Blaskan — Din tidning på webben! ISSN: 1653-0985
Ansvarig utgivare & tillhandahållare Micheles Kindh dr.indie@blaskan.nu

Punkspecial

I huvudet på en gammal punkare

Det var lördagkväll och året var 1978. Inplanerat sedan länge var konserten med ett av Sveriges mer namnkunniga punkband som skulle spela på ett ställe som hette Musikverket i Götgatsbacken (finns bara som musikaffär p.g.a. störda grannar i dubbel bemärkelse). Redan på ditvägen höll det hela på att sluta i katastof då någon redan i Götgatsbackens början skrek att Blue Saints kommer. För den som inte var med kan jag berätta att Blue Saints var de första skinnskallarna i Sverige och inga personer man som punkare ville möta om man nu inte njöt av att få stryk. Resultatet blev att alla stod och tryckte gömda i mörka portuppgångar och under byggpresenningar, vi sket helt enkelt knäck. Plötsligt började någon skratta och alla förstod att det varit ett skämt. Till sist kom vi i varje fall fram till klubben där bandet skulle spela. Jag vill i skrivandets stund vare sig avslöja bandets eller sångarens/gitarristens identitet, då sådana detaljer än i denna dag kan inverka menligt på vissa människor liv och leverne som ni kommer att förstå senare. Men jag kan i varje fall avslöja att bandet var både nu och då Sveriges mest kända och att sångaren/gitarristen fortfarande är aktuell med nya skivor.

Väl inne startade konserten med buller och bång, hela stället kokade. Bandet öste på som aldrig förr och publiken dansade pogodans till dess att de såg ut som nykokta kräftor. En oroande detalj var att ena delen av PA-anläggningen ställts upp på ett vanligt bord à la IKEA som under dansandets inverkan kom i ett visst svängningstal som hotade att välta hela konkarongen. Jag som stod rakt under kände hotet av 40 kilo svängande PA som kunde landa med ena hörnet först i mitt pannben, men det löste sig genom att jag flyttade mig trots trängsel.

Till saken hör att sångaren/gitarristen hade ett notoriskt rykte om att ständigt vara pank, så pank att han oftare hade gitarren pantad än han spelade på den. Den här kvällen skulle dock på ett ytterst brutalt sätt avslöja hur desperat han faktiskt var rent ekonomiskt.

Plötsligt lutar sig en konsertbesökare fram mot scenkanten, i famnen hade hade han en kasse med något obestämbart innehåll. Kassen vänds upp och ned och ut strömmar ett x antal tidningar framför fötterna på sångaren/gitarristen. Alla längst fram inklusive jag själv, lutar sig fram och greppar var sin tidning, och döm om min förvåning när det visar sig vara en sådan där famös tidning som ibland brukar kallas p-tidning. Alla börjar förstås bläddra nyfiket, och plötsligt skriker någon så att till och med musiken överröstas: Det är ju för f-n xxxxxx. Denna xxxxxx står framför oss uppe på scen och man ser hur förbannad och tillintetgjord han är; sur och förbannad släpar han in mickstativ in i ett hörn av scenen som är sämre upplyst och genomför resten av konserten i stort sett i osynligt tillstånd.

I tidningen syns den aktuella artisten komma till Stockholm som den Västtyska affärsmannen Herr Schulz. I cocktailbaren på hotellet där han bor, träffar han den undersköna svenska fröken Inga. Tillsammans går de upp till Herr Schulz hotellrum och där utbryter ja hrm uhum harkel host censur. Tjejen i tidningen var hans dåvarande flickvän, vilket bara gjorde det hela än mer pikant. Att också hon spelade i band gjorde även detta band uppmärksammat, vilket jag kan tillägga också var det enda skälet till varför man skulle lyssna på hennes band. Kvällens stora begivenhet blev därmed inte själva konserten, utan vad som hade försiggått på ett av stadens hotell med tillhörande fotobevis i en tvivelaktig tidning.

Flera år senare var jag ute på en blöt afton och kom med kompis ner i tunnelbanan. Där kom vi i sällskap med tre killar, den ena killen berättade att hans mamma var just den tjejen som hade figurerat i tidningen. Ett faktum han själv tycktes vara ovetandet om som tur var, och själv tänkte jag inte krossa hans illusioner genom att berätta. Han talade vidare om att hans mamma en gång i tiden sades ha varit ihop med xxxxx, vilket jag till hans stora glädje kunde bekräfta vilket gjorde mig populär. När han berättade om sin ålder och jag räknade ut när han var född, sammanföll tiden för tillverkandet och en viss fotosession på ett ytterst otäckt sätt vilket jag inte berättade. Det enda jag kunde tänka var att i bland är livet som en enda stor cirkel, där vissa saker kommer och andra saker går, någonstans kommer dom dock alltid igen.

Vid ett annat tillfälle hade gruppen The Stranglers fått en inbjudan om att göra en konsert i Klippan Skåne. Klippan var något av epicentrum för punk i Skåne, mycket tack vare en liten men livaktig kulturförening som var verksam här. Där fanns ett kulturhus där man anordnade konserter och även gjorde skivinspelningar. Här reciderade storheter som Pål Spektrum, Noise, Sticky Bomb, Sly Terrarie och så vidare. The Stranglers som var ute på Europa-turné tyckte att Sverige var ett outforskat kapitel och tackade genast ja. Vad dom inte visste var att i Sverige finns något som heter ”Raggare”, och att just dessa raggare via djungeltrumman fått reda på att ett visst punkband skulle komma för spelning i Klippan och vid vilket datum. Scenen var därmed riggad för en riktig catfight och dagen då konserten var utlyst kom vi åkande från när och fjärran … The Stranglers första Sverige-konsert, tänk er. Även jag hade infunnit mig med medhavda vänner som med SJ:s benägna hjälp hade lyckats med att ta oss ner.

Ett hundratal personer hade samlats för att avnjuta konserten och bandet kom in. Kanske var de något förvånade över att stället inte inrymde fler besökande då de var vana vid att spela för större publik. Bandet satte i varje fall igång med spelningen och så långt var allt bra. Det som kom att ske senare var dock inte lika bra. Plötsligt brakade ingångsdörren upp och hur många raggare som strömmade in vet jag inte för alla i publiken stormade ut genom en annan dörr. Den i varje fall månghövdade skaran raggare stormade upp mot scenen, uppenbarligen skulle bandet spöas upp. The Stranglers som var lika chockade som alla andra flydde ut i artistlogen, låste in sig och flydde till sist ut genom en bakdörr. Det dröjde dock inte länge förrän logedörren sprängdes och jakten på bandet återupptogs, denna gång ut över en potatisåker som ligger bakom huset. Till sist gav raggarna dock upp då Stranglers försprång var för stort, men man nöjde sig inte med att bytet slunkit ur de blodtörstande käftarna. Istället gick man tillbaka till konserthuset och slog systematiskt sönder bandets utrustning. Detta avbröts dock efter en stund då ryktet började gå bland raggarna att polisen var på väg.

The Stranglers var tvungna att återvända till England utan instrument. Visserligen betalade försäkring för det skadade, men byråkratins grottekvarnar maler långsamt. Under tiden var bandet tvungna att låna pengar av sitt skivbolag för att ha råd att fortsätta sin Europa-turné, som annars hade blivit tvungen att ställas in. Väl hemma igen efter avslutad turné, kom dock bandets hett efterlängtade hämnd för de oförätter man fått utstå på den skånska potatisåkern. På b-sidan till en av sina singlar spelade man in låten Nothing New On the Swedish Front, som bygger på en hemmasnickrad svensk text. Instucket bland ett och annat gutturalt ljud finns fraser instuckna som ”dessa javla raggare” ”allt ar sonderslaget” och så vidare.

Dr. Da Capo

Blaskan #4 2006

Punkspecial

Intro till punkspecialen


999 — ett av punkmusikens främsta band

Bad Brains i punkens oväsen

Buzzcocks — ett band i punkens gryning

Buzzcocks — Flat-Pack Philosophy

I huvudet på en gammal punkare

Plasmatics — sex och punk

Problem — Central stimulering

Punkbitar

Punkhyllning

Punkklassiker

Raketerna — bandet som försvann

Sham 69 — direkt i mitt punkhjärta

Spizz — Where’s Captain Kirk? The Very Best of Spizz

Stiff Little Fingers som erövrade punkens sinnesvärld

Sundsvall — en punkscen bortom Stockholm

The Dickies — punkens marodörer

The Rude Kids

Stefan Hammarén

Nasa

Till Janco Karlsson

Thommy Sjöberg

Första april — Högskoleprovet — inget skämt

Alida Bok

Hets mot folkgrupp att kritisera islam?

Astrid Boman

Antisemitism och lobbyister

Forskare som lobbyister?

Miss Vampyria

Kafe 44

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 8

Ola Nordin

En underskattad musikgenre

Konst

Galleri Bergman: Ola Öhlin — Debutantutställning

Moderna Museet: Dick Bengtsson 1936–1989

Waldemarsudde: Bertil Vallien — Glaskonstnär

Artiklar

Direktörernas bonusbelöningar och arbetarna lönereducering

Apropå Laila Freivalds avgång enligt Dr. Indie

Kåserier

John O’Farrell

Blaskans länktips

Blaskans länktips apr 06

In memoriam

In memoriam XXVII

Tecknade Serier

Andy Riley — Kamikazekaniner & Mats Jonsson — Pojken i skogen

Böcker

Birgitta Lindqvist — Där ingen kan nås

Dan Hansén & Jens Nordqvist — Kommando Holger Meins: Dramat på västtyska ambassaden och operation Leo

Edward W. Said — Från exilen (essäer 1976–2000)

Karen Armstrong — Genom den trånga porten

Korta bokrecensioner XX

Musik

Andreas Mattsson — The Lawlessness of the Ruling Classes

Bettye Lavette — I’ve Got My Own Hell to Raise & Ann Peebles, Billy Preston m.fl. — I Believe to My Soul

Bruce Springsteen — Born to Run + 30th Anniversary Edition

Danko Jones — Sleep Is the Enemy

David Gilmour — On an Island

Juni Järvi — The Stars Above Indian Lake

Korta musikrecensioner XVI

Kris Kristofferson — This Old Road

Magnus Uggla — Ett bedårande barn av sin tid

Mogwai — Mr Beast

Morrissey — Ringleader of the Tormentors

Ronnie Spector — The Last of the Rock Stars

Rock the Joint

Små Krulliga Får

Sofa Surfers — Sofa Surfers

The Gossip — Standing in the Way of Control

The Little Willies — The Little Willies & Dolly Parton — Those Were the Days

The Young Knives

Wendy McNeill — The Wonder Show

Filmer