Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musik

Ministry — Rio Grande Blood B.B.B.B.

13th Planet Records

Brinnande Bush-hat

Ministry — Rio Grande Blood.Månadens recension är en riktigt agressiv historia, faktiskt så brutal att känsliga lyssnare bör varnas. Ministry är tillbaka i ny storform, de senaste åren har annars kantats med en uppsjö av träaktiga plattor så det är skönt att konstatera att de är tillbaka i elitserien igen. En viss George W är huvudpersonen den här gången och det är inte för att hylla honom om jag säger så. Nej, snarare får nog George utstå en skopa ovett i varje låt och det börjar redan på omslaget. Där får George se sig själv avporträtterad med stigmatasår och törnekrona som symboler för den egna tron att han är vår tids jesus, men här finns också en tattuering på handleden som för tankarna till DDR och två händer som gör tecknet för antikrist. Men vad vore bilden, utan att George hade satts in i oljesammanhan, så bilden visar honom i en oljetunna med oljeriggar i bakgrunden som bombas av stealth-bombare. Följ med på en vidare beskrivning av vad som bara kan kallas betong-brutalt och alldelses alldeles jättebra.

Det börjar från hälsensan, neo-brutalt med knytnäven i luften och musiken manglar loss och gör värl 0-100 på 0,03 sekunder. Som så ofta bygger Ministrys musik på att inspelade samplingar är en del av musiken, den här gången har man riktat in samplandet på … just det, George W Bush. Man har elektroninskt klippt upp saker han sagt, saxat in detta i nya sammanhang så att han helt plötsligt säger saker han aldrig sagt. Några exempel på vad man kan skratta rätt gott åt: I’m a Brutal Dictator. Fear Is Big Business, I Have Adopted Sophisticated Terrorist Tacticts and I’m a Dangerous Dangerous Man with Dangerous Dangerous Weapons. Allt detta ackompanjeras av dubbel-brutal gitarrbombmattebaserad grind- och speedhårdrock. Var säker på att du inte lider av försvagat hjärta innan du börjar lyssna. Förklaringen till att stackars George har hanmat i skottgluggen är att Al Jorgensen, sångare låtskrivare, gitarrist och originalmedlem i Ministry hatar George W Bush med en sådan intensitet att detta är det enda naturliga resultatet.

Låtarna präglas hela tiden av en blandning mellan metal och industri med tonvikten på det första. Fetare ackord än fett är devisen och det brutala drivet man framhäver hela tiden är tillräckligt för att få hela mänskligheten att både headbanga och stagediva samtidigt. De enda som nog låter bli är George själv och gänget ikring honom. Annars är kommentaren från min sida om musiken att det är uppfriskande att höra att man går mot mer metall, då jag sist hörde Ministry fortsatte de att måla in sig hörnet med mer industrirock som annars bara behärskas till fullo av Nine Inch Nails numer. Det kännsa att den här musiken är mer i linje med vad meldemmarna trivs med och vad man behärskar. Industrin däremot kändes vid vårat sista möte riktigt unken. Åt rätt håll med andra ord och ett mycket mer fräscht koncept är fött. Det är de små detaljernas förändring visserligen, men när man lyssnar igen och igen inser man att det ändå är en radikal förändring. I låten Palestina finns ett parti där melodi får företräde framför det monotona. Kan låta som en trivialitet, men kom då ihåg att det gamla Ministry hade en grundsentens i just det monotona. En annan radikal förändring som inte framgår med en gång, är att Ministry anno 2006 blivit uttalat politiska. Förr kunde man möjligtvis gissa sig till att tack vare en del metaforer i texterna så uttalade man en förtäckt samhällskritik. Tydligast är låten Ass Clown där varenda kongressledamot kallas Ass Clown och sedan ställs den ödesdigra profetian You’re Going Down. Rakare texter och brutalare musik ger massor med stilpoäng.

En annan liten detalj är att den här plattan vill förmedla en rätt otäck stämning av ett hämdlystet USA som är berett att göra vad som helst för olja och för hämnd för 9/11, en föresats som Ministry lyckas väldigt väl med. För att förstärka och förtydliga detta budskap har man på vissa ställen lagt in ett ”marinkårstema”. Ett marschljud får utgöra underlaget och en synnerligen äcklig marinkårssoldat går och taktfast skanderar alla de sadistiska saker han kommer göra med vissa personer när han väl får tag på dem. Skickligt och äckligt på en och samma gång.

Musikalisk förnyelse och textmässig förbättrning gör att betyget blir högt. Jag nöjer mig dock med en fyra då en femma hade krävt att musiken var lite mer personlig och lite mer unik. Jag säger inte att man hamnar i mainstreamfacket men det tenderar att dra åt det hållet på åtminstonde något ställe. Kanske är det dock priset Ministry får betala, man måste offra det säregna för att kunna vinna förlorad mark. För att man förlorat mark då de släppte alla undermåliga skivor har man, dundersuccén Psalm 69 kom 1992 och har aldrig hotats av någon efterföljande platta vad gäller kvalité. Kanske råder man bot på detta tristra faktum med Rio Grande Blood, själv skulle jag tro att detta är den revanschplatta vi alla väntat på. Med andra ord kan jäg äntligen säga det: Jag rekomenderar varmt att ni inhandlar den nya Ministry-plattan Rio Grande Blood, för den kittlar dödsskönt i kistan.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #8 2006

Stefan Hammarén

Hammaréns lyxpost

Imponderabilierna, några

Thommy Sjöberg

Blågul turist i Berlin

Astrid Boman

Det stod Mossad på den bomben

Förväntningarna på media är att de ska rapportera nyheter

Liten krönika om en resa

Brevväxling med Regeringskansliet

Pertti Viljanen

The Alarm — tillbaks till rötterna!

Ljubomir T. Dević

Kriget mot terrorismen

Miss Vampyria

Stoned

The Omen (2006)

Konst

Kulturhuset i Stockholm: Envar — 264 konstverk till salu & Fotografins Hus på Skeppsholmen: Face to Faces

Norrtälje Konsthall: Frode Gundorf Nielsen

Artiklar

En liten kommentar kring Fidel Castros sjukdom och politik

Folkpartiet på hal is igen?

Israel och konflikterna

Varning: Moralisterna dyker upp igen

Essäer

Virginia Wolfs litteratur

Kommentarer

Dr. Indie kommenterar Libanonkrisen

Intervjuer

Intervju med Jonas Thente

Tidskrifter

Nova Science Fiction #7/8

ZERO Music Magazine #2 2006

Böcker

Johan Fornäs — Moderna människor (Folkhemmet och jazzen)

Korta bokrecensioner XXII

Neil Strauss — Spelet (En inträngande analys av raggningsexperternas hemliga sällskap)

Backspegeln.

Jazz på svenska & Jazz på ryska

Musik

Borodin Quartet 60th Anniversary

Camera Obscura — Let’s Go out of This Country

Collected Day Dreamers: Music for Those Lazy Moments, Jan Johansson — Jazz på svenska folklåtar & Billie Holiday — The Complete Original American Recordings

Dr. Indies musikmix IV

Elvis Costello & Allen Toussaint — The River in Reverse

Front Line Assembly — Artificial Soldier

George Thorogood and The Destroyers — Hard Stuff

Give ’Em The Boot V

Håkan Hellström — Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat nåt blått

Hot Chip — The Warning

Ian Gillan — Gillan’s Inn

Johnny Cash — Ring of Fire: The Legend of Johnny Cash

Juni Järvi — Wherever Thou Art

Kalle J — Om du lyssnar noga

Keane — Under the Iron Sea

Korta musikrecensioner XIX

Lily Allen — Alright Still

Lo-Fi-Fnk — Boylife & ”(…and the JFG?)”

Mad Lee Riot — Please Do Not Reply We Contact You

Mark Knopfler & Emmylou Harris — All the Roadrunning

Ministry — Rio Grande Blood

Pharrell — In My Mind

Revolting Cocks — Cocked and Loaded

Rod Stewart — If We Fall in Love Tonight

Scott Walker — The Drift

Shooter Jennings — Electric Rodeo

The Essex Green — Cannibal Sea

The Hush Sound — Like Vines

Tom Petty — Highway Companion

TV on the Radio — Return to Cookie Mountain

Van Morrison — Pay the Devil

Voivod — Katorz & Napalm Death — Smear Campaign

Filmer

På TV

Dr. Indie om televisionen

Mat & Dryck

Fikaställe