Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Musikessä

The Alarm — tillbaks till rötterna!

The Alarm.The Alarm startade sin karriär i vågorna av -77 punken, då man hade sett både Ramones och Sex Pistols live i London. Den påverkan som de banden hade på blivande medlemmarna var stor, även om The Alarm var tredje bandet som medlemmarna hade tillsammans.

Sångaren Mike Peters bildade först bandet The Toilets och senare Seventeen tillsammans med gitarristen Dave Sharp, basisten Eddie MacDonald och trummisen Nigel Twist. (f. Buckle)

Dave och Twist hade växt upp i England och bägges familjer flyttade till Wales när de var i tonåren. Mike och Eddie var även de kamrater sen barnsben, i Wales.

Rhyl i Wales var bandets hemvist när karriären började ta fart på allvar med singeln The Stand. Man hade vid det laget skapat sig ett rykte om att vara ett riktigt bra liveband och därmed hade man skaffat sig en trogen följeskara som skulle följa bandet i ur och skur och de gör så även idag.

The Alarm — Declaration.The Alarm var ”hypade” till en början som ”rockens nya hopp” och när man släppte sitt debutalbum Declaration 1984 så gick den rakt upp brittiska albumlistans 5: plats. Andra singeln, 68 Guns skapade en del uppmärksamhet och den är, kanske mer än någon annan låt, The Alarms signum.

Men när det stora mäktiga musikmagasinet NME sågade dem med motiveringen att de var ett kostym/kliché-band så vände karriären och man förblev, kommersiellt sett, ett band som ständigt var nära men aldrig slog igenom hos den stora breda massan. Detta trots att man var förband åt U2, hade både Neil Young och Bob Dylan som gästartister på sina spelningar och dessutom spelade de tillsammans med Queen och Status Quo inför ett fullsatt Wembley 1986.

30 Juni 1991 spelade man på Brixton Academy och stämningen i bandet var allt annat än bra. Gitarristen, Dave Sharp, ville skriva fler sånger och även ta över en del av sången och inrikta sig mer på bluesbaserad rockmusik, vilket Mike inte ville. Efter kvällens sista låt, Blaze of Glory så tackar Mike för sig. Han säger: ”— This is my final moment with The Alarm” och sen lämnar han scenen och sina bandkollegor. Publiken fortsätter att skandera refrängen: ”…going out in a blaze of glory…”. De andra medlemmarna var besvikna och chockade och brytningen var total.

Mike åkte sen hem till Wales höll sig undan offentligheten i 18 månader.

Dave Sharp släppte ett soloalbum (Hard Travellin’) och flyttade senare till New Orleans där han spelade i liten skala, mestadels på pubar.

Nigel Twist flög till San Fransisco dagen efter uppbrottet och har sedan dess jobbat som utredare åt en advokatbyrå.

Eddie MacDonald sadlade om och blev fotograf med inriktning på att plåta nya band som skulle skicka foton till skivbolag.

Mike Peters släppte tre stycken soloalbum mellan 1994 och 1998. Breathe, Feel Free och Rise. 1995 drabbades Mike av cancer, en cancer som han besegrade och detta gav honom hopp för framtiden. Kring 1999 så hade Mike börjat turnera med vad som senare kom att kallas Alarm 2000. Bandet består då, förutom Mike Peters, av: Craig Adams,bas (ex Sisters of Mercy, The Mission, The Cult), James Stevenson, gitarr(Chelsea, Generation X, Gene Loves Jezebel, The Cult) och Steve Grantley, trummor (Stiff Little Fingers).

Dessförinnan hade Mike samarbetat med Billy Duffy(The Cult) på sitt soloalbum, Rise.

Billy och Mike, tillsammans med Craig Adams, gjorde en skiva ihop under gruppnamnet Coloursound, 1999.

Dessutom är Mike inolverad i Dead Men Walking en konstellation bestående av musiker från flera olika rockband. Den nuvarande uppställningen består av Mike, Captain Sensible (The Damned), Kirk Brandon (Spear of Destiny) och Slim Jim Phantom (Stray Cats).

2004 släppte man ett nytt album med den här sättningen. Albumet, In the Poppy Fields var från början ett projekt som bestod av fem skivor och drygt 50 låtar som Mike skrev 93-94. De fem albumen släpptes som en helhet som fansen fick ”prenumerera” på. Genom det fick alla som köpte dem tillgång till en hemsida där de sen fick välja ut 10 låtar som skulle ingå i det officiella In the Poppy Fields albumet.

En av låtarna, 4 Rpm släpptes under pseudonym för att Mike ville visa att musikbranschen är åldersfixerad. Man anlitade ett ungt band som heter The Wayriders till videon för den här låten och så gav man ut singeln under namnet The Poppyfields. Låten klättrade på listorna (#28) och och spelades en hel del på de kommersiella stationerna och många var lyriska över detta nya band, ända tills bluffen uppdagades. Men Mike hade ju då redan bevisat hur rätt han hade.

Branschen är åldersfixerad.

En film om den här händelsen är på gång och den ska produceras av John H Williams, som bl a har producerat Shrek. Regissör blir Sara Sugarman som är född i Mike Peters hemstad Rhyl och de är även bekanta.

The Alarms originalmedlemmar återförenades för en konsert 2004, som anordnades av VH1 för en programserie som heter Bands Reunited. Den konserten rensade luften en del bland originalmedlemmarna. Men en ”riktig” återförening lockade den inte till.

Sommaren 2005 skrev The Alarm låtar till det kommande albumet, Under Attack som inspirerades av händelserna i samband med bombningarna i Londons tunnelbana. Albumet släpptes i februari 2006 och första singeln, Superchannel gick för övrigt in på #1 på officiella brittiska rock-singellistan!

Mitt i inspelningen av albumet fick Mike reda på att han för andra gången i sitt liv blivit diagnosticerad för cancer, den här gången leukemi.

En av låtarna på albumet, Without a Fight är direkt kopplad till Mikes cancer och är något av hans ledmotiv i livet. Han ger aldrig upp!

Plattan är annars inspirerad, rent musikaliskt, av 77-punken och medlemmarna bandet är ju veteraner numera och de låter mer äkta än nutida ”punkband” som Green Day, Good Charlotte m.fl. Tilläggas bör att det inte är någon renodlad punkplatta, utan ett rockalbum med rötterna i punken.

Bandet spelar på några festivaler i Storbritannien under hösten och har även en del konserter, och förhoppningsvis kan det leda till att de även dyker upp i Sverige närmaste året.

thealarm.com

/Pertti Viljanen

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #8 2006

Stefan Hammarén

Hammaréns lyxpost

Imponderabilierna, några

Thommy Sjöberg

Blågul turist i Berlin

Astrid Boman

Det stod Mossad på den bomben

Förväntningarna på media är att de ska rapportera nyheter

Liten krönika om en resa

Brevväxling med Regeringskansliet

Pertti Viljanen

The Alarm — tillbaks till rötterna!

Ljubomir T. Dević

Kriget mot terrorismen

Miss Vampyria

Stoned

The Omen (2006)

Konst

Kulturhuset i Stockholm: Envar — 264 konstverk till salu & Fotografins Hus på Skeppsholmen: Face to Faces

Norrtälje Konsthall: Frode Gundorf Nielsen

Artiklar

En liten kommentar kring Fidel Castros sjukdom och politik

Folkpartiet på hal is igen?

Israel och konflikterna

Varning: Moralisterna dyker upp igen

Essäer

Virginia Wolfs litteratur

Kommentarer

Dr. Indie kommenterar Libanonkrisen

Intervjuer

Intervju med Jonas Thente

Tidskrifter

Nova Science Fiction #7/8

ZERO Music Magazine #2 2006

Böcker

Johan Fornäs — Moderna människor (Folkhemmet och jazzen)

Korta bokrecensioner XXII

Neil Strauss — Spelet (En inträngande analys av raggningsexperternas hemliga sällskap)

Backspegeln.

Jazz på svenska & Jazz på ryska

Musik

Borodin Quartet 60th Anniversary

Camera Obscura — Let’s Go out of This Country

Collected Day Dreamers: Music for Those Lazy Moments, Jan Johansson — Jazz på svenska folklåtar & Billie Holiday — The Complete Original American Recordings

Dr. Indies musikmix IV

Elvis Costello & Allen Toussaint — The River in Reverse

Front Line Assembly — Artificial Soldier

George Thorogood and The Destroyers — Hard Stuff

Give ’Em The Boot V

Håkan Hellström — Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat nåt blått

Hot Chip — The Warning

Ian Gillan — Gillan’s Inn

Johnny Cash — Ring of Fire: The Legend of Johnny Cash

Juni Järvi — Wherever Thou Art

Kalle J — Om du lyssnar noga

Keane — Under the Iron Sea

Korta musikrecensioner XIX

Lily Allen — Alright Still

Lo-Fi-Fnk — Boylife & ”(…and the JFG?)”

Mad Lee Riot — Please Do Not Reply We Contact You

Mark Knopfler & Emmylou Harris — All the Roadrunning

Ministry — Rio Grande Blood

Pharrell — In My Mind

Revolting Cocks — Cocked and Loaded

Rod Stewart — If We Fall in Love Tonight

Scott Walker — The Drift

Shooter Jennings — Electric Rodeo

The Essex Green — Cannibal Sea

The Hush Sound — Like Vines

Tom Petty — Highway Companion

TV on the Radio — Return to Cookie Mountain

Van Morrison — Pay the Devil

Voivod — Katorz & Napalm Death — Smear Campaign

Filmer

På TV

Dr. Indie om televisionen

Mat & Dryck

Fikaställe