Blaskan — Din tidning på webben! ISSN: 1653-0985
Ansvarig utgivare & tillhandahållare Micheles Kindh dr.indie@blaskan.nu

Retro XVIII

Phoenix — United 2000

Phoenix — United.När man slår upp sidor på Phoenix så får vi titeln indie elektronik, tja på denna vackra debutplatta från 2000 så är det snygga poplåtar som förstärks av elektroniska ljudtappar som klistrar fast den här sortens enkla arrangemang som skivan har och behöver för att få riktigt fäste på skivan. Cd: innehåller även två extra livespår som uppvisar hur dom fungerar live. Deras musik har inga brister utan når nästan stadiet den perfekta popgruppen med dom snyggaste låtarna. Jag gillar verkligen dom luftslott som härbärgeras av Phoenix och medan dom komponerar sina bubblor så har 60-talets charmigaste popbaciller drabbad låtmakarna med beprövad kraft. Denna kombination gör skivan till en stark skimrande diamant.

New Order — Substance från 1987 och utgiven på cd senare 1990

New Order — Substance.Den här skivan köpte jag i original när den släpptes och åren har inte alltid varit nådiga mot detta album. Man hör 80-talets hemskaste ljudbilder förvanska det som är bra. Skivan som innehöll ommixningar på deras hitlåtar och albumspår eller låtar som aldrig kom med på skivorna. Postpunk med danscenen som obligatoriskt centrum dit bandet efter Joy Divisions upplösning i att med Ian Curtis tog livet av sig, alltmera orienterade sig. Jag lyssnar återigen på mästerverken Blue Mondy, Bizarre Love Triangle, True Faith som fortfarande tillhör syntmusikens främsta verk från den era som utgjorde 80-talet.

Crowded House — Woodface 1991

Crowded House — Woodface.Det här bandet överlevde till viss del 80-talet och släppte den här fina plattan Woodface med bröderna Tim och Neil Finn. Det här var utebliven material från deras tid under brödranamnet som dom skulle lansera sig som, men en del av materialet hamnade på denna upplaga av Crowded House istället. En lättsam men ändå finurlig platta som är en av deras finaste album dom gjorde. En mainstreamplatta som fungerar väl.

Paul Weller — Paul Weller 1992

Paul Weller — Paul Weller.Paul Weller har funnits i mitt musikaliska liv så länge jag kan minnas sedan 27 år tillbaka. Först med the Jam, Style Council och snart satt jag där efter denna briljata soulpopdimension ebbad ut. Han återvände snart med The Paul Weller Movement. Där fortsatte han att skapa soulpop för världen. Jag lyssnade ivrigt på hans platta med den självbetitlade häftet. Jag gillade det jag hörde och spelade in den på kassett för en del år sedan. Jag lät Mr. Snaggus vid ett möte stifta bekantskap med skivan. Den är fylld av själslig pop där Al Greens soul ligger i luften som en god vän. En skiva som jag fortfarande älskar att spela hemma på stereon.

Refreshments — On the Rocks 2003

Refreshments — On the Rocks.Joakim Arnell och hans band Refreshments är dom trognaste rackarerockare i svensk musik som du kan finna. Pubrock och Chuck Berrys eller snarare rockabilly i Gene Vincents Anda formligen sprutar ut ur skivan. Den här snygga plattan som är en hälsning till deras två supportrar Dave Edmunds och Billy Bremnerhjälten. Billy var med och spelade på deras första skivor. Så den här rockar fett och visar att det inte är The Boppers som svänger omkring utan Refreshments har mera med Jerry Williams att göra. Dom finns i samma skola av hyllningar till den ädla rocken. Ett band i Blaskans smak.

The Kinks — Phobia 1993

The Kinks — Phobia.Det här är knappast någon av The Kinks bästa skivor som någonsin kan ge detta mästerliga band rättvisa. Phobia är en snabb producerad skiva med några bra Ray Davieslåtar medan resterande av skivan är en mogen blandning av lite hårdrock, Ray Davies ballader men ändå en skiva som inte borde släppts ut på marknaden. För dom hade tappat det som var rejält tungt och fantastiskt med The Kinks. Ray Davies kan här bara släppa några skivor med bra material under The Kinks sämsta tid. En skiva som du inte behöver men The Kinks hardcorefans kan jubla åt den. Själv brydde jag inte om den när den först kom ut så det var först 2006 som jag ville lyssna på den. Men märkbart störd av skivan undermåliga kvalitet.

Grandaddy — The Broken Down Comforter Collection 1999

Grandaddy — The Broken Down Comforter Collection.Det var i slutet av 90-talet som jag upptäckte amerikanska bandet Granddady med sin svävande ande av krautrock och Pink Floyds psykedeliska harmonier. Den här skivan från 1999 som nyligen införskaffade mig är en underbar samling av EP:s, lite mindre kända singelsidor och andra låtar som är sällsynta att få tag i.Grandaddy — The Sophtware Slump. Så på sätt är detta en viktig musikalisk pusselbit av ett av USA:s intressantaste indieakter sedan 7 år tillbaka. Albumet Under The Western Freeway 1997 var det som jag började lyssna på som skilde sig från Pavement eller Posies musik. Granddady är ett band som jag inte lyssnat på sedan deras mästerverk The Sophtware Slump. Så denna skiva tillför min kärlek till bandet ordentligt. Upptäck även du min läsare Grandaddy.

The Earl Scruggs Revue — Artist’s Choice: The Best Tracks 1970–1980

Earl Scruggs.Earl Scruggs är en av världens bästa banjospelare med en lång karriär under 60,70 och 80-talen som country/popartist med rader av inspelningar och skivor. Född 1924 är han idag 82 år gammal men är idag en legend inom en fantastisk countrytradition. Han spelade länge ihop med Lester Flatt, The Foggy Mountain Boys och sitt familjeband under 70-talet. Jag hade skivor av alla hans konstellationer men sålde alla mina vinylplattor med country till en skivbörs. Men denna samling på cd täcker upp flera av familjebandets bästa låtar utvalda av dom själva. Det är svängig musik där dom tolkar alltifrån Elton John, Bob Dylan, Billy Joel, Dolly Parton eller Loudon Wainwrights kompositioner. Det är snabba skickliga countryrocklåtar som bara svindlar förbi. Det är så jäkla bra att jag inte kan lägga ifrån mig skivan. Så bra spelar Earl Scruggs med sin familj eller hans andra skapelser.

Laurie Anderson — Big Science 1982

Laurie Anderson — Big Science.Laurie Anderson tillhörde verkligen New Yorks avantgardekulturscenen där punk mötte konst. Laurie Anderson som rörde sig omkring Philip Glass världsbild där hon förenade rock med multimediascener. Laurie Anderson kunde som ingen annan skapa tolkningar av John Cage, Brian Eno, Lou Reed.Laurie Anderson. Hennes genombrottsalbum kom 1982 med den märkliga låten O Superman (For Massenet). Skivan Big Science är en märklig skiva som baseras egentligen på hennes verk United States I-IV Det är ett helgjutet konstverk som kan jämnföras med Yoko Ono:s konstnärliga verksamhet. En speciell märklig skiva utan skyddsnät.

Brian Wilson — Live at the Roxy Theatre 2002

Brian Wilson.Brian Wilsons första egna sololiveplatta visar att han 2002 var i god form och nästan lycklig på scen. Den här skivan har precis allting han misslyckades på usla Smile, en skiva som aldrig borde givits ut. Men den här liveplattan har han både den falsettröst vi är vana från Beach Boys klassiska nummer för 42 år sedan intakt. Jag lyssnar på en dubbelplatta där varje liten låt från The Beach Boys era till sina egna sånger verkligen visar en sann livsglädje. Det är sådant vi vill höra från ett sant geni. Här får jag livets mest berusande musik att leva i varje ton och cell. Brians bästa platta på egen hand.

Willy DeVille — Victory Mixture 1990

Willy DeVille — Victory Mixture.Det här är en av dom bästa skivorna Willy DeVille gjort då han åkte till New Orleans för att spela in en sektion med giganter som Dr. John och Allen Toussaint i spetsen plus George Porter från gruppen The Meters. Musiken är en träffsäker blandning av allting som utgör grunden för den musik som vi på Blaskan älskar som mest. Skivan innehåller 10 låtar där musik ligger och gungar. En skön stilblandning av musiken, konsten och kärleken till livet, paras ihop i en mäktig kuriös stil med dunkla vrån och märkliga känslor från voodoolandskapet runtomkring New Orleans trakter.

Eric Bibb — Painting Signs 2001

Eric Bibb — Painting Signs.Eric Bibb är en av dom moderna bluesmusikens förnyare som blandar både soul och blues i en skön förening. På den här skivan hyllar han Pops Staples som var huvudmannen i gospelgruppen Staples singers. Eric Bibb förenar skönhet i sången med ett fint hjärta som slår för musikens kvaliteter. Eric Bibb har under hela 90-talet tagit över bluescenen för att förnya den precis som Robert Cry gjorde under 80-talet. En av hans bästa skivor Eric gjort.

Phillip Walker — The Bottom of the Top 1990 på cd och i original 1973

Phillip Walker — The Bottom of the Top.Phillip Walker är en rockare inom bluessvängen som hade en stor suggestiv hit med låten Hello My Darlin’ som fortfarande håller. Denna man från Louisiana föddes 1937 och slog igenom i slutet av 50-talet med sin bluesmusik. Den här skivan från 1973 men utgavs igen 1990 på cd förstärkt med några låtar som inte fanns på originalet. Phillip Walker gör ljuvliga tolkningar av Sam Cokes låt Laughing & Clowning Men även hans egnas låtar som Hey, Hey Baby’s Gone är förstärkta med sin elektriska gitarr. Jag lyssnar även i andnöd då Lester Williams I Can’t Lose (Whith The Stuff I Use). En stark men tyvärr bortglömd skiva som jag fick tag i igen och köpte med glädje.

Gillian Welch — Revival 1996

Gillian Welch — Revival.Gillian Welch är generationskamrat med oss på Blaskan. Född 1968 så blev hon en av förnyarna av countryn/folkmusiken i USA. Begreppet Americana passar perfekt in på hennes musikaliska sätt att hantera musiken. Den här skivan som kom ut för 10 år sedan hade jag inte hört förrän nyligen. En stark tajmat platta med folkmusiken som kanske viktigaste ingrediens. Låtarna har visserligen en stark doft frän Nashvilles countryådra. Men hon slipar sina låtar och musiken är direkt tilltalande och passar dystra vinternätter med iskylan vinande runt husknutarna i marsmånad. En skicklig fin platta att ta med sig hem i natten.

The Breeders — Last Splash 1993

The Breeders.När den alternativa indierockens främsta slagskepp Pixies med Frank Black splittrades 1993 så kunde Kim Deal tillsammans med indiebandet Throwing Muses medlem Donelly på heltid ägna sig deras bästa indieband The Breeders. Deras mästerliga Last Splash var en av 90-talets bästa indieskivor. Dom lyckades här skapa en tät rock som har en skarp musikalisk genomträngande rock som lägger sig på flera nivåer. En skiva som slår ut mycket av det som gjordes på 90-talet.The Breeders — Last Splash. Två vackra kvinnor som har en inneboende sexig attityd. Men låter musiken få en intellektuell underbyggnad. Jag vill särskilt skriva under på låten Cannonball som blev en stor indiehit det året 1993. Ett soundtrack för mitt liv i kärleksrelationer och kärlekens nederlag. En skiva som betyder oerhörd mycket för mig personligen. Låt dig som läsare fångas in av samma kraftfulla vitalitet bandet har.

Deep Purple — Live in Concert 72/73 DVD utgåva 2005

Deep Purple — Live in Concert 72/73.Äntligen får jag se och höra den fullständigt lysande helheten på Deep Purples livekonsert från Köpenhamn 1972. Här skall skivan Machine Head släppas och Deep Purple lanserar låtar från den. Skivan är det bästa som kom från gruppen. Här är också själva konserten magisk lössläppt på ett sätt som knockar mig totalt. Herregud, se bara hur Ian Gillan gnäller, gråter sig genom Strange Kind Of Woman medan den unge guden Ritchie Blackmore låter sin gitarr sjunga refränger mot Ian Gillans röst. Space Truckin och Fireball är mästerverk där Jon Lords orgel lägger sig som en våt ljuv filt över musiken. Ian Paice spelar för livet. Hela konserten är en psykedelisk dröm för oss älskare av den här rocken från 70-talet. Det finns även tre låtar från New York och den första gången jag hör Smoke On Water på film. Ett aktstycke bara det. Se och njut av underbara konsertupptagningar. Från Deep Purples bästa tid.

Om Dr. Indie |

Blaskan #4 2006

Punkspecial

Intro till punkspecialen


999 — ett av punkmusikens främsta band

Bad Brains i punkens oväsen

Buzzcocks — ett band i punkens gryning

Buzzcocks — Flat-Pack Philosophy

I huvudet på en gammal punkare

Plasmatics — sex och punk

Problem — Central stimulering

Punkbitar

Punkhyllning

Punkklassiker

Raketerna — bandet som försvann

Sham 69 — direkt i mitt punkhjärta

Spizz — Where’s Captain Kirk? The Very Best of Spizz

Stiff Little Fingers som erövrade punkens sinnesvärld

Sundsvall — en punkscen bortom Stockholm

The Dickies — punkens marodörer

The Rude Kids

Stefan Hammarén

Nasa

Till Janco Karlsson

Thommy Sjöberg

Första april — Högskoleprovet — inget skämt

Alida Bok

Hets mot folkgrupp att kritisera islam?

Astrid Boman

Antisemitism och lobbyister

Forskare som lobbyister?

Miss Vampyria

Kafe 44

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 8

Ola Nordin

En underskattad musikgenre

Konst

Galleri Bergman: Ola Öhlin — Debutantutställning

Moderna Museet: Dick Bengtsson 1936–1989

Waldemarsudde: Bertil Vallien — Glaskonstnär

Artiklar

Direktörernas bonusbelöningar och arbetarna lönereducering

Apropå Laila Freivalds avgång enligt Dr. Indie

Kåserier

John O’Farrell

Blaskans länktips

Blaskans länktips apr 06

In memoriam

In memoriam XXVII

Tecknade Serier

Andy Riley — Kamikazekaniner & Mats Jonsson — Pojken i skogen

Böcker

Birgitta Lindqvist — Där ingen kan nås

Dan Hansén & Jens Nordqvist — Kommando Holger Meins: Dramat på västtyska ambassaden och operation Leo

Edward W. Said — Från exilen (essäer 1976–2000)

Karen Armstrong — Genom den trånga porten

Korta bokrecensioner XX

Musik

Andreas Mattsson — The Lawlessness of the Ruling Classes

Bettye Lavette — I’ve Got My Own Hell to Raise & Ann Peebles, Billy Preston m.fl. — I Believe to My Soul

Bruce Springsteen — Born to Run + 30th Anniversary Edition

Danko Jones — Sleep Is the Enemy

David Gilmour — On an Island

Juni Järvi — The Stars Above Indian Lake

Korta musikrecensioner XVI

Kris Kristofferson — This Old Road

Magnus Uggla — Ett bedårande barn av sin tid

Mogwai — Mr Beast

Morrissey — Ringleader of the Tormentors

Ronnie Spector — The Last of the Rock Stars

Rock the Joint

Små Krulliga Får

Sofa Surfers — Sofa Surfers

The Gossip — Standing in the Way of Control

The Little Willies — The Little Willies & Dolly Parton — Those Were the Days

The Young Knives

Wendy McNeill — The Wonder Show

Filmer