Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musik

Ane Brun — Duets B.B.B.

DetErMine Records

Missvisande marknadsföring?

Ane Brun — Duets.Låt mig börja med att förklara rubriken och samtidigt skälla av mig lite av min ilska. Detta är egentligen inte en Ane Brun-skiva. Visst, hon har skrivit 2 av de 10 låtarna, men resten har skrivits av de personer hon sjunger duett med det vill säga majoriteten av låtarna. Dessutom är faktiskt de två låtarna som fröken Brun skrivit själv, redan publicerade på plattan A Temporary Dive. Med andra ord, att kalla detta en Ane Brun-platta är snudd på lögn. Hade man valt att kalla den ”Duets — Various Artists With Guestsinger Ane Brun” eller liknande, hade jag inte gnällt. För lite krasst så tycker jag det är lite fräckt att kalla det en Ane Brun-platta, då detta faktiskt förringar de andra artisternas insats. Om man skriver ”Ane Brun” förväntar jag mig att hon skrivit musiken, om inte att det klart anges annars *riskerar* det att bli en egotripp på andras bekostnad. Det har det dock inte blivit, vilket räddar skivan från en bestraffande tvåa. Hade hon inte tillräckligt deklarerat på konvolutet att följande artister har i lika stor grad deltagit, ja då hade skivan nog legat betydligt mer risigt till. Jag kan nämligen inte påstå att jag är någon fan av dylika hästhandlarfasoner.

Artisterna vi får göra bekantskap med är förutom Ane, Syd Matters, Madrugada, Teitur, Lars Bygdén, Ellekari från The Tiny, Tingsek, Tobias Fröberg, Wendy McNeill och Ron Sexsmith. Stoltaste tuppen i detta sällskap torde Lars Bygdén vara då jag påstår att den låt han bidragit med, This Road, är ett smärre mästerverk Amerikansk folkmusik-tradition i country-skolan på ett nyskapande och spännande sätt som bara gör att jag utbrister i glädjeovationer och kommer garanterat få tokfnatt lång tid framöver. Lars Bygdén har därmed tagit en välförtjänt plats i kategorin extremt lovande svenska låtskrivare. Detta lilla mästerverk borde faktiskt till och med röna ett och annat höjt ögonbryn i Nashville — mästerligt. Visserligen en återutgiven låt då den finns med på hans platta Trading Happiness for Songs från 2005, men what the bwana. Det är ju bara ytterligare ett argument till varför jag måste införskaffa denna platta (vilket jag borde gjort för länge sedan!).

Det fortsätter lovande med små smörbakelser signerade de övriga artiserna. Syd Matters har till exempel lyckats hitta den där delikata balansen mellan hjärta och smärta i en halvt vemodig liten betraktelse. Passionen och glädjen över att ha hittat den perfekta lilla extra i låten finns dock där och det räcker låååååååångt. Tvättäkta singer-songwriter när den har det där lilla extra och det där oomfet. Madrugadas Lift Me har också hittat folkmusiktonen på ett sådant där sätt att man bara känner ett jättelikt leende från hälen upp till huvudgärden. Passion, smäktande låt med annorlunda arr och både trogen rötterna såväl som nyskapandet — yippekaihey!!! En låt att bli lycklig till helt enkelt.

Skivans sköraste lilla pärla är en så delikat liten skapelse att det låter som om den skulle spricka i varje ton. Ellekari lyckas frasera det där bräckliga på ett mästerligt sätt i Across the Bridge. En mjukis som trots mina epitet innehåller ett parti som biter till. Vackrare än en sommarmorgon helt garanterat. En kontrast till detta är Easier med Tingsek. Här blir tuggmotståndet större, utan att börja smaka mer träigt än en gammal dassdörr. Här finns supergoda jazzinslag som för tankarna till Jan Johansson små mästerverk, lyssna särskilt på pianoklinket i denna låt och njut.

Trots mina hittills översvallande ordval finns det dock en del ormar i paradiset. Låten Rubber & Soul är inte bara publicerad på plattan A Temporary Dive utan är också rätt så ordentligt mycket mer platt än originalet. Teitur tillför inget nytt och Ane verkar mest trött på bristen på fantasi när man gör en låt hon redan spelat in. Problem nummer två heter Stop och är en gammal 80-talskioskvältare signerad Sam Browne (Ane Brun — Sam Browne försöker någon skämta med mig?). I originalet hörs en välljudande och smäktande liten anrättning, i versionen är det som ett magplask från femmans trampolin på badhuset. Det är både lite smärtsamt och vanvördigt att ens försöka göra en jämförelse för skillnaden mellan versionerna är gigantisk. Precis som femmans trampolin svider detta i skinnet och rolighetsgraden sjunker dramatiskt. Liv Widell sliter håglöst på sin kant och Ane, tja, hon gör väl också vad hon kan men vad hjälper väl det. I slutet av dagen är detta en dålig version av en suverän låt, så lämna den i fred tack.

Tobias Fröberg och Wendy McNeill gör ett smärre bravurjobb på varsin kant liksom för att kompensera mig för de ovan beskrivna besvikelserna.

Rent musikaliskt och artistiskt är detta verk värt en trea trots mina inledande bannor. En låt är en fullträff, flera riktigt ordentligt bra, några är ”bara” bra och en låt är till och med snudd på underkänd. Sammantaget får det alltså bli en trea, spridda gracer och ojämt intryck är de viktigaste orsakerna. Bland det väsrsta som finns är en ojämn platta, de bra låtarna görs inte rättvisa i sammanhanget och de dåliga låtarna, ja dom är bara dåliga. Lägg därtill att detta inte är en Ane Brun-skiva i ordets rätta bemärkelse och helhetsbilden är klar. Det är synd på sådana fullträffar som levereras av Lars Bygdén, Syd Matter, Madrugada, Ellekari och Tingsek, de gör sig förtjänta av ett bättre öde. Ska man se det från den ljusa sidan är dock dessa låtarna det kittet som den här skivan uthärdlig. En annan faktor som jag hittills inte nämt, så är ju Anes sätt att sjunga något som lyfter det mesta i håret. Så allt är inte bara elände, tvärtom faktiskt — på majoriteten av låtarna på denna skiva pekar ju mungiporna uppåt. I vissa fall så mycket att ett leende från öra till öra känns fullt fysiskt möjligt. Men som sagt, hade jag sluppit låten Stop hade jag nog kännt mig betydligt mer lycklig.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #2 2006

Stefan Hammarén

Horskräck

”Onerine”

Thommy Sjöberg

Kulturarbetare II — i triumf

Astrid Boman

I mörkrets tid

Kapitalismen i dödsvånda?

Stoppa kärnvapenkriget!

Till mina vänner och kamrater

Siv

Mobbing av starkaste slag

Katarina Falkenberg

En väg bortom dualismen

Ursula Schröder

Med fokus på obekväma sanningar

Andreas Filipsson

Lite text och bild från Filip

Bigj

Folkmord och folkmord

Konst

Galleri Lars Bohman: Lena Cronqvist — Self Portraits

På konstakademin

Politik

Den liberala bombhögern — massmordens nya tillskyndare

Direktörspacket — dom nya rånarna av Sverige

Kommunisterna vann över förnyarna inom vänsterpartiet

Politiska kommentarer XVI

Artiklar

Ekonomiskrået — den nya fascismen

Om religion och kritik

Essäer

Fredrik Ekelund berättar om Sverige och omgivande nejder

Jan Arnald blir istället Arne Dahl i samhällets tjänst

Klas Östergrens författarskap

Tidskrifter

Den liberala tidskriften NEO

Böcker

Korta bokrecensioner XVIII

Simon Singh — Big Bang: Allt du behöver veta om universums uppkomst och lite till

Backspegeln.

Alien — den åttonde passageraren

Musik

Ane Brun — Duets

Arctic Monkeys — When the Sun Goes Down

Beth Orton — Comfort of Strangers

Black Mountain — Black Mountain

Cowboys in Scandinavia

East River Pipe — What are You On?

Edguy — Rocket Ride

Gunnar ”Siljabloo” Nilsson with Lars Engstrand Trio & Quintet — You’re Driving Me Crazy & Toots Thielemans — Toots Blues 1950–1952

In Flames — Come Clarity

The Johnny Boy — Johnny Boy

Kaiser Chiefs — Employment

Korta musikrecensioner XIV

Maria McKee — Peddlin’ Dreams

Musikkommentarer VI

Notering kring Gary ”US” Bonds

Dr. Indie lyssnar på nya band med ny musik

Richard Ashcroft — Keys to the World

Syleena Johnson — Chapter 3: The Flesh

The Soul Party Pack

Amorphis — Eclipse, Thiasos Dionysos — Satyr, Aborted — The Archaic Abattoir & Centinex — World Declension

Winner Takes All

Åke Hodell — Verbal Brainwash and other Works

Filmer

På TV

Fantastic Four — The Complete 1994-95 Animated Television

The Office — Julfesten

TV-serier VIII