Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Korta musikrecensioner XIX

Kings of Convenience — Riot on an Empty Street 2004

Kings of Convenience.Det var Bergen som gällde för en del år sedan då norsk indierock stod som högst i popularitet i dans/poplägret. Indiefolken började se King Of Convenience med Erlend Oye/Erik Glambek Boe som självklara lysande föredömen i hur mjuka övergångar skulle låta. Men numera då Erlend oye börjar närma sig under eget namn som dj eller popfantom så verkar det som om duon ligger nere dom två senaste åren. Men då 2004 när det här albumet kom ut med en klingande finstämd gitarrkomponerande filter i musiken vaknade världen till och sedan var det slut med Bergen som initiativ stad. Numera är det Island som erövrad musikscenen. Men i vilket fall som helst fanns det nästan religiösa drag hos indiefolket när albumet kom ut och var på varje människans läppar ett tag. Då när detta album kom så tog det ett tag innan jag verkligen brydde mig om deras album trots att jag verkligen gillade deras tidiga alster med spröd popmusik. Men idag älskar jag verkligen att lyssna på ett gyllene album.

The Formats två skivor

The Format.Nat Ruess och Sam Means är två vänner som under 2000 bildade duon The format som ändå kan få andra musiker ingå vid behov i gruppen. Dom är ett litet indieband som har släppt ett par fina skivor under 2000-talet i USA. Dom gör både vemodig rock och spröd pop. Debutalstret Interventions and Lullabies är ett stycke fina blandade låtmaterial som finns lite var som helst i känslan. Deras nya album Dog Problem påminner naturligtvis om varandra i stilen. Fast dom utvecklar sina teman på ett behagligt sätt anser jag efter att lyssnat igenom på båda albumen som en vän introducerade mig till. Jag hade först nu 2006 hört talas om bandet. Ett trevligt band utan någon större ambition känns det som vid lyssningen.

Henrik Freischlader Band — The Blues

Henrik Freischlader Band.På vårt senaste redaktionsmöte så spelade Dr. Rock spår från den underbara George Thorogoods nya skiva och så kom han även med det nya tyska blueshoppet jag aldrig hade hört talas om. Men herregud så bra dom var med en ny splitterbomb till blues där B.B King och Johnny Winter står som fäder för en botteninramad kraftfull nysvepande blues där varje låt är verkligen bra. Dess epicentrum befinner sig någonstans i Tyskland. Detta är första gången någonsin som jag lyssnar på tysk blues. Och det är ingenting jag ångrar på något sätt. Nya skivan är jäkla bra blues i en gammal skola. I Sverige tänker jag genast på Rolf Wikströms hederliga blues. Håll till godo.

Bill Wells & Maher Shalal Hash Baz — Osaka Bridge

Bill Wells & Maher Shalal Hash Baz — Osaka Bridge.Jag vet inte om detta är popskiva eller friformjazz eller bara en märklig manisk experimentell fusionsmusik där skotske jazzmusikern Bill Wells finns med som en fribyting inom musikens gränsland. Bill Wells har spelad med både Arab Strap och Belle & Sebastian under en del år. Men så möter han japanen Tori Kurdo som Andres Lokko på tv gjorde en intervju med för ett år sedan. Tori Kurdo har även ett krukmakeri som han har som yrke medan han gör märklig musik. Den här skivan är märklig med blåsinstrument och låtar som känns verkligen nyskapande på flera sätt och gör ett märkligt intryck.

Deportees — Damaged Goods

Deportees.Det norrländska vemodet har försvunnit bröderna Lindströms band Deportees som snarare gör musik med soulpop i botten och låtar som andas sommar och sköna stunder i tankens frihet. Nya singel är skön indiepop som störtdyker i det mest sköna av musikstunder där popen är klassisk utsnidad pop med en brådmogen djup känsla för det dom håller på med. En singel att njuta i full frihet inför.

The Aliens — Alienoid Stamonica EP

Det är en ytterst märklig singel med musik som mest spränger ramen för vartåt indierocken skall ta vägen. Jag har aldrig hört talas om gruppen någonsin men skivan blixtrar och någonting händer hela tiden i musiken. Jag lyssnar på med skärp hörsel och njuter då musiken korsar gränsen för det mesta av det som är udda inslag i en indievärld som kräver sin charm. En av årets hittills märkligaste skivor.

The Elixxxirs — Elixxxis This

The Elixxxirs — Elixxx This.Bobbi-Jo som är medlem i trion The Elixxxirs som enligt dom själva på hemsidan gör rockabilly blandad med ska/punk som yttersta ingredienser i an salig snygg röra. Bobbi-Jo är en delikat snygg sångerska och musiker som lägger sin röst så att man får The Selecter, ett band som jag älskade skoningslöst en gång i tiden. Elixxxirs gör en skön musik att nicka och få känna att den gamla hederliga punk/skamusiken lever sitt eget liv igen. Det är en härlig tanke att få nostalgisk igen till en hög bra låtar från alternativa musikvärlden.

The Accident Experiment — United We Fear

The Accident Experiment — United We Fear. Det är en trött lunkande metal med postgrunge som kombinationer men det blir segare än vanligt. Jag tror inte att det är relevant igen med grupper som låter som Creed eller sega Live, utan jag vill ha mera originalitet än vad det här bandet förmår att presentera. Varför är låtarna så himla tomma utan känsla. Ge mig hellre metal som känns i maggropen. En skiva som har Pearl Jam av idag blir en bitter påminnelse om att grungen borde få vila ifred.

Muse — Black Holes and Revelations

Muse — Black Holes and Revelations.Muse är en band jag inte begriper mig på eller förstår varför dom blivit populära med sin nya skiva. Dom gör obegripligt usel musik men ändå så lyckas detta indieband väcka känslor bland hårdrocksskribenter och publiceras som intervju i diverse musiktidningar för hårdare musik. Muse var förband åt Depeche Mode i år. Se min konsertrecension i detta nummer. Men skivan går i stå och det händer inget förutom att Muse känns som årets mest onödiga band. Och alla likheter med Queens gudomliga sångare Freddie Mercury eller Radioheads frontgestalt Thome Yorke blir fel som tusan.

Matmos — The Rose Has Teeth in the Mouth of a Beast

Matmos — The Rose Has Teeth in the Mouth of a Beast.Matmos är den mest spännande elektroniska alternativa band med grymma märkliga skivor med underliga asyntljud. Drew Daniel och Martin C. Schmidt har samma ryktbara landskap som Prodigy, Chemical Brothers eller hårdare Autechres verk. Den nya skivan är mer eller mindre spännande och man lyssnar förvånad på denna diamant. En rad gästartister förgyller skivan ännu mera. Det blir ett litet musikaliskt dramatik men med mycket exotiskt vardagslunk. Matmos har kommit för att stanna inom företaget.

The Bees — High Society

Det engelska bandet The Bees älskar jag att lyssna på men så fick jag en amerikansk indiegrupp vid samma namn som gör lugn melodisk pop från en vän som tyckte att detta band vore någonting för mig. Så jag lyssnar och hör ett säkert band som tar upp tidens förgängligheter och fastnar inte i en sävlighet, utan det är lugn pop men fast och charmig på samma gång. Ett nytt band att uppleva och framförallt att lära sig att gilla.

Totalt jävla mörker — Totalt jävla mörker

Totalt jävla mörker — Totalt jävla mörker.Punkkänsla som bäddas in i hardcore eller ren metalmusik som lidelsefullt attackerar mänsklighetens dumheter. Men tyvärr finns det för mycket monotoni i deras musik som gör att man tappar intresset även om dom lägger stenhårda texter om vår krigiska verklighet. Fast jag uppfattar aldrig vad dom sjunger och musikens enformiga kompositioner gör att allting faller bort i ingenting. En skiva som vill mycket men lyckas bara till hälften med en aggressiv framtoning. Men tomt skramlar burken vidare.

The Saps — Saps & Tight Lines

The Saps.Dom grupper man inte känner till är naturligtvis dom roligaste att lyssna på om dom svänger som dessa två plattor med amerikanska The Saps som landade på vår redaktion via en vän som gillar importerade rockplattor. Jag lyssnar hänförd på både punkiga poplåtar och skärva indiedragplåster på två skivor som bankar skiten ur dom flesta lyssnare. Jag gillar verkligen det jag hör och läser information om bandet på deras hemsida: Se länken här nedan. The Saps gör en sorts rock som skulle kunna vara Green Day när dom var som bäst för 10/11 år sedan. The Saps är hårda i kanterna men ändå humanistiska i texterna. Lite satir och vräkiga gitarrer känns verkligen bra i mina ögon. Så upplev dom ni läsare också — Home — The Saps

The Broken Family Band — Welcome Home, Loser

The Broken Family Band — Welcome Home, Loser.Dom har släppt några indiealbum med ytterst satiriska texter och ett renskalat trubadurkomp som har mera med Billy Bragg att göra i känslan. Det är liveinspelad och ganska så härlig stämning, ungefär som om skivan vore gjord på en pub med hög svansföring. The Broken Family Band är roliga och har en nästan fånig ironisk framtoning i allt dom gjort. Skivan släpptes för ett halvår sedan men det är först nu jag lyssnar på den ordentligt och jag gillar deras stil och lyssnar på mellansnacket som leder till vardagens låtsnickeri. En udda skiva som du inte hör varje dag.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #8 2006

Stefan Hammarén

Hammaréns lyxpost

Imponderabilierna, några

Thommy Sjöberg

Blågul turist i Berlin

Astrid Boman

Det stod Mossad på den bomben

Förväntningarna på media är att de ska rapportera nyheter

Liten krönika om en resa

Brevväxling med Regeringskansliet

Pertti Viljanen

The Alarm — tillbaks till rötterna!

Ljubomir T. Dević

Kriget mot terrorismen

Miss Vampyria

Stoned

The Omen (2006)

Konst

Kulturhuset i Stockholm: Envar — 264 konstverk till salu & Fotografins Hus på Skeppsholmen: Face to Faces

Norrtälje Konsthall: Frode Gundorf Nielsen

Artiklar

En liten kommentar kring Fidel Castros sjukdom och politik

Folkpartiet på hal is igen?

Israel och konflikterna

Varning: Moralisterna dyker upp igen

Essäer

Virginia Wolfs litteratur

Kommentarer

Dr. Indie kommenterar Libanonkrisen

Intervjuer

Intervju med Jonas Thente

Tidskrifter

Nova Science Fiction #7/8

ZERO Music Magazine #2 2006

Böcker

Johan Fornäs — Moderna människor (Folkhemmet och jazzen)

Korta bokrecensioner XXII

Neil Strauss — Spelet (En inträngande analys av raggningsexperternas hemliga sällskap)

Backspegeln.

Jazz på svenska & Jazz på ryska

Musik

Borodin Quartet 60th Anniversary

Camera Obscura — Let’s Go out of This Country

Collected Day Dreamers: Music for Those Lazy Moments, Jan Johansson — Jazz på svenska folklåtar & Billie Holiday — The Complete Original American Recordings

Dr. Indies musikmix IV

Elvis Costello & Allen Toussaint — The River in Reverse

Front Line Assembly — Artificial Soldier

George Thorogood and The Destroyers — Hard Stuff

Give ’Em The Boot V

Håkan Hellström — Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat nåt blått

Hot Chip — The Warning

Ian Gillan — Gillan’s Inn

Johnny Cash — Ring of Fire: The Legend of Johnny Cash

Juni Järvi — Wherever Thou Art

Kalle J — Om du lyssnar noga

Keane — Under the Iron Sea

Korta musikrecensioner XIX

Lily Allen — Alright Still

Lo-Fi-Fnk — Boylife & ”(…and the JFG?)”

Mad Lee Riot — Please Do Not Reply We Contact You

Mark Knopfler & Emmylou Harris — All the Roadrunning

Ministry — Rio Grande Blood

Pharrell — In My Mind

Revolting Cocks — Cocked and Loaded

Rod Stewart — If We Fall in Love Tonight

Scott Walker — The Drift

Shooter Jennings — Electric Rodeo

The Essex Green — Cannibal Sea

The Hush Sound — Like Vines

Tom Petty — Highway Companion

TV on the Radio — Return to Cookie Mountain

Van Morrison — Pay the Devil

Voivod — Katorz & Napalm Death — Smear Campaign

Filmer

På TV

Dr. Indie om televisionen

Mat & Dryck

Fikaställe