Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musik

The Flamming Lips — At War With the Mystics
B.B.B.B.

Party-pop med pretantioner

The Flaming Lips — At War with the Mystics.Årets hittills partypoppigaste platta kommer från Kansas City. The Flamming Lips är bandet som sedan mitten av 80-talet enträget kämpat vidare och så här långt uppnått mer än vad vi tror. Stora rocktidningar i USA har till exempel stämplat bandet som det "du inte får missa en konsert med", och "vår samtids viktigaste liveband". Det är med andra ord live bandet hittills gjort sig sitt namn. Skivmässigt däremot har man kämpat lite i skymundan, men man har alltid haft sin fanskara som också stadigt vuxit. Det stora genombrottet tycks dock hägra då "At war with the mystics" väckt stor uppmärksamhet internationellt — och tacka tusan för det.

I början kretsade deras musik kring punk och garagerock, så småningom stämplades dock deras musik som "alternativ" som allt annat man inte vet vad man ska kalla. Idag är dock tongångarna betydligt mer poppig, men det är inte så där genomsnittligt träigt a la Oasis senaste. Nej, så enkelt gör inte en grupp som Flamming Lips det hela, och allvarligt talat vad vore musik utan den där tillskruvningen. På just denna platta återfinns ett helt galleri med fullständigt galna infall, snyggt snodda slingor med glimten i ögat och blygt rodnande original-artister, nya snygga och experimentella harmonier och inte minst annorlunda ideer som gör denna platta både genial och nyskapande i samma andetag. Vill man höra snygga rip-offs av Frank Zappa, Bach, Prince (eller vad fan han kallar sig nuförtiden) eller Pink Floyd ā la 70-tal i en skön harmoni och kompott är detta plattan för dig. Toppat med ett stort hjärta för musiken i kombination med ett stort kunnande om låtskriveri och en hälsosam galenskap som bandets ledfigur Wayne Coyne har, kan det inte gå fel.

Låtarna pendlar mellan symfonipoppens krispighet och finkänslighet till poppens harmonisökande kombinationer i arrangemangen för att svinga sig vidare in i det disharmoniska med modern klassisk musik som förtecken. Rocken finns naturligtvis också närvarande i flera låtar, man glömmer inte sina rötter hur som helst. Här finns en hel del från inspiration från både LSD-tripps-musiken i slutet av 60-talet till symfoniflum i stil med Dark side of the moon. Hela tiden kastar sig musiken hejdlöst mellan stilarna och på det sättet står den aldrig still, den är i konstant rörelse vilket garanterar att den aldrig blir tråkig. Här händer hela tiden något och den som somnar till denna skiva har därför antagligen inmundigat olämpliga medikamenter. För att ytterligare dramatisera låtarnas karaktär genomgår de flesta låtarna flera olika faser oftast utan koppling till varandra, och efter en stund återgår den igen till den gamla låtlinjen. Det finns allt från riktigt harmoniskt till extremt svängigt vilket också förstärker intrycket av att denna skiva aldrig lutar sig tillbaka för att vila en stund. Har du väl börjat lyssna, finns ingen återvändo men det är en fantastisk sådan. För att ta ett exempel så har jag valt ut "Pompeii Am Götterdämmerung", en av dessa både månghövdade och fantastiska låtar denna skiva fullständigt vimlar av. Den börjar med ett trumintro som tas över av en focus/Jethro Tull-inspirerad flöjtslinga och helt plötsligt till detta harmoniska läggs en drivande Black Sabbath-bas med Ozzy-ångest, till sist läggs sången på och fungerar snarare som ytterligare ett instrument. Wayne Coynes röst är än så länge inget jag nämnt, men den är ytterligare något gudarna vidrört hos denna redan minst sagt talangfyllda särling. Resultatet är i varje fall en fullständig orgie i ljud, sammansättning och driv, och det smakar godare än nektar.

Texterna är som ofta i amerikansk musik berättande. Små vardagsbetraktelser och funderingar över både stora och små spörsmål. Ofta är texterna angelägna, jag rekomenderar starkt en stilstudie, men ofta är det lika viktigt att rösten får fungera som ytterligare ett instrument då Wayne Coyne som sagt är en sångare av rang.

En av detta årets bästa plattor är här. Den bubblar den sjuder och den pockar på varje persons uppmärksamhet och har du en gång börjat lyssna på denna skiva, tror jag inte du slutar i första taget. Det enda jag har att invända och som också gör att skivan inte får en femma i betyg, är att den skulle behövt mer balans med fler låtar som är lika omedelbara och charmiga som "Pompeii Am Götterdämmerung". Men i varje fall för mig är halva nöjet att få sätta tänderna i något mer musikaliskt intrikat än "Zlatan" med den där ohängde snorvalpen som har spelats tills jag spytt på radion — tvättäkta mediokrati vilket är raka motsatsen till "At War With The Mystics". Så i valet mellan påflugna sommarplågor och denna delikata skiva är valet lätt. Så gör den goda smaken en tjänst, våga utmana ditt musiksinne och köp plattan. Har du inte råd kommer hela sommaren vara en hel krysshelg.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #7 2006

Stefan Hammarén

Flyktig som ingenting

Jenny Erpenbeck — Ordbok

Om pumpa

Rolf Christerson — Chefens idébok — ledarskap för 2000-talet

Thommy Sjöberg

Efterlysning av svenska älgar eller varför hittar jag inte min svenska matchtröja

Filip Björner

En moralisk sökmotor?

Miss Vampyria

Red Hot Chili Peppers — Stadium Arcadium

Konst

Moderna Museet: Paul McCarthy

Artiklar

Dr. Indie om krigsförbrytelser i Irak och Vietnamkrigen

Fildelning II

Göran Rosenberg — Utan facit: Kolumner och kommentarer under tiden

Människan och politiken

Stig Larsson — Artiklar 1975–2004

Essäer

Vi väntar på Samuel Beckett

Böcker

Adam Hochschild — Spräng bojorna

Ella Carlsson — Framåt Mars

Gerald Clarke — Capote: en biografi

Jane Fonda — Mitt liv så här långt

Korta bokrecensioner XXII

Backspegeln.

Stora schlagerboxen: 100 Svenska sångerskor 1954–1969

Musik

Cat 5 — Cat 5

Dr. Indies musikmix III

Dr. Indies sommardisco

Ed Harcourt — The Beautiful Lie

Edenbridge — The Grand Design

Electric Banana Band — Kameleont

Ella Fitzgerald — All My Life

En liten stänkare om Donovan som poet

Lemmy — Damage Case

Paul Simon — Surprise

Ron Sexsmith — Time Being

Sonic Youth — Rather Ripped

The Flaming Lips — At War with the Mystics

Sport

Sverige utslaget ur fotbolls-vm