som inte bara är enormt, utan som dessutom ser väldigt hotfullt ut. Sakta, sakta bygger herr Scott sedan upp symfonin med detalj efter detalj, ledtråd efter ledtråd till dess han har byggt upp finalens crescendo. Ett tjutande, skakande och bångstyrigt rymdskepp som nu inte bara innehåller en psykotisk mördarmaskin, utan också en stordator som gör allt för att rädda denna mördarmaskin vilket inkluderar att försvåra för besättningen (dom som överlevt d.v.s.) när det gäller att försvara sig. Fienden har alltså antagit fler och oväntade former, vilket antyds i scenen med droiden Ash — en biologisk robot som alla dittills tolkat som människa, men också detta finns all anledning att ompröva. Filmens manus är alltså en av hemligheterna till både framgången och storheten hos denna film. Förutom ett synbart innehåll som är påfrestande för nerverna, så innehåller filmens manus dessutom ett unikt sätt att bygga upp en så klaustrofobisk och vanmäktig känsla att båda manusdelarna kopierats igen och igen.

Alien.Nästa hemlighet till både framgång och storhet heter sceneri. Sällan har man väl skådat så effektiva scenerier med extremt drivet fotografi. En nyckelscen här är när delar av besättningen når fram till det ”nödställda” skeppet och man ser detta för första gången. Känslan av total litenhet och att vara utelämnad förstärks av att kameran filmer lite snett underifrån och att skeppet är fullständigt enormt. Känslan förstärks ännu mer redan i inledningen av denna scen när tittaren förstår att planeten har en extremt ogästvänlig miljö. När hela sällskapet sedan kliver in i rymdskeppet förstärks intrycken bara ännu mer. Genialt skapade interiörer och exteriörer i rymdskeppet signerade den Schweiziske konstnären Giger är naturligtvis en detalj i sammanhanget, men vilken detalj sen.

En annan nyckelscen ligger i slutet av filmen, när Ripley springer genom rökiga, tjutande korridorer där undergångsstämningen kan mätas i antalet litrar utsöndrade Adrenalin per kilo kroppsvikt. Kameran springer med Ripley, filmar henne snett underifrån och med tvättäkta handskak för att stressa upp tittaren — Lars von Trier släng dig i väggen. Skaka månde den nervsvaga! Naturligtvis finns också klassikern med många, snabba klipp för att ytterligare öka tempot där så behövs. I vissa scener är det så många att nerverna liknar papilliottrullade hårtestar efteråt.

Alien.Det finns kalkonrullar, vissa av är trots detta sevärda för att de är så dåliga (gäller till exempel så kallade Troma-filmer som Toxic Avenger eller Class Of Nuke’m High) andra är bara outhärdliga, och å andra sidan finns de två inledande Alien-filmerna. Ettan är som skrivet, extremt sevärd. Nyskapande, snyggt exekverad och mycket genomtänkt med många olika perspektiv på det som till sist händer. Till och med feminsiter där ute kan glädjas åt detta mästerverk då Ripley (Sigourney Weaver) är den första girl-power/kvinnliga hjältinnan jag vet, som med en sådan pondus kliver fram och håller nerverna i styr där andra sviker. Socialister kan se filmen ur ett klassperspektiv, där de två grovarbetarna får de risigaste vilkoren och svarar med det enda de har — strejkhot och krav på bonus. Med andra ord kan alla se denna mångfacetterade rulle på sitt egna lilla sätt, ur sin egna lilla synvinkling. Att filmen innebar genombrottet för Sigourney Weaver känns fullt naturligt, det är hennes rollfigur Ripley som filmen kretsar ikring. Och som sagt, att hon är filmvärldens första (vad jag vet) girlpower/tjej-med-bett-i-blicken tillför onekligen ytterligare en dimension till en i alla avseenden fulländad film. Har du inte sett filmen förut, eller inte sett den på länge kan Dr. Da Capo varmt rekomendera ett inköp av denna självklart-i-filmhyllan-rulle.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #2 2006

Stefan Hammarén

Horskräck

”Onerine”

Thommy Sjöberg

Kulturarbetare II — i triumf

Astrid Boman

I mörkrets tid

Kapitalismen i dödsvånda?

Stoppa kärnvapenkriget!

Till mina vänner och kamrater

Siv

Mobbing av starkaste slag

Katarina Falkenberg

En väg bortom dualismen

Ursula Schröder

Med fokus på obekväma sanningar

Andreas Filipsson

Lite text och bild från Filip

Bigj

Folkmord och folkmord

Konst

Galleri Lars Bohman: Lena Cronqvist — Self Portraits

På konstakademin

Politik

Den liberala bombhögern — massmordens nya tillskyndare

Direktörspacket — dom nya rånarna av Sverige

Kommunisterna vann över förnyarna inom vänsterpartiet

Politiska kommentarer XVI

Artiklar

Ekonomiskrået — den nya fascismen

Om religion och kritik

Essäer

Fredrik Ekelund berättar om Sverige och omgivande nejder

Jan Arnald blir istället Arne Dahl i samhällets tjänst

Klas Östergrens författarskap

Tidskrifter

Den liberala tidskriften NEO

Böcker

Korta bokrecensioner XVIII

Simon Singh — Big Bang: Allt du behöver veta om universums uppkomst och lite till

Backspegeln.

Alien — den åttonde passageraren

Musik

Ane Brun — Duets

Arctic Monkeys — When the Sun Goes Down

Beth Orton — Comfort of Strangers

Black Mountain — Black Mountain

Cowboys in Scandinavia

East River Pipe — What are You On?

Edguy — Rocket Ride

Gunnar ”Siljabloo” Nilsson with Lars Engstrand Trio & Quintet — You’re Driving Me Crazy & Toots Thielemans — Toots Blues 1950–1952

In Flames — Come Clarity

The Johnny Boy — Johnny Boy

Kaiser Chiefs — Employment

Korta musikrecensioner XIV

Maria McKee — Peddlin’ Dreams

Musikkommentarer VI

Notering kring Gary ”US” Bonds

Dr. Indie lyssnar på nya band med ny musik

Richard Ashcroft — Keys to the World

Syleena Johnson — Chapter 3: The Flesh

The Soul Party Pack

Amorphis — Eclipse, Thiasos Dionysos — Satyr, Aborted — The Archaic Abattoir & Centinex — World Declension

Winner Takes All

Åke Hodell — Verbal Brainwash and other Works

Filmer

På TV

Fantastic Four — The Complete 1994-95 Animated Television

The Office — Julfesten

TV-serier VIII