Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Artikel

Folkmord och folkmord — en studie i åsikter och medlöpande tystnad med anledning av en nyss utkommen bok i ämnet — Folkmordens historia

Kristian Gerner & Klas-Göran Karlsson har kommit ut med en intressant bok Folkmordens historia. Den handlar om 1900-talets olika folkmord. Det är en relativt undanskymd del av den historiska litteraturen och forskningen, som delvis går över i ren samhällskunskap, eftersom delar av ämnet ligger nära vår egen tid.

Gerner & Karlsson har i sin år 2005 utkomna bok närmast uteslutande ägnat sig åt att förneka de strukturella folkmorden på ganska lösliga premisser, vilket är synd, och som i onödan drager ned betyget på deras annars intressanta forskande kring begreppet folkmord. Orsaken till min låga betygsättning på deras bok beror på att de ideologiskt sett ser sig tvungna till ett försvarar av liberalismen och den ”borgerliga” historieskrivningen. Några meningar och citat får belysa deras utgångspunkter när de försöker begränsa folkmorden och massmorden till att bara gälla de ideologier de själva inte anser ligga bakom folkmord och massmord — stater och system de kallar för ”demokratier”. Genom allehanda piruetter försöker de undvika att även stater såsom England, USA, Frankrike, Spanien eller Holland hamnar i samma kategorier som nazister, kommunister och ”ungturkar”. De skriver gällande de strukturella massmorden att … ”Sociala och etniska klyftor är inte vare sig ett nödvändigt eller ett tillräckligt villkor för massmord”.

Varför inte, kan man fråga sig? De svara själva genom att hävda att andra (än de själva får man förmoda) sammanblandar ”analytiska nivåer”. Med detta menas att man inte kan ”utge strukturer som orsak till handlingar och framställa kategorier som aktörer”. De menar att ”kapitalism”, ”marknadsekonomi” och ”globalisering” inte kan förvandlas till aktörer. Däremot kan kommunismen förvandlas till aktörer — av någon outgrundlig anledning.

Ändå går författarna emot sina egna teser vad gäller just den strukturella ondskan, och det strukturella folkmordet. Genom att citera historikern Hannah Arendt’s bok Den banala ondskan motsäger de sig själva, när de skriver följande:

”Därmed blev nazisternas ondska inte en funktion av enstaka individers dåliga karaktär utan resultatet av nazisamhällets själva struktur. Vad Arendt gjorde var att för första gången understryka att förintelsen var ett kollektivt illdåd och inte ett resultat av enskilda individers ondska. I en byråkratisk kultur som den som bredde ut sig i SS och Gestapo, präglad av lydnad utan konsekvenstänkande och av information utan insikt, såg Arendt nyckeln till förintelsen.”

Exakt så kunde det brittiska koloniala styret i Indien också ses — och likt det nazistiska tog det också livet av människor som betraktades som ”undermänniskor”. Enda skillnaden var att britterna i Indien tog livet av kanske 15-20 gånger fler människor än vad nazisterna mäktade med — och att Gerner & Karlsson inte tar upp det eftersom det inte passar in i deras historieskrivning. De väljer att här vara tysta — kanske för den (liberala/konservativa?) ”goda sakens” skull? Det går tydligen att se strukturer där folkmord ingår — men bara om det är de ideologiskt rätta strukturerna, kan vi misstänka!

Vidare skriver Gerner & Karlsson att Adolf Hitler inte personligen mördade sex miljoner judar, vilket ju är sant. ”Det var den tyska staten som gjorde det som aktör, genom sina hundratusentals funktionärer.”

Vilken skillnad finns egentligen här mellan strukturer där soldater, nybyggare, kolonister, lejda våldsverkare förhindrade människor i Indien, på Java, i Kina eller i Brasilien att behålla sina marker, sitt levebröd, sina traditionella samhällen intakta, men som förstördes av västerlänningarna — och Adolf Hitlers ”funktionärer”?

I praktiken ingen skillnad alls — mer än att de liberala, konservativa, koloniala och kapitalistiska folkmorden drabbade så många fler! Offren var även fler, minst 25 gånger fler — här kan man verkligen tala om att Gerner & Karlsson följer kamrat Stalins ordaföljd när han skrev följande: att döda en är ett mord, att döda många är bara statistik! De tar inte upp offren för de borgerliga folkmorden — därför att de är så ohyggligt många fler, och att de pågår ännu idag!

Gerner & Karlsson skriver att den nazistiska politiken mot judarna inte egentligen reglerades i förordningar och/eller lagar. ”Politiken behandlades som ett faktum, som en praktisk fråga.” — som Gerner & Karlsson skriver, och de fortsätter: ”Det skall i detta sammanhang framhållas att förintelsen av judarna oavsett målsättningen inte var en verksamhet som reglerades i lagar och politiska beslut. Det växte fram som en praktik.”

Precis, det växte fram som en praktik — och exakt på samma sätt växte kapitalismen och kolonialismen fram, inte heller här reglerades folkmorden och utrotningarna, markstölderna, den påtvingade fattigdomen av några lagar eller politiska beslut. Också här växte det fram som en — praktik! Varför ser inte Gerner & Karlsson det? Eller vill de inte se? Varför i så fall? Har de inte kurage att anklaga sina skyddslingar demokratierna för ohyggliga folkmord och brott som saknar motstycke, åtminstone vad gäller dödsoffer, till och med hos nazisterna — eller kommunisterna?

Gerner och Karlssons syfte med sin bok är att på alla sätt stämpla enbart nazister, kommunister och ungturkar som samhällen sysslandes med folkmord och strukturell utrotningspolitik — av den egna sidans långt värre folkmordspolitik ser man intet. Deras bok är ett försvar för det västerländska samhället — och dess ofelbarhet. I sann egocentrisk och västlig propaganda av närmast sovjetiskt, eller varför inte amerikanskt, nummer! Dessutom driver de tesen att folkmorden är nittonhundratalsprojekt, och att de inte förekommit tidigare. Eftersom det bara under 1900-talet har förekommit att man påtvingat folk olika ideologier. Även om de får problem med korstågens religiösa nit vad gäller utrotande av de otrogna. Likaså skriver de att folkmorden bara kan genomföras med 1900-talets militära och statliga medel — och därmed hamnar de åter i ett dilemma när de skall förklara folkmordet i Rwanda som ju företogs med machetes och knivar samt enklare handeldvapen så sent som år 1994.

Gerner och Karlsson antyder lite här och var att den västerländska kolonialismen faktiskt hade samma drag av folkmordspolitik som de påpekar gällde för nazism, kommunism och ungturkarnas framfart 1915–1918. Forskare de använder sig av i sina försök att förklara folkmordspolitiken i exempelvis tyskarnas framfart i Sydvästafrika år 1904 visar tydligt att även kolonialismen hade folkmord på programmet, och att den ”inte var unik för tyskarna utan har gällt andra krigförande stater både tidigare och senare…”. Krigföring som gällde bekämpandet av gerillagrupper runt om i tredje världen, som Gerner & Karlsson så riktigt skriver.

Gerner & Karlsson skriver om Sovjetunionens terror åren 1932–1933 på följande sätt: ”Metoden bakom vad den brittiske historikern Robert Conquest har benämnt ’terrorhungersnöden’ var att isolera bestämda områden i Sovjetunionens ’brödbod’ Ukraïna och undanhålla dess befolkning livsmedel, som istället såldes på export.” Vidare skriver Gerner & Karlsson att ”Det är dock svårt att bortse från att Stalins regim dels drev fram hungersnöden genom en konfiskationspolitik som slog orimligt hårt mot de ukrainska bönderna, dels underlät att sätta in stödåtgärder när väl konsekvenserna av den sovjetiska politiken blev kända.”

Det var exakt i detalj på samma sätt i det av britterna styrda Indien åren mellan åren 1878 och 1909, då den av britterna påtvingade svälten tog mellan 75 och 100 miljoner människoliv! Varför anser inte Gerner & Karlsson att också detta var ett framtvingat folkmord? Svaret är förmodligen lika enkelt som tragiskt — de kan som medlöpare till de liberala och koloniala folkmorden inte korsfästa britterna eftersom medlöpare aldrig gör sådant! Däremot är det lätt att nagla fast sina politiska fiender — det är inga svårigheter alls för medlöpare.

Även imperialismen har dock använt våld, tvingas Gerner och Karlsson ändå erkänna. Liksom hos kommunister och nazister har detta våld ofta underbyggts av en ideologi som rättfärdigar våldet, inte minst kristendomen, menar de båda författarna. ”Spänningarna” i de västerländska kolonierna ledde ofta till folkmord, som i Belgiska Kongo eller Tyska Sydvästafrika, och här var det exploateringen som var drivkraften, anser de båda historikerna.

Gerner och Karlsson beskriver visserligen folkmordens problematik på ett ofta utförligt sätt, och de naglar fast kommunister, nazister och ungturkar, vilket är helt rätt, de sysslade samtliga med folkmord. Men att författarna sedan frikänner amerikaner, britter, fransmän, holländare och kapitalister, kolonialtjänstemän och västliga företagsledare och statsmän från skuld är dock osympatiskt — och renderar att dra ner deras historik om folkmorden till en simpel ideologisk försvarsnivå där man försöker nedvärdera den egna sidans folkmord, som ju var avsevärt större räknat i antal offer, samtidigt som de belyser ”den politiska fiendesidans” likaledes fruktansvärda brott mot mänskligheten desto starkare! Allra helst som de lite överallt i sin bok direkt och indirekt erkänner att också kolonialism, kapitalism och globalisering samt spridandet av den västerländska ”civilisationen” och ”demokratin” mynnat ut i just folkmord. Deras skrift, sett ur denna synvinkel, luktar mest ett slags bortförklarande av det västerländska våldet och folkmorden utfört av ”demokratierna” under den koloniala, och efterkoloniala, eran!

Vad är ett folkmord egentligen?

Själva begreppet folkmord stammar från det engelska ordet genocid och homicide, varav det första i sin tur härstammar från grekiskans genos, folk, och latinets caedere, hugga eller döda. Det dök upp efter andra världskriget och Nürnberg-rättegången mot 22 utvalda nazistiska ledare, åtalade för att ha lett ett avsiktligt och systematiskt folkmord, d.v.s. förintandet av folkgrupper, mot civilbefolkningen i vissa ockuperade områden för att förinta särskilda raser och klasser, folkgrupper eller religiösa grupper, särskilt judar, polacker, zigenare och andra. Den 9 december 1948, antog FN en konvention som avgränsade folkmordsbegreppet till handlingar som innebar en avsiktlig förintelse av nationella, etniska, rasmässiga eller religiösa grupper; helt eller delvis. Dessa handlingar innebär att:

  1. Döda gruppers medlemmar
  2. Förorsaka allvarlig fysisk eller psykisk skada i gruppen
  3. Avsiktligt påtvinga gruppen sådana förhållanden, som syftar till att fysiskt förinta gruppen, helt eller delvis
  4. Skapa förhållanden som avser att förhindra födslar inom gruppen
  5. Tvångsmässigt föra gruppens barn till en annan grupp

Definitioner på folkmord enligt några andra intressenter

R.J. Rummel, tyskbördig historiker verksam i USA, fördes under 1990-talet fram som en folkmordshistoriker, men av seriösa forskare har han avvisats och betecknas i dag mer som en pajas och propagandist för en del högergrupper i främst USA. Rummel lämnar jag därhän i detta sammanhang, men han finns på nätet, så det är lätt att hitta hans piruetter — och de är talrika.

Kim Gabrielson har i sin bok, Folkmord — inget nytt i historien, berört frågorna kring begreppet folkmord och dess betydelser och begränsningar. Kim Gabrielson författade sin skrift efter det att en undersökning bland 8000 svenska grundskole- och gymnasieelevers kunskaper om förintelsen under andra världskriget visat att 30 procent av dem var osäkra på att den verkligen ägt rum. Undersökningen publicerades år 1997. Han deltog i projektet Levande historia som regeringen och Göran Persson lanserade år 2001 och som syftade till att få fler skolungdomar att förstå vad ”förintelsen” egentligen handlade om — och hur den gick till. Kim Gabrielsons bok syftar till att ge en bred historisk, psykologisk och sociologisk bakgrund till förintelsen och andra folkmord, eftersom det ju är tydligt att förintelsen varken var det första eller det sista folkmordet i historien. Kim Gabrielsons skrift utgavs år 1999.

Under 1980-talet kom ytterligare definitioner på vad som skulle anses vara folkmord. Den nordamerikanske sociologen Helen Fein presenterade följande fyra punkter:

  1. Det koloniala folkmordet, där förövarna, avsiktligt eller oavsiktligt, förintar folk som står i vägen för exploatering av ekonomiska resurser.
  2. Det despotiska folkmordet, avsett att eliminera eventuell opposition, vanligen i en multietnisk stat.
  3. Folkmordet som vedergällning, där förövarna söker förinta en verklig opponent.
  4. Det ideologiska folkmordet, där förövarna söker krossa grupper, som anses bekämpa staten och förkroppsligar det absolut onda.

En alternativ typologi klassificerar folkmorden efter förövarnas motiv att mörda. Författarna Chalk och Jonassohn (USA) urskiljer fyra grundläggande motiv:

  1. Att eliminera verklig eller potentiell fara.
  2. Att terrorisera verkliga eller potentiella fiender.
  3. Att uppnå ekonomiskt välstånd.
  4. Att förverkliga trosföreställningar eller ideologier.

Låt oss hålla oss till dessa definitioner av folkmord, då får vi med alla slag av denna smutsiga hantering som nästan samtliga stater längs de europeiska Atlant- och Medelhavskusterna har sysslat med. Då använder vi oss av samma måttstock — och då slipper inga undan vad gäller folkmord och utstuderad terror.

1900-talets folkmord, även de strukturella

”För oss har ingen förbannelse haft en mer förgörande inverkan än det slaveri som ni underkastade vår världsdel. Ingen enda epidemi går att jämföra med europé-epidemin, som kom att kosta oss hundra miljoner av våra starkaste och flinkaste män. Européer är det värsta gissel som drabbat Afrika. Det är ett rent faktum: ni dödade fler afrikaner än ett virus någonsin skulle kunna. Ni härjade värre än en gräshoppssvärm på den afrikanska kontinenten. Ni plundrade fler naturkällor än vad som någonsin skulle kunna bli fallet vid en naturkatastrof.”

Detta skrev Femi Akomolafe, chefredaktör för tidningen The African, för några år sedan (ur Aftonbladet 011229), och det för oss rakt in i problematiken med att bestämma sig vad ett folkmord egentligen är.

År 2001 krävde några afrikanska stater följande i skadestånd för slaveri och obetalda löner till slavar från Afrika under 400 år av västvärlden. Summan man kom fram till var… 7 777 000 000 000 000 kronor eller sju miljoner sjuhundrasjuttiosjutusen miljarder kronor.

Till detta kommer den övriga kolonialismens brott mot mänskligheten — vilken logiskt sett bör vara värderad ännu högre.

1900-talets sannolika mortalitetssiffror om man erkänner också andra strukturer såsom kapitalism, liberalism, konservatism och kolonialism som orsaker, om än ofta indirekta, till folkmord. Notera att p.g.a. det osäkra källmaterialet rekommenderas en tolerans upp/ned på 20 procent för samtliga siffror.

Totala antalet födda under 1900-talet = 11800 miljoner.

Totala antalet döda under 1900-talet = 6000 miljoner.

Totala antalet människor som levt under 1900-talet = 13400 miljoner. (11800 miljoner födda plus 1600 miljoner födda under 1800-talet blir 13400 miljoner.)

Feodalism = 40-60 miljoner.

Nazism/fascism = 75-80 miljoner.

Kommunism = 100-125 miljoner.

Kolonialism/kapitalism/neokolonialism = 1550 miljoner.

Summa strukturellt dödade = 1750–1825 miljoner.

Biologiska orsaker såsom pester, virus, bakterier = 500 miljoner.

Summa överdödlighet under 1900-talet = 2200–2300 miljoner människor.

Med vänlig hälsning

Bigj

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #2 2006

Stefan Hammarén

Horskräck

”Onerine”

Thommy Sjöberg

Kulturarbetare II — i triumf

Astrid Boman

I mörkrets tid

Kapitalismen i dödsvånda?

Stoppa kärnvapenkriget!

Till mina vänner och kamrater

Siv

Mobbing av starkaste slag

Katarina Falkenberg

En väg bortom dualismen

Ursula Schröder

Med fokus på obekväma sanningar

Andreas Filipsson

Lite text och bild från Filip

Bigj

Folkmord och folkmord

Konst

Galleri Lars Bohman: Lena Cronqvist — Self Portraits

På konstakademin

Politik

Den liberala bombhögern — massmordens nya tillskyndare

Direktörspacket — dom nya rånarna av Sverige

Kommunisterna vann över förnyarna inom vänsterpartiet

Politiska kommentarer XVI

Artiklar

Ekonomiskrået — den nya fascismen

Om religion och kritik

Essäer

Fredrik Ekelund berättar om Sverige och omgivande nejder

Jan Arnald blir istället Arne Dahl i samhällets tjänst

Klas Östergrens författarskap

Tidskrifter

Den liberala tidskriften NEO

Böcker

Korta bokrecensioner XVIII

Simon Singh — Big Bang: Allt du behöver veta om universums uppkomst och lite till

Backspegeln.

Alien — den åttonde passageraren

Musik

Ane Brun — Duets

Arctic Monkeys — When the Sun Goes Down

Beth Orton — Comfort of Strangers

Black Mountain — Black Mountain

Cowboys in Scandinavia

East River Pipe — What are You On?

Edguy — Rocket Ride

Gunnar ”Siljabloo” Nilsson with Lars Engstrand Trio & Quintet — You’re Driving Me Crazy & Toots Thielemans — Toots Blues 1950–1952

In Flames — Come Clarity

The Johnny Boy — Johnny Boy

Kaiser Chiefs — Employment

Korta musikrecensioner XIV

Maria McKee — Peddlin’ Dreams

Musikkommentarer VI

Notering kring Gary ”US” Bonds

Dr. Indie lyssnar på nya band med ny musik

Richard Ashcroft — Keys to the World

Syleena Johnson — Chapter 3: The Flesh

The Soul Party Pack

Amorphis — Eclipse, Thiasos Dionysos — Satyr, Aborted — The Archaic Abattoir & Centinex — World Declension

Winner Takes All

Åke Hodell — Verbal Brainwash and other Works

Filmer

På TV

Fantastic Four — The Complete 1994-95 Animated Television

The Office — Julfesten

TV-serier VIII