Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musik

Yeah Yeah Yeahs — Show Your Bones B.B.B.

Dress Up Records

Välljud från Williamsburg US

Yeah Yeah Yeahs — Show Your Bones.En del plattor träffar en som ett framrusande expresståg. När Yeah Yeah Yeahs två första ep:s kom tätt följda av debutalbumet Fever to Tell var jag minst sagt febrig jag också. Det var helt enkelt tre plattor som frustade, pustade, ångade och stångade. Karen O:s röst smekte och klöste på samma gång, Nicky Zinners ylande gitarr låg som en nervpirrande skakande aladåb och Brian Chase backade upp alltihop med smått genialt trummande. Det var musik som fick döda att dansa och det var absolut en av de starkare debuterna på mycket länge. Med en urtypisk amerikansk rock i klassisk skola med beröringspunkter med fornstora gruipper som Television och Stoogies men också en poppigare anstrykning gick man hela vägen. Nu kommer den hett efterlängtade uppföljaren och sanningens minut närmar sig, kommer plattan att bära eller att brista.

Musiken på den nya plattan har delvis en ny inriktning och gruppen har därmed breddat sitt utbud. Poppigare, mer akustisk, mindre rockig och mer medhårs är ledstjärnorna. Melodier som bygger på mer harmoni snarare än förra plattans disharmoni är också ett kännemärke. Vissa låtar spretar dock åt det gamla hållet som Fancy där både Karen O:s röstresurser sätts på prov i ultraskrin, och Nicky Zinner får bullra loss riktigt ordentligt. Visst svänger det också som attan om låtar om låtar som Honeybear. Breaket i Cheated Hearts skäms ju inte direkt heller där bullerfaktorn når nya oanade höjder, resten av låten går däremot i harmonins tecken. Mysteries är ett litet bullrigt mästerverk också med rock ’n’ roll och stygga skrin i slutet, kittlar dödsskönt i kistan. Låtar som Dudley, Gold Lion eller Turn Into är dock exempel på det nya med mycket harmoni och nästan högklassisk pop, jag kommer snarare att tänka på parralleller till denna musik som powerpoppens kungar Transvision Vamp eller Primitives när jag hör det än Stoogies och Television. En tredje kategori låtar som gärna vill experimentera med de akustiska melodierna dyker upp i form av The Sweets och Warrior i slutet av plattan. Warrior ändrar dessutom karaktär mitt i och övergår i elektrisk rock igen. Någon slags modern Bob Dylan efterföljare kan kanske skönjas just här.

Den bullriga sidan av Yeah Yeah Yeahs skördar fortfarande nya lagrar. Det är fortfarande samma expresstågskänsla när jag hör vissa av låtarna. Grymt, stånkande och framför allt så attans rakt med så mycket nerv att man bara skakar efter en sådan låt som fancy eller superfunkiga och rockiga Phenomena som exempel. Så här långt har vi att göra med tre durkdrivna musiker som kan sin amerikanska rockhistoria på alla fingrarna. Som vanligt är denna bit inget annat än en ren fröjd i världsklass, sedan blir det dock lite mer problematiskt.

Den andra kategorin låtar, poppen, gör att fokus blir lätt bortkollrat. Det som förut var en enkel resa från A-Z blir nu betydligt mer krusidullig och inte alls lika omedelbar. Trots detta funkar dessa låtar ändå riktigt bra även om just bristen på fokus stör. När vi sedan hystar in den tredje kategorin låtar blir det hela lite mer tilltufsat. Här är det bara stundtals som det glimmar till ordentligt. Missförstå mig rätt, det blir aldrig så dåligt att det överhuvudtaget inte glimmar alls, men skivan innehåller gradskillnader på låtarna. Det är framför allt The Sweets och Warrior som representerar den inte fullt så lyckade tredje stilen. Fortfarande inte störande mycket, men ändå tillräckligt för att trea är det enda rimiliga betyget på en annars riktigt bra skiva. I det här sammanhanget skulle jag tyckt att resultatet kunde ha blivit bättre om man koncentrerat sig på två stilar istället för tre. Kanske skulle det behövas mer av gemensamma nämnare mellan låtarna för att det skulle kunna fungera bättre, för ett av grundproblemet är att de tre stilarna gör att det spretar lätt. Inte så farligt mycket att det är direkt störande men nog kunde det hållas ihop bättre.

Nästa lilla aber är att vissa låtar träffar mig som ett expresståg, men andra låtar berör mig inte lika mycket. Detta gäller åter igen låten Warrior som aldrig riktigt vill ta avstamp till en början, det är först då låten ändrar karraktär mitt i som något händer. Med andra ord är det lite ojämt.

Yeah Yeah Yeahs.Ska vi summera detta är Show Your Bones inte alls en dålig skiva, tvärtom den är faktiskt riktigt bra. Merparten av låtarna får i varje fall mina vader att vicka betänkligt mycket. Framför allt är det nerven, den höga stygghetsfaktorn i bullret, det turbotryckstokiga gitarrspelet och sången som är i världsklass och till sist är det de patenterade superba låtarna som Yeah Yeah Yeahs fortsätter att skämma bort oss med. Trots detta blir det ”bara” en trea och detta beror på lite väl mycket spret och lite för lite gemensamma nämnare mellan låtarna och dessutom en låt som kanske inte riktigt står i samma klass som de andra. Ett stort plus för att man försöker förnya sig men också ett minus för detsamma då man missat just länken mellan låtarna. En skiva som Show Your Bones borde på grund av bredden kunna locka till sig fler kategorier lyssnare som inte tidigare upptäckt denna superba grupp, så nu är det dags. Inte deras bästa men en bra introduktion, så vad väntar du på spring ner och köp den geschwinnt.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #5 2006

Science Fiction-special

Intro till Blaskans Science Fiction-special

Allen Steele — Coyote, Coyote Rising & Coyote Frontier

Bertil Mårtensson i rymdens stjärnor och vintergatans sken

Bruce Sterling — Schismatrix

John Sladek — The Complete Roderick

Orson Scott Card — Ender’s Shadow, Shadows Puppets & The Shadow of the Hegemon

Robert Bloch — den mästerlige novellisten

Science Fiction-filmer vi inte glömmer

SF i själ och hjärta

Stanisław Lem — en av science fictionlitteraturens filosofer 1921–2006

Svenska science fiction-romaner

E.P. Thompson — Sykaosdokumenten, Richard Morgan — Woken Furies & John-Henri Holmberg — Cyberpunk: En antologi

Stefan Hammarén

Inte livet på den här planeten

Mysteriet Hammarén

Våren hör till bestyret

Stefan Whilde

Attraktionslagen gäller alltid — även vid fall av gonorré, cancer och självmord

Mer fett åt svensken

Thommy Sjöberg

Rinkeby bokmässa

Mikael Bäckman

Gräsligt värre

Astrid Boman

När upphör demokratin att gälla?

Nu rannsakar Sverige sig själv på grund av medlöperiet till nazismen under andra världskriget

Replikskifte angående ”Forskare som lobbyister?”

Tack!

Rolf Nilsson

Hemlösa drabbas av valfiske

Lars Bärtås

10cc

Konst

Moderna Museet — Moderna Utställningen utvalda av Magdalena Malm och John Peter Nilsson

Artiklar

Olof Palmes död för 20 år sedan och hans gärning

Tidskrifter

Sonic #28

Tecknade Serier

Den kompletta samlingen av Lucky Luke och tv-serien

Rocky IX

Böcker

Nio gånger Harold Pinter

Sten Berglind — Raggare: Rebellerna som skakade Sverige

Musik

Backyard Babies — People Like People Like People Like Us

Band of Horses — Everything All the Time

Barbro Hörberg — Gråt i gräset

Burt Bacharach — At this Time

Deathstars — Terminal Bliss

Deltahead — Deltahead

Donald Fagen — Morph the Cat

Dr. Indies musikmix

Eric Gadd — Eric Gadd & konsert på Nalen

Firefox AK — Madame Madame

Gomez — How We Operate

Josh Ritter — The Animal Years

Korta musikrecensioner XVII

LaGaylia — Head in the Clouds

Massive Attack — Collected

Ministry — Rio Grande Blood

Neil Young — Living with War

Pearl Jam — Pearl Jam

Queen — Return of the Champions

The Concretes — In Colour & Vapnet — Jag vet hur man väntar

The Greatest Hits of Philadelphia International — 20 Soul, Disco & Funk Classics

The Morning After — The Morning After

The Raconteurs — Broken Boy Soldiers

The Radio Dept. — Pet Grief

Yeah Yeah Yeahs — Show Your Bones

Filmer

På TV

Arrested Development

TV-serier X