Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Retro XX

The Flying Burrito Brother — The Gilded Palace of Sin & Burrito Deluxe i samma cd 2004

The Flying Burrito Brothers — The Gilded Palace of Sin & Burrito Deluxe.När du lyssnat färdigt på dessa låtar då förstår du varför jag och en hel värld faktiskt lagt oss inför Gram Parsons ande och anda. Det var Gram Parson som ville låta rockmusiken som han älskade och countryn som han blev en del av, kunde mötas i ett moment av ren lycka. Det blev en korsbefruktning, då countryrocken föddes ur hans känsla av god musik. Det var Gram Parson och hans vän Chris Hillman som bildade The Flying Burrito Brothers som kom att förvandla Gram Parsons ideal om den kosmiska musiken till fulländade countryrockplattor. Det finns så mycket jordisk helig rock/country i dessa två plattor man nu sedan 2004 kan ta del av på samma utgåva. Tack för det A&M Records. Det är deras debutplatta The Gilded Palace Of Sin och deras andra skiva Burrito Deluxe som utgör en sagolik skatt för oss Gram Parsonälskare eftersom det var hans verk från början till slut och Gram Parson helt enkelt kunde påbörja sin korta solokarriär efter dessa skivor. Jag blev salig när jag köpte den här utgåvan och musiken är hänförande vacker och mjuk men har den håra distansen någonstans i bakgrunden. En utgåva från alla gudar som finns.

Några discopärlor

George Duke.En av dom mera sorgligt bortglömda discogrupper är Midnight Star som bildades redan 1976 och hade en tid massor av bra låtar som jag minns från mina vinylplattor. Dom gjorde snygga syntbaserade loopar och soulfunk som studsade omkring ordentligt. Dom gav ut sina skivor på Solar Records där även Lakeside och The Whispers gav ut sina hitalbum. Jag lånade av min vän Ola Nordin (killen som skrev om Chic i förra numret) en fin The Best of-samling med deras främsta nummer som Hot Spot och Operator. Glöm inte bort denna signifika grupp i discovärlden.

Midnight Star.En annan bortglömd sångare är jazz/funkkillen George Duke som spelade med både Frank Zappa och Cannonball Adderley under olika perioder. Han skapade jazzfunkband med Stanley Clarke eller gjorde skivor med Sonny Rollins kan inte vara fel. På vår redaktion så spelade vi nyligen en kollektion med George Dukes funk och soullåtar. Det var perfekt för vår- och sommarkvällar.

Evan Dando — Baby I’m Bored 2003

Evan Dando.Ett tag var Evan Dando tillsammans med Curt Cobain indie/alternativa rockens främsta affischpojkar. Evan Dando som både sjöng och spelade med i Lemonheads släppte några av 90-talets bästa indieplattor. Omslagspojken och kvinnojägaren född 1967 och lade ned sitt band Lemonheads ganska så tidigt under första delen av 90-talet.Evan Dando — Baby I’m Bored. Påverkad av Hüsker Dü och The Replacements så gav han oss flera bra album med Lemonheads. Efter deras giv så släppte han 2003 detta sinneslika album med fullödiga utryck och countryrocken snurrande runt fötterna. Jag älskar att lyssna på Evan Dando som blev berömd ett tag tack vare att Nirvana gjorde alternativrocken stort igen. Den här skivan landade från postordern i brevlådan och några majveckor räddades undan schlagerträskets dåliga inflytanden.

The Ronettes Featuring Veronica 1961 och i nyutgåva 2005

The Ronettes.Det var på den tiden då Ronnie Spector hette Veronica Bennett och sjöng med sin syster och vän i tjejgruppen Ronettes. Då hade inte ännu geniet Phil Spector tagit itu med gruppen, utan på den här skivan så var det producenten Stu Phillips som på skivbolaget Colpix Records som fick gruppen att spela in detta tidiga mästerverk. Det är låtar som jag och Mr. Snaggus för en månad sedan verkligen njöt av att lyssna på. Sångerna är söta och svajiga och här får gruppen sin form för att bli ännu större med Phil Spector som huvudman. Låtar som Recipe for Love kan fortfarande 45 år senare vara en skön sång. Ronnie Spector säger att hon fortfarande under 2000-talet kan sjunga den utan att skämmas för sången. Det är stort bara det på något förfinat sätt. Skivan är en sådan stark känslig skiva som fortfarande håller kvaliteten intakt.

The Waterboys — Fisherman’s Blues 1988

The Waterboys — Fisherman’s Blues.Mike Scott hade så klara visioner med sina popsånger, dom blev traditionella irländska men ändå klara så att världen blev vackrare. Så när jag såg The Waterboys live några gånger och lyssnade på det här albumet innan och utan så känns deras rock nästan 20 år senare som om detvar det största som hänt på länge. The Waterboys skiva är en modern rockklassiker för att varje litet steg och varje liten ton har Mike Scott skrivit med kärlek och visionen blev en fulländad rockplatta. Det var länge sedan jag lyssnade på mästerverket, så nu var det dags igen.

New Model Army — No Rest for the Wicked 1985

New Model Army.Justin Sullivan var en intellektuell som byggde upp sitt band på den antirojalistiska kärna som Cromwell skapade för sin revolution på 1600-talet. Justin och poeten Joolz Denby var kärnan i New Model Army plus ett par i verkligheten. Ett band som formades 1980 och blev en av postpunkens kraftfullaste grupp.New Model Army — No Rest for the Wicked. Jag gillade dom verkligen under en period och särskilt den här debutplattan från 1985. Den påminner lite om Killing Jokes ljudbild som dom lät under 80-talet. Skivan har många tunga men melodiska inslag som idag fortfarande känns angelägna. Missa inte heller deras platta som är självbetitlad från 1987. Jag vill minnas att det var en kompis till mig som sade att The Alarm faktiskt kunde låta som New Model Army. En trivsam skiva med andra ord.

Guy Clark — The Dark 2002

Mörk tung modern american eller country från en av dom som alltid går sina egna vägar inom musiken. Hans tolkning av vännen Townes Van Zandt sång Rex’ Blues slår mycket av dagens nya country som jag lyssnar på men det är en skiva som gör allting så mycket svartare. En lägesbeskrivning från Guy Clarks egen tankevärld. Blixtrande musik från samhällets bakficka. Det är ingen lättsam skiva men den målar ändå en realism som countryn har varit världsmästare i att framföra. Guy Clark är den tyngsta av dom som fortfarande känns relevanta.

Kelly Joe Phelps — Sky Like a Broken Clock

Kelly Joe Phelps.Han var länge en angelägenhet hos indiepubliken med sina country/folkrocksånger. Han har länge sedan 1990 släppt skivor med sina mjuka fina sorgliga låtar. Kelly Joe Phelps började med att intressera sig för friformjazz och experimentella skivor som Ornette Coleman, Miles Davies eller John Coltrane kunde spela in. Men det är modern americana som gäller för honom. Mr. Snaggus har en låt han diggar med Kelly Joe Phelps och som vi brukar spela på redaktionen.Kelly Joe Phelps — Sky like a Broken Clock. Den här skivan har lika influenser från akustiska hjältar inom bluesen såsom Fred McDowell. Skivan är nästan i stil med dessa herrar som speglade Amerika för länge sedan ur fattigdomens eländesbeskrivningar. Kelly har spelad på många skivor. Vi har Townes Van Zandts The Highway Kind eller anlitas av Greg Brown. På konserter har han varit förband åt storheter som B.B. King, Robben Ford och Little Feat. Själv upptäckte jag hans musik för 6 år sedan. En fin artist att uppleva med fantastiska skivor med ljud och rörelser av det storslagna ambitionerna.

Jackie Leven — Creatures of Light & Darkness 2001

Jackie Leven — Creatures of Light & Darkness.Det är 7 år sedan jag lyssnade första gången på en artist som Lennart Persson brukar sätta ganska högt som artist. Den här skivan är som ett möte mellan den goda insidan och den yttre omständighet som kan vålla skada för oss själva när personligheten möter ondska. En nästan religiös platta med underbar samling arketypiska drömmar från vår mänskliga historia som utgör en grund för vår tappra existens. Lyssna gärna lite extra på den vackra kvinnliga rösten Deborah Grenwood som mjuklandar i sångerna med bravur. En känslig artist med känsliga sånger.

Calexico — Feast of Wire 2003

Joey Burns och John Covertino är grunden i Calexicos vindar och musik som strålar ut ur den amerikanska country och rockandan. Båda herrarna är från början delar av Howe Gelbs experimentella indiegrupp Giant Sand från början. Så Calexicos grunder ligger i att dom plockar så mycket dom kan från så många influenser att dom skapar en solid grund av uramerikansk saktmodig rock. Det vilar en skön sommar ökning atmosfär i deras många fina sånger. I det här numret recenserar jag deras nya skiva också. Men här lutar jag mig tillbaka på 16 popsånger som har en stämning av tragedi medan dom ändå softar i bilen på väg någonstans i den amerikanska moder naturs otaliga bilvägar. Så känns också musiken. Gamla utbrända bilvrak som ligger längs vägen runt omkring öknens landskap och trasiga bilverkstäder i trötta hålor påminner mig Calexicos musik om hela tiden. Det är bra och sandig skiva. Men ljuvlig som bara den.

Therapy? — Shameless 2001

Therapy? — Shameless.Förut innan jag hörde talas om Therapy? som grupp så slog jag på 120 Minutes för alternative rock och underground på MTV under tidiga 90-talet, så spelade Paul King Therapy? för första gången. Jag föll stenhård och gjorde deras skiva Troublegum till en högst älskad skiva hos mig. Där fanns alternativa metalen och undergroundrocken väl placerad med stålhårda låtar. En superbra version på Joy Divisions Isolations medan resten av plattan är en tidig version om den musik som slog igenom när alternativa rocken med grunge och Nirvana blev mainstream.Therapy? — Troublegum. Therapy? fick miljonsäljare och blev till slut ett band jag tappade intresset för under flera år. Men denna skiva från 2001 vill slå sönder deras passivitet. Här gör dom hyllningar till Ramones och Rocket From the Crypt med starka punkfärgade garagerocklåtar. Så plötsligt kunde dom erövra mina sinnen igen. Ett litet ps är hur jag försökte få min fina väninna Irre (80-takshårdrockare) att lära sig älska Therapy? med dess moderna dansrock. Men ack, förgäves, 80-talets pudelrock satt alltid fast i hennes minne.

Silver Apples — Silver Apples/Contact 1968 och 1969 på cd 1997

Silver Apples — Contact.En bisarr grupp där Danny Taylor spelade psykedeliska trummor och Simeon sjöng och gav elektroniken sitt ansikte med en märklig suggestiv sång. Bandet bildades 1967 och där från Sun Ra, Ornette Coleman och The Velvet Undergrounds sound var influensen. En klar protopunkduo eller experimentellt band som utvecklade sin musik till fulländning. Punkband som Suicide förblev deras stil trogen med sina egna märkliga 70-talsalbum. Silver Apples lät som ingen annan inom musiken. Jag hänförs av vad dom åstadkom på dessa två album som 1997 gavs ut på en enkel-cd. Det är godis och smaklökar som du fyller med intima monotona men svängiga slagkraftiga låtar. Jag är böjd att säga att dom gav oss två obskyra mästerverk.

The Only Ones — The Immortal Story

The Only Ones.Peter Perry var mannen som slog sig ihop med folk som inte hade så mycket med punkrörelsen att göra, utan mera klassisk 60-talspop och tidiga 70-talets pubrock.The Only Ones — The Immortal Story. Men deras musik blev punk när dom bildades 1977. Fast utan Sex Pistols aggressiva attityder eller The Clashs politiska estetik, utan new wave och powerpop var det här bandets godis och lite reggae inhyst mellan tonerna. Jag köpte nyligen billigt den här ultimata samlingen med The Only Ones bästa låtar under sin korta karriär 1977 till nedläggningen 1981. Jag ägde på vinyl alla deras tre skivor men det räcker med denna enkla samling som kom ut på cd 1992. Den här samlingen är delikat med små poppunkiga väsen som uttrycker hur bra musikscenen var på den tiden. Inte undra på att vi på Blaskan gärna sitter mitt i punken år 2006 och minns allting som var bra med den.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #6 2006

Stefan Hammarén

Jevgenij Zamjatin — Berättelse om det viktigaste

Thommy Sjöberg

Himmel eller helvete?

Astrid Boman

Ändamålet helgar medlen?

Är vi på väg mot en total världsdiktatur?

Diktakrati

En demokrati att värna om?

Vem vågar ställa frågorna?

Rolf Nilsson

Bäst i världen på demokrati?

Filip Björner

Bojkotta Google

Miss Vampyria

Narnia — Enter the Gate & HIMSA — Hail Horror

Filmer: Brokeback Mountain, White Chicks, Godsend & The Return to the Texas Chainsaw Massacre

Konst

Galleri Loyal: Wes Lang & Donald Baechler — Skulls and Shit & Avgångseleverna på Konstfack vid Telefonplan

Kulturhuset: Sune Jonsson möter Walker Evans

Waldemarsudde: Ivan Aquéli & John Sundkvist

Artiklar

Fildelning

Kärnkraften i Sverige

Kommentarer kring USA

Nätet, fria informationen och industrins behov av att styra friheten

Religionerna är i grunden homosexuella sammanslutningar

Politik

Pernilla Ahlsén — En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva: Livet i skuggan av konflikten

Politiska kommentarer XVII

Böcker

Korta bokrecensioner XXI

Litterära historiska fiktioner

Backspegeln.

Lead Belly — bluesens store förnyare

Musik

Bruce Springsteen — We Shall Overcom: The Seeger Sessions

Calexico — Garden Ruin

Candi Staton — His Hands

Celtic Frost — Monotheist

Deep Purple — Made in Japan (Dr. Indie)

Deep Purple — Made in Japan (Dr. Rock)

Dr. Indies musikmix II

Eskobar — Eskobar

George Jones — den hårda countrydrömmaren

Godsmack — IV

Dr. Indie om den galne rockabillykultikonen Hasil Adkins

Helt Off — I huset & Max Peezay — Discokommittén

Iggy Pop — A Million in Prizes: The Anthology

Joe Satriani — Super Colossal

Josh Rouse — Subtítulo & Neal Casal — No Wish to Reminisce

Korta musikrecensioner XVIII

Matisyahu — Youth

Merle Haggard — Greatest Hits: Sing Me Back Home

Nils Landgren & Joe Sample — Creole Love Call

Några favoritskivor med countrygudinnan Patty Loveless

Pet Shop Boys — Fundamental

Phoenix — It’s Never Been Like That

Ray Davies — Other People’s Lives

Red Hot Chili Peppers — Stadium Arcadium

Rolf Enström — Constellations & Electro-Acoustic Music from Sweden

Ryan Adams & The Cardinals — Jacksonville City Nights & Rosie Thomas — Only with Laughter Can You Win

Southern Soul

The Flaming Lips — At War with the Mystics

The Kristet Utseende — Sieg Hallelujah

Filmer

På TV

The Complete Series of The Flash

Sport

Mardrömsöppning i fotbolls-vm