Blaskan — Din tidning på webben! ISSN: 1653-0985
Ansvarig utgivare & tillhandahållare Micheles Kindh dr.indie@blaskan.nu

Punkspecial

Punkklassiker

Punken producerade ett antal klassiker, skivor som är och förblir oförglömliga. Vissa går inte att vara utan, inte om man heter Dr. Da Capo i varje fall, andra har med tiden fallit i dvala. Det finns dock fortfarande ett antal plattor som fortfarande även med dagens måttstock, är moderna klassiker. Kanske jag pratar i egen sak då jag var med, men om jag försöker att vara objektiv så är fortfarande vissa av plattorna odödliga.

En annan sida av myntet är att åren 1976, 1977 och 1978 då punken hade sin glansperiod, producerade ett antal låtar som gavs ut som 7″-singlar. Även dessa är fortfarande oumbärliga i skivsamlingen och inte så sällan också samlarexemplar. Punkåren blev i många stycken kända som den period då de fullständigt kryllade av klassiska sjuor.

Perioden var också i många stycken en musikaliskt sett, mycket dynamisk period. Resultatet blev ofta att fler band klev fram som hade rötter i punken, eller hade släktskap till punken. Flertalet band kom att bli några av de främsta inom sin genre, och var ett direkt resultat av punkåren. Ett av dessa band var till exempel Siouxsie & The Banshees. Bandets första spelning på 100 Club i London hade bland annat Sid Vicious på trummor, en tvivelaktig upplevelse enligt dem som var där. Redan året efter, 1978, hade bandet både ombildats och fått skivkontrakt. Som tur var nu med den betydligt mer geniale trummisen Budgie. Att Sid Vicious hamnade bakom pukorna berodde nog snarare på att Siouxsie kände killarna i Sex Pistols, än talang för detta delikata instrument. Redan 1977 hade hon varit med som medhavd gäst till bandet när de gästade den numer klassiska tv-blundern med Bill Grundy där ett antal fula ord var det bestående intrycket engelsk publik kommer ihåg. Den som vill se mer av och om detta, rekomenderas den utmärkta dokumentär-filmen The Filth and The Fury.

Vi ska därför i den konsumtionsupplysningsvänliga traditionen som vi alltid anammar här på Blaskan ge er det ni kanske törstar efter, mer information om dels de plattor som fortfarande är klassiker, dels mer information om sjuorna man inte kan vara utan och till sist band som spann iväg med utgångspunkten i punken och som betydde lika mycket dom.

Fullängdsskivor

Utan att lägga någon vikt vid vilken av följande plattor som är bäst eller sämst tänkte vi nu ge er exempel på hur bra plattor från perioden egentligen ser ut men framför allt låter.

Sex Pistols — Never Mind the Bollocks Here’s the Sex Pistols.Att kalla Never Mind the Bollocks klassiker är ett understatement. Mer klassiskt än så här blir det inte, bara omslaget har vunnit pris för bästa cover. Låtarna är ju ännu viktigare, annars ingen skiva. På denna front finns en uppsjö, EMI, Anarchy in the UK, God Save the Queen, Bodies … alla är klassiska. Låtar som siktar mot ädlare delar hela tiden, och träffar.

Buzzcocks — Love Bites.Buzzcocks odödliga mästerverk heter Love Bites. Skivans styrka ligger ligger i två faktum: Det ena är låtpotentialen. Öapunk med melodikänsla som man aldrig hört det förut. Uschligt bra och en given skivhylleinneboende. Den andra styrkan ligger i att denna skiva är gränsöverskridande. Den nöjer sig inte med att ”bara” vara en punkplatta, den vill mer och den når också dit.

Ramones — Ramones.Ramones debut från 1976 förändrade allt, och mycket mer än allt. Inget av de engelska banden hade antagligen gjort någonting utan denna platta. Låtarna präglas av ett turboös vars like ingen hört förut, det är bara 1-2-3-4 go från början till slut. Plattan i mattan och sedan är det bara att hålla i sig. Kompromisslösa låtar vars styrka nästan är som en urkraft. Låtar som Blitzkrieg Bop eller I Taught the Brat är bara exempel ur högen på en bunt låtar som kan få dig att överhetta.

Richard Hell & The Voidoids — Blank Generation.Richard Hell har kallats punkens Bob Dylan. Hans största ögonblick här på jorden var då skivan Blank Generation släpptes. En platta som präglas av ett historieberättande till musik på desperationens rand. Smärtsamt och genialt för att bara nämna något. Ingenting för svaga nerver då skivan i sina stycken är extremt öppenhjärtig om drogmissbruk, själslig nöd och mänsklig förnedring. Ändå konstigt nog hoppfull.

Damned — Damned Damned Damned.Damned var faktiskt första bandet ut att släppa sin debutskiva av de engelska banden. Damned Damned Damned kom med andra ord innan Sex Pistols. Fullt ös är helt garanterat och starka låtar en självklarhet. Lyssna på en låt som New Rose, så förstår ni vad jag menar.Ett mer sanslöst ös var det bara Ramones som kunde uppbåda.

Sham 69 — Tell Us the Truth.Sham 69 var antagligen ett av de mest uttalade arbetarklassiga banden och därmed ett av de mest uttalat politiska. Debuten Tell Us the Truth är kort och gott apförbannad, låtarna likadana. Polis, samhälle ja alla får smaka på piskan på denna superba platta. Halva skivan är inspelad live (sidan 1 på Lp:n), resten är inspelad i studio. Hershams egna stoltheter har med denna platta satt en eftersatt Londonförort på kartan och som dom gör det sedan. Lyssna bara på George Davis Is Innocent — brännande.

Stiff Little Fingers — Inflammable Material.Förbannade ja, det kunde Sham 69 konsten att vara. Här ligger de dock i lä och får se sig besegrade. Stiff Little Fingers kom från Nordirland, och ingen miljö kunde väl inspirera mer till att vara förbannad än Nordirland vid denna tidpunkt. Debuten Inflammable Material är en stilstudie i detta, den är dessutom en stilstudie i hur man med små medel kan väva in andra influenser än punk och få fram en rent genial platta. Lyssna på Alternative Ulster och känn hur de väver in irländsk folkmusik i sättet att spela gitarr. Pogodansa till du inte orkar mer, denna platta kräver detta.

The Clash — The Clash.Ingen av Clash plattor är någon av mina favoriter, trots det får jag nog erkänna att debuten är en klassiker. Titta bara på omslaget så förstår du kanske. Clash bildades efter den numer klassiska Ramones-spelningen på Roundhouse i London 1976. 1977 hade man landat ett skivkontrakt och strax efter kom debuten The Clash. Låtar som White Riot, I’m So Bored with the USA och flera andra blev snabbt populära. Skivan sålde några långtradarlaster, och därmed var lyckan gjord för medlemmarna eller? Den enda skivan Clash släppte som är något att skylta med i skivhyllan, uppföljaren Give’m Enough Rope var minst sagt ojämn och den tredje plattan London Calling måste vara en av världshistoriens mest överskattade.

Dead Boys — Young Loud & Snotty.Tillbaka på den sidan Atlanten där punken egentligen skapades d.v.s. i USA. Dead Boys första skiva Young, Loud & Snotty är inget annat än en ostoppbar mangelmaskin. Totalt hejdlös, helt kompromisslös, fullständigt genomcharmig och helt obetalbar gör den till en milstolpe. Låtar som Sonic Reducer, All This and More, Ain’t Nothing to Do är alla exempel på en grupp som kunde gått riktigt långt om inte drogerna satt stopp för dom planerna. Cheeta Chrome som skrev låtarna har kommit tillbaka till livet först tio år efter gruppens bortgång och sångaren Stiv Bator som hade framgång med nästa grupp Lords of the New Church klev ut framför en bil som han inte såg i drogruset. Åtta timmar senare var han död. Men musiken lever i allra högsta grad och det räcker långt.

X-Ray Spex — Germ Free Adolescents.Punkens yngsta band X-Ray Spex var inte mer än tonåringar när debuten Germ Free Adolecense släpptes. Denna platta blev dessutom den enda fullängdaren som dom kom att släppa. Nyligen återutgiven med alla singlar inkluderade och dessutom alla inspelningarna för John Peel som spelades in live i radiostudio för radioutsändning. Poppigare, mer ironisk och naturligtvis ett punkös med något så ovanligt för punkband som saxofon i sättningen är ingredienserna i denna banbrytande skiva. En självklar hyllvärmare nu när den dessutom är återutgiven.

The Lurkers — Fulhman Fallout.Fulhams egna hjältar The Lurkers svepte in som en stormvind med debuten Fulham Fallout. Det svängigaste av de engelska banden är ingen dålig gissning när man hört låtar som Ain’t Got a Clue. Ett rackans röjband live dessutom. Klassikerstämpeln står i detta fall för för kvalitét.

Iggy Pop & The Stooges — The Stooges.Punkens anmoder The Stooges debuterade 1969 och därmed hade man skjutit startskottet för punken. Debuten Stooges var den första punkplattan och är dessutom en kvalitativ fullträff. Vid tidpunkten sålde den knappt alls men i efterhand har den fått det uppsving den förtjänar. Numer räknas den som en självklar klassiker värdig en grupp som med all rätt är en av de första punkgrupperna. Ramones skulle aldrig funnit musiken utan denna grupp och därmed skulle inte heller engelsmännen funnit punken.

Buzzcocks — Another Music in a Different Kitchen.Buzzcocks är en grupp som ligger mig varmt om hjärtat. Denna platta, Another Music In a Different Kitchen är fullängdsdebuten från 1977. I motsats till Love Bites är denna platta en ren rak punkplatta, den andra är mer poppig och etablerade Buzzcocks som punkens Beatles. Här däremot finns inga säkerhetsbälten, inga hämnnigar och inga krusiduller bara ren rak rock. Den här plattan vinner på knock.

Ramones — Rocket to Russia.När Ramones väl släppt debuten, följde man upp den med Leave Home. Frågar du mig tycker jag den plattan var mindre lyckad då den saknade låtar av samma rang som på debuten. Tredje plattan däremot, Rocket To Russia var revanchen. Så gott som lika stark som debuten, bitande i sin ironi (lyssna på We’re a Happy Family) och ett totalös utan säkerhetsnät. Den här plattan firar fortfarande triumfer, för den är lika stark nu som den var då. Hey Ho Lets Go har etsat sig fast för evigt, och Ramones har skrivit in sig i rockens historieböcker.

Sham 69 — That’s Life.Sham 69:s andra skiva, That’s Life, är något så ovanligt som en temaplatta. Likt grupper som Kinks som gjorde socialrealistiska texter där vi fick en inblick i vanliga människors liv och känslor, gjorde Sham 69 likadant fast i punkform. På plattan får vi följa en dag i en vanlig killes liv. Hur han förlorar på hästar, kommer försent till jobbet och får kicken osv. En ovanlig pärla som glimmar extra mycket då originaliteten är hög på den här plattan.

Singlar

Punkårens största kännemärke var alla de bra singlar som släpptes. Under få perioder av rockens utveckling har det släppts så många singlar som varit så bra och som betytt så mycket. Att göra en fullödig sammanställning skulle kunna utgöra en hel artikel i sig, men ett urval av några singlar ska vi i alla fall hinna med. Många av dessa singlar är idag samlar-ex och kan vara svåra att komma över. Det finns därför några tricks: Buzzcocks-singlar kan med fördel köpas på samlingsplattan Singles Going Steady. Även Ebba Gröns singlar samlades ihop på plattan Samlade Singlar. Detta är en enkel genväg till de flesta av de singlar vi nämner, och gör att du slipper springa benen av dig och i vissa fall betala en halv förmögenhet.

Buzzcocks — Spiral Scratch.Debuternas debut från 1976. Originalsångaren Howard Devotos enda medverkan dessutom. Lagom till fullängdsdebuten har han hoppat av för att skapa bandet Magazine istället. På skivan Singles Going Steady saknas tyvärr Spiral Scratch vilket gör den extremt svår att få tag på. Dessutom den singlen som tillsammans med Harmony In My Head är bäst. Fyrlåts ep som den är innehåller den låtar som Boredom som piskar det mesta. Hittar du denna ep är du bara att gratulera, då den är samlares får man räkna med att hosta upp 150-250 kronor. Men ack, det är den värd.

Ramones — Blitzkrieg Bop.Visst jag tjatar på, men Blitzkrieg Bop är en låt man inte kan komma runt. En av punklåtarnas punklåt och dessutom först i den andra vågen som startade med just Ramones 1976. Utan bland annat den här låten hade troligen aldrig den engelska scenen sett ut som den kom att göra. Urbota tokbra, klassisk och absolut ostoppbar är några skäl till varför denna låt inte går att låta bli att nämna igen och igen och igen.

X-Ray Spex — I Am a Cliche. Poly Styrene, frontfigur och låtskrivargeni i X-Ray Spex skämmdes knappast för sig efter denna debut, för vilken debut. Tutande rytande brölande frenesi på överväxel som en dopad leopard och en av de bästa punklåtarna någonsin var ett faktum. Inte undra på att flertalet band än i denna dag glor på denna pärla för att hitta inspiration. Le Tigre har t.ex. Poly att tacka för räkmackan. Börjar med poemläsning och övergår i primalskriksövning, allt ackompanjerat av saxofontut och gitarrbombmatta. Hittas lättast på Germ Free Adolecense nyutgåvan som kom för ett år sedan … köp genast, den får inte missas.

Buzzcocks — Harmony in My Head. Buzzcocks var kungarna av singlarna, detta bevisas av fullängdsalbumet Singles Going Steady som är lättaste vägen till denna lilla favorit. Harmony in My Head är vad den säger, en harmoni fast till stilsäkert punkpopsös av bästa märke. Röj med känslan för det mjuka skulle man kunna säga. Världsklass och en låt som för evigt kommer att vara med och kämpa om titeln världens bästa singel. För inte nog med att a-sidan är knäckarbra, b-sidan är det också. Där hittar vi nämligen Something Going Wrong Again, en låt vars huvudsakliga uppbyggnad kretsar kring ett pianoackord som upprepas genom hela låten. Låter bättre än jag beskriver det som — lyssna så får du se.

Television — Personalities. Den mest ironiska låten någonsin inom punken gjorde väl Television Personalities när man 1978 släppte singlen Part Time Punks. 1978 hade punken slutat vara en förändrings- och engagemangsrörelse, istället hade den blivit en moderörelse. Ett sorgligt faktum som fick mig att hoppa av till sist. Den här låten handlar om just detta, hur vanliga Svenssons gick till kontoret på morgonen och satte på sig döskalleringar på kvällen för att gå ned och kolla på senaste konserten. En rar liten visa med bitande ironi och tarvligheter i texten.

Johnny & Self Abusers — Saints & Sinners. Bara bandnamnet Johnny & The Self Abusers måste vara värt ett extra poäng. Lite kuriosa om detta band är att väl splittrade, blev de ett av åttiotalets större band i form av Simple Minds. Låten/singeln Saints and Sinners är den enda låten som nådde några större höjder med detta Glasgow-band. En ettrig låt som inte lämnar dig ifred likt en geting du viftar efter. En given klassiker där styrkan ligger i just ettrigheten och östempot, lyssna och njut.

Skivor som kunde tacka punken för att de kom till

Ett antal artister tog sitt avstamp i punken men gjorde något mer med musiken vilket gjorde att de skapade närrelaterad musik eller musik som tog influenser från både punken och något mer. Många började i punken men gick snabbt vidare, andra lät sig bara inspireras av den trenden som rådde. En av dessa personer som började i punken men snabbt gick vidare var Buzzcocks första sångare, Howard Devoto. Redan efter den första ep:n Spiral Scratch gick han vidare och bildade det mycket betydelsefulla bandet Magazine. Vi ska ta och titta på några av dessa och se vilka plattor som var aktuella under perioden.

Magazine — Real Life. Magazines debut Real Life från 1978 kan aldrig nog berömmas. Ena foten i punken i form av superstarka låtar som Shot By Both Sides, eller The Light Pours Out of Me som för övrigt skrevs med Buzzcocks Pete Shelley i båda fallen. Den andra foten i mer konstrock och syntrock. En mästerlig skiva från en mästerlig grupp som aldrig fick det uppmärksammande de förtjänade i form av sålda skivor. Släppte fyra plattor till som alla floppade försäljningsmässigt och till sist sprack de på grund av just detta. Självklara plattor i skivhyllan allihop, och en stor grupp föddes med en kanonplatta.

Skids — Days in Europe. Skids, skottlands största hjältar hade börjat lite trevande med debutplattan Scared To Dance som tog avstamp i det dom började med … punk. Snabbt utvecklades dock gruppen vidare och redan här, till den andra plattan Days in Europe hade man gått vidare till ett renodlat synthsound som förebådade alla åttiotalsbanden redan under sjuttiotalets slut. Stilen var så långt från punk man kunde komma men redan till platta nummer tre, The Absolute Game, blandades punken med synthen och ytterligare ett kapitel i denna fantastiska grupps bok skrevs. Den här plattan är dock ganska stillsam och meditativ med mycket melodi och stora arrangemang. Hittar du skivan med omslaget som visas … köp, den är värd pengar då omslaget drogs in och ändrades. Anledningen var att omslagsbilden var en Olympiad-affisch till Berlin olympiaden 1936. Äldre engelsmän ville ju inte ge Hitler propaganda-triumfer efter sin död.

Devo — Q: Are We Not Men? A: We Are Devo! Devo var gruppen som skruvade till allting. Q: Are We Not Men? A: We Are Devo! var ingenting någon någonsin hört förut. Punk, synt och en tilltwistning av låtarna som gjorde att de lät helt annorlunda gjorde Akron Ohio:s stora hjältar berömda. Bara deras version av (I Can’t Get No) Satisfaction som inofficiellt lämnade Stones rätt sura, är värd den här skivan. En minst sagt lyckad spin off som gladde många och oroade andra.

Patti Smith — Horses. Patti Smiths debut är naturligtvis en tilldragelse man inte kan kringgå. Om Richard Hell var punkens motsvarighet till Bob Dylan så var Patti Smith punkens motsvarighet till Rimbaud. Rimbaud var favoritpoeten som hon alltid återkommit till. Horses blev plattan som etablerade en mjukare/snällare/mer intellektuell form av punk som tilltalade en äldre, mer konservativ och högutbildad grupp lyssnare. Punk, jag vänder mig mot att kalla den här plattan det, Patti Smith har alltid varit mer hjärna än hjärta och betydligt mindre stökig så punk är fel ord. New wawe myntades under perioden som en term för närrelaterad musik och det skulle Patti kunna vara drottningen av.

Blondie — Plastic Letters. Blondie startade i punkens utkanter men orienterade sig snabbt mot en mer poppig form där punken fanns kvar som en ingrediens. Den andra plattan Plastic Letters innebar gruppens genombrott. Den är också en av dessa måste-plattor vad gäller innehav. Med låtar som Denis Denis, I'm On E, Detroit 442, Youth Nibbed as a Sniper och så vidare, skrev man in sig i historieböckerna. En hetsig, frenetisk popform med mycket nerv var kännemärket, och kvaliteten gick inte att ta miste på. Nervdallret fanns redan etablerat som en New York-bandsegenhet och Blondie hade inte fuskat på den punkten heller. Klassisk och en milstolpe då den etablerade storheten hos ett band som kom att bli mycket framgångsrika framöver, men det är denna plattan man första hand ska ha om någon.

Television — Marquee Moon. Nervpoppens okrönta mästare Television kan aldrig nog berömmas. Debut med buller och bång gjorde man med Marquee Moon 1977. En än idag så betydelsefull platta att man nästan får skämmas om den inte finns i samlingen. En topp 100 lista över de mest betydelsefulla skivorna kommer garanterat innehålla Marguee Moon. Knyckig, popig, nervig och ösig är några av beskrivningarna. Kungarna av nerv som fortfarande än idag kastar sin skugga över band som Yeah Yeah Yeahs. Lyssna låten låten See No Evil om du inte tror mig, jämför sedan med t.ex. Miles Away med Yeah Yeah Yeahs så förstår du hur mycket denna platta betytt.

New York Dolls — New York Dolls. New York Dolls debuterade 1973 med sin självbetitlade platta. Ingen hade uppfunnit vare sig sleeze eller glam, de tillhör 80-talsstilarna men här kom gruppen som inte bara skapade dessa stilar utan man inspirerade också punken. Jo, ni läste rätt alla i den andra vågen från 1976 och framåt hade lyssnat eller ägde denna platta och gillat den. Och hur kunde man låta bli att gilla den, med låtar som Personality Crisis eller Trash kan man inte gå fel. En sann källa för inspiration med andra ord. Det kanska inte var en slump att en annan portalfigur inom engelsk punk, Malcolm McLaren, var New York Dolls manager från och med platta nummer två. Eftersom tvåan blev den sista kanske det sa något om Malcolm också, det har nämligen alltid ryktats om att gruppen bröt upp på grund av honom och hans idéer.

Siouxsie & The Banshees — The Scream. The Scream från 1978 var Siouxsie & The Banshees debut. Efter att att ha varit hangaround till Sex Pistols, var fröken Siouxsie nu i görningen att slutligen forma bandet och landa ett skivkontrakt och 1978 var det alltså dags. Knyckig bångstyrig lätt depressiv och oerhört vacker är beskrivningen av denna platta som kom att betyda så mycket. Stilen kallades depprock och kom att bli nästa stora grej inom musiken omkring 1980. Men redan 1976 hade det börjat röra på sig när embryot till Joy Division bildades. Sedan kom skivorna slag i slag. Siouxsie & The Banshees bidrag är därför en viktig pusselbit i en ut veckling som började långt innan det blev kommersiellt stort.

Talking Heads — 77. 1977 var det dags för en annan nervmästare att debutera. Talking Heads hade träffat varandra under konststudier på universitet och det märktes. 77 har en blandning mellan artrock, punk, nerv och starka låtar. Vem glömmer Psycho Killer, eller No Compassion? Inte jag i varje fall.

Skids — The Absolute Game. Jag har redan nämt den, men kan inte låta bli att göra det igen. Skids tredje platta The Absolute Game från 1981 är en odödlig platta där rock och synth möts i en skön harmoni. Lägg därtill ingredienser som starka låtar och skottska folkmusiktoner så får du helhetsbilden. En grupp som började i punken men som snabbt manövrerade sig vidare bland musikens blindskär. Tyvärr blev denna platta också slutpunkten för gruppen så som den sett ut sedan 1976. Man släppte en platta till, Joy, men då var gruppen en duo istället för en fyrmannakombo. En medlem gick vidare och skapade supergruppen Big Country, men Skids var aldrig mer efter plattan Joy.


I konsumentupplysningens tecken hoppas vi på Blaskan att du som läsare nu blivit lite klokare och att du fått en del uppslag. Jag hävdar att den genuina punken dog 1978, men skivorna som jag nämt ovan gör att den ändå kan leva vidare via den musik som ännu är helt tillgänglig. Dr. Indie kommer att hävda att det gjorts punk även efter 1978, men jag hävdar nog att den inte nått samma klass. Under tiden får en gammal sinnesslö punkare som jag själv, hålla till godo med att allt var bättre förr eller …?

Dr. Da Capo

Blaskan #4 2006

Punkspecial

Intro till punkspecialen


999 — ett av punkmusikens främsta band

Bad Brains i punkens oväsen

Buzzcocks — ett band i punkens gryning

Buzzcocks — Flat-Pack Philosophy

I huvudet på en gammal punkare

Plasmatics — sex och punk

Problem — Central stimulering

Punkbitar

Punkhyllning

Punkklassiker

Raketerna — bandet som försvann

Sham 69 — direkt i mitt punkhjärta

Spizz — Where’s Captain Kirk? The Very Best of Spizz

Stiff Little Fingers som erövrade punkens sinnesvärld

Sundsvall — en punkscen bortom Stockholm

The Dickies — punkens marodörer

The Rude Kids

Stefan Hammarén

Nasa

Till Janco Karlsson

Thommy Sjöberg

Första april — Högskoleprovet — inget skämt

Alida Bok

Hets mot folkgrupp att kritisera islam?

Astrid Boman

Antisemitism och lobbyister

Forskare som lobbyister?

Miss Vampyria

Kafe 44

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 8

Ola Nordin

En underskattad musikgenre

Konst

Galleri Bergman: Ola Öhlin — Debutantutställning

Moderna Museet: Dick Bengtsson 1936–1989

Waldemarsudde: Bertil Vallien — Glaskonstnär

Artiklar

Direktörernas bonusbelöningar och arbetarna lönereducering

Apropå Laila Freivalds avgång enligt Dr. Indie

Kåserier

John O’Farrell

Blaskans länktips

Blaskans länktips apr 06

In memoriam

In memoriam XXVII

Tecknade Serier

Andy Riley — Kamikazekaniner & Mats Jonsson — Pojken i skogen

Böcker

Birgitta Lindqvist — Där ingen kan nås

Dan Hansén & Jens Nordqvist — Kommando Holger Meins: Dramat på västtyska ambassaden och operation Leo

Edward W. Said — Från exilen (essäer 1976–2000)

Karen Armstrong — Genom den trånga porten

Korta bokrecensioner XX

Musik

Andreas Mattsson — The Lawlessness of the Ruling Classes

Bettye Lavette — I’ve Got My Own Hell to Raise & Ann Peebles, Billy Preston m.fl. — I Believe to My Soul

Bruce Springsteen — Born to Run + 30th Anniversary Edition

Danko Jones — Sleep Is the Enemy

David Gilmour — On an Island

Juni Järvi — The Stars Above Indian Lake

Korta musikrecensioner XVI

Kris Kristofferson — This Old Road

Magnus Uggla — Ett bedårande barn av sin tid

Mogwai — Mr Beast

Morrissey — Ringleader of the Tormentors

Ronnie Spector — The Last of the Rock Stars

Rock the Joint

Små Krulliga Får

Sofa Surfers — Sofa Surfers

The Gossip — Standing in the Way of Control

The Little Willies — The Little Willies & Dolly Parton — Those Were the Days

The Young Knives

Wendy McNeill — The Wonder Show

Filmer