Blaskan — Din tidning på webben! ISSN: 1653-0985
Ansvarig utgivare & tillhandahållare Micheles Kindh dr.indie@blaskan.nu

Punkspecial

Buzzcocks — Flat-Pack Philosophy B.B.

Lever liket?

Buzzcocks — Flap-Pack Philosophy.1976 Startades Buzzcocks, nu i är när de firar 30 års jubileum passar man på att släppa sin nya skiva Flat-Pack Philosphy. Pete Shelley är numer enda originalmedlem sedan starten, Steve Diggle har hängt med gruppen sedan 1977, resten av gänget är helt nya sedan 2000-talets inledning. Buzzcocks kännemärke har alltid varit en melodiös punkrock som försett oss med odödliga låtar som Boredom, Harmony in My Head, Fast Cars, Operators Manual, Walking Distant, m.fl. Visst, ett himla ös men också alltid melodi, stämsång och kluriga lösningar på musikaliska problem. Detta album är nummer tolv sedan starten. Båda frontfigurerna har gjort sidoprojekt vid sidan av Buzzcocks, Pete Shelley gjorde en platta med gamla Buzzcocks/Magazine-sångaren Howard Devoto under namnet ShelleyDevoto (albumet släpptes 2001 och var betitlat Buzzkunst. Det rekomenderas varmt eftersom det är riktigt bra), och Steve Diggle har gjort soloplattor i eget namn. Så den stora frågan är, lever liket?

Buzzcocks.Svaret på frågan är ett hmmmm. För delvis är detta inte dumt men är samtidigt bara småfånigt. Om vi börjar med det som fortfarande är bra så märks det så himla tydligt att låtskrivarförmågan finns där än idag. Låtarna präglas av 2′30″ långa låtar som koncentrerade krutpaket med med rätt att ösa fett mycket. Det svänger mer än många moderna band, trots att gubbarna närmar sig 50-strecket. Samtidigt finns den patenterade Buzzcocks-känslan för melodi där. Det är rock plus pop med stämsång som trots allt inte skäms för sig. En tredje faktor är att man fortfarande gör det där musikaliskt oväntade, små vändningar som hjärnan inte kunde räkna ut på förhand. En klar pluspoäng då det inte finns mycket som är värre än att höra en låt som går i en rak linje från A till B utan att någon överraskningseffekt infinner sig. I låten Reconciliation vågar man till och med göra en referenslek med sig själva. 1977 Skrev Howard Devoto och Pete Shelley låten Shot by Both Sides (världsmästarklass), där finns en intro-gitarr som räknar in varje refräng, samma gitarr-slinga men lätt förändrad ”lånar” man från sig själv … snyggt och roligt. Den beryktade ironiska humorn finns också där, framför allt i texterna. Skönt att höra att grabbarna kan vara vassa fortfarande. Ofta är det inlindade kritiska små betraktelser som kläs i ironiska kommentarer. Ytterligare en faktor är faktumet att Buzzcocks har två frontfigurer, Pete Shelley och Steve Diggle, som båda sjunger, spelar gitarr och skriver riktigt bra låtar. Detta utnyttjar man fortfarande till fulländning. Båda vet fortfarande hur man skriver en bra låt, och när det kommer till inspelning är rollfördelningen redan klar. Resultatet har varit extremt starkt, numer dock bara starkt. Så här långt är allting bra och det finns inget säskilt att anmärka på, men det ska vi ändra på nu.

Det har tyvärr blivit för mycket av popdelen. Rocken är inte borta, men det ska vara stämsång varannan rad i varje vers och melodierna hotar att ta över i den bräckliga balansen mellan pop och rock, den dränker helt enkelt. Lägg sedan till att på inte så få ställen är faktiskt inte låtarna riktigt alls i den klass de en gång var. När Buzzcocks var som bäst fanns det en enkelhet i det svåra där allt bara föll sig naturligt, nu låter det i vissa fall krystat. Ett textexempel:

Breakfast in the room was continental,
I went to find a small café,
latin lovers can be so temperamental,
you have to be careful what you say.

Jag vet inte om det där ska tillskrivas taskig humor eller bara dålig smak, men inte faen är det bra hur man än ser det. Också musikaliskt haltar det på sina ställen och då inte bara arrangemangsmässigt. En gång i tiden gick liksom låtarna åt rätt håll rent naturligt, nu trillar dom i galen tunna på sina ställen. Till Buzzcocks försvar ska man väl dock säga att det är inte alltid så här illa, utan detta gäller vissa passager. Det känns vidare också som om det dom vill säga inte längre riktigt levereras på det där snärtiga sättet dom en gång lyckades med. Istället kan det te sig rätt klumpigt. Visst jag begår misstaget att jämföra istället för att se Flat-Pack Philosophy i eget ljus, men med de låtarna Buzzcocks har med sig i bagaget är det så svårt att låta bli. Tyvärr ger en sådan jämförelse på handen, att detta i sina ögonblick inte längre håller samma höga klass och att självmålen på sina ställen är för många.

Buzzcocks.Det som är ännu mer oroande är att Buzzcocks 1976 var ett inovativt band, 2006 är det precis tvärtom. Nu förvaltar man bara det man hade och inte ens det har man längrre förmågan att göra fullt ut. Frågan är faktiskt om detta över huvud taget är punk ens en gång. Jag ställer mig frågande till det. Kanske är det jag som inte räknar in en faktor som utveckling, men trots allt kan inte någon välvillig kraft där uppe ge grabbarna en hjälpande hand att göra åtminstonde en upprepning av sådana genidrag som skrivandet av Nostalgia (en låt från plattan Love Bites). Men mina klagomål till trots, här finns en och annan glimt av bandets fornstora form.

Lyssna på gitarrbreaket i Sell You Everything som inleder solot i mitten. Inte heller backupsången i Reconciliation sitter fel, faktiskt är hela den sistnämnda sången en låt av rang. Bortser man från texten är inte heller låten God What Have I Done, så tokfel heller. Credit och Dreamin’ är likadana, de duger och inte utan att de har vissa kvaliteter. Så trots mitt gnäll så finns de ljusare ögonblicken också.

Kanske är det ändå så att tidens tand också har gått hårt åt en grupp som Buzzcocks. En gång i tiden var de ett av de bästa banden man kunde spendera sina pengar på, nu kanske de bara är lite lagom fisljumna sä där. Man kan inte låta bli att sörja förlusten en aning, inte jag i varje fall, men nog önskar man de gamla takterna tillbaka. Men man kan inte få allt och Flat-Pack Philosophy duger i varje fall för en stunds förströelse men inte mer. Kanske är det inte heller meningen att ett band ska vara världsbäst för evigt, man blir väl för bortskämd och blaserad då. Nej, satsa dina pengar på klassiker som Singles Going Steady, Love Bites eller Another Music In a Different Kitchen istället om du vill höra Buzzcocks i högform. Dessa kan man kalla sanna mästerverk, det kan man inte ens med snällhetsfaktor 14 däremot kalla Flat-Pack Philosophy.

Dr. Da Capo

Blaskan #4 2006

Punkspecial

Intro till punkspecialen


999 — ett av punkmusikens främsta band

Bad Brains i punkens oväsen

Buzzcocks — ett band i punkens gryning

Buzzcocks — Flat-Pack Philosophy

I huvudet på en gammal punkare

Plasmatics — sex och punk

Problem — Central stimulering

Punkbitar

Punkhyllning

Punkklassiker

Raketerna — bandet som försvann

Sham 69 — direkt i mitt punkhjärta

Spizz — Where’s Captain Kirk? The Very Best of Spizz

Stiff Little Fingers som erövrade punkens sinnesvärld

Sundsvall — en punkscen bortom Stockholm

The Dickies — punkens marodörer

The Rude Kids

Stefan Hammarén

Nasa

Till Janco Karlsson

Thommy Sjöberg

Första april — Högskoleprovet — inget skämt

Alida Bok

Hets mot folkgrupp att kritisera islam?

Astrid Boman

Antisemitism och lobbyister

Forskare som lobbyister?

Miss Vampyria

Kafe 44

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 8

Ola Nordin

En underskattad musikgenre

Konst

Galleri Bergman: Ola Öhlin — Debutantutställning

Moderna Museet: Dick Bengtsson 1936–1989

Waldemarsudde: Bertil Vallien — Glaskonstnär

Artiklar

Direktörernas bonusbelöningar och arbetarna lönereducering

Apropå Laila Freivalds avgång enligt Dr. Indie

Kåserier

John O’Farrell

Blaskans länktips

Blaskans länktips apr 06

In memoriam

In memoriam XXVII

Tecknade Serier

Andy Riley — Kamikazekaniner & Mats Jonsson — Pojken i skogen

Böcker

Birgitta Lindqvist — Där ingen kan nås

Dan Hansén & Jens Nordqvist — Kommando Holger Meins: Dramat på västtyska ambassaden och operation Leo

Edward W. Said — Från exilen (essäer 1976–2000)

Karen Armstrong — Genom den trånga porten

Korta bokrecensioner XX

Musik

Andreas Mattsson — The Lawlessness of the Ruling Classes

Bettye Lavette — I’ve Got My Own Hell to Raise & Ann Peebles, Billy Preston m.fl. — I Believe to My Soul

Bruce Springsteen — Born to Run + 30th Anniversary Edition

Danko Jones — Sleep Is the Enemy

David Gilmour — On an Island

Juni Järvi — The Stars Above Indian Lake

Korta musikrecensioner XVI

Kris Kristofferson — This Old Road

Magnus Uggla — Ett bedårande barn av sin tid

Mogwai — Mr Beast

Morrissey — Ringleader of the Tormentors

Ronnie Spector — The Last of the Rock Stars

Rock the Joint

Små Krulliga Får

Sofa Surfers — Sofa Surfers

The Gossip — Standing in the Way of Control

The Little Willies — The Little Willies & Dolly Parton — Those Were the Days

The Young Knives

Wendy McNeill — The Wonder Show

Filmer