Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

The Carter Family — Countryns urmoder

The Carter Family.Var kommer all musik ifrån? Uppstår den ur tomma intet? Om inte, vad har olika artister för inspirationskällor? Ta hela countryn som musikfenomen, vilka källor har dagens artister för sin musik? All amerikansk folkmusik, vilka har dom spånat in på? Svaret på dessa frågor och fler är att bluegrassen är roten till all musik av folkmusikkaraktär av idag. En av den tidiga bluegrassens absolut främsta företrädare är The Carter Family. Få grupper har betytt så mycket för en så många musikstilar som just dessa. Än i denna dag pratas i country-kretsar om arvet efter The Carter Family, om spelteknik som de uppfann och om låtarna som spelas fortfarande trots att medlemmarna i gruppen är döda sedan länge. Men vilka var dom och varför kom dom att betyda så mycket? Följ med blaskans odyssé genom countryns rötter och vi ska försöka besvara den frågan.

The Carter Family var den tre personer starka kombon som kom att skaka om grundvalarna för både country och folkmusik i USA. Alvin Pleasent Delaney Carter (1891–1960) var den äldsta i vad som var en familj med familjeband, Sara Dougherty Carter (1898–1979) var gift med Alvin, och till sist hade vi Maybelle Addington Carter (1909–1978) som var gift med en av Alvins bröder. Alla tre sjöng men det var de två kvinnorna, Sara och Maybelle, som stod för gitarrspelandet. Alla tre föddes i de sydvästra delarna av Virginia. Tidigt utvecklade de tre sångharmonier som blev så karaktäristiska för deras stil, en annan extremt viktig ingrediens var Maybelles gitarrspel som blev stilbildande. Än i denna dag är Maybelles gitarrstil känd inom countrykretsar som ”The Carter Style”. 1927 tyckte Alvin Carter att det var dags att ta steget och börja spela in musiken man hade övat in. Han hade träffat Ralph Peer som kom att betyda mycket för deras framtid och deras musik och han hade övertygat Alvin om att skivinspelning var framtidens melodi. Hösten 1927 fick så världen för första gången höra The Carter Family och på A-sidan av stenkakan återfanns Wandering Boy och på B-sidan Poor Orphan Child. Inspelningen som skedde i den sommarheta söderns Tennessee präglades av besvär då Maybelle var höggravid. 1928 gjorde man uppföljaren The Storms Are on the Ocean och Single Girl, Married Girl. I och med den senare inspelningen hade gruppen nu etablerat sig som en extremt populär grupp. I maj 1928 hade Ralph Peer kläckt idén om att spela in så många låtar som möjligt för att tillfredsställa en marknad som bara ville ha mer av The Carter Family. Ur denna maraton-session kom följande låtar:Meet Me By the Moonlight Alone, Keep on the Sunny Side, Little Darling, Pal of Mine, Forsaken Love, Anchored in Love, I Ain’t Goin’ to Work Tomorrow, Will You Miss Me When I’m Gone, Wildwood Flower, River of Jordan, Chewing Gum, John Hardy Was a Desperate Little Man. Under 1929 fortsatte man att spela in i samma frenetiska tempo och i slutet av 1930 kunde skivbolaget konstatera att The Carter Family sammantaget hade sålt den för tiden astronomiska summan av 300 000 skivor. En fullständigt förbluffande siffra då skivindustrin fortfarande var i sin linda och att alla inte hade råd med vare sig grammofon eller skivor.

Låtarnas ursprung är värda ett eget kapitel. Det var nämligen få av låtarna som The Carter Family skrev själva. Istället rörde det sig om låtar som var så kallade traditionella, d.v.s. man visste inte vem som skrivit dessa från början. Låtarna fördes vidare från musikant till musikant via danstillställningar och gemensamt musicerande. Alvin Carter brukade därför företa resor ut i olika delar av Virginia och Tennessee för att hitta nya låtar. Han var med andra ord som musikvärldens motsvarighet till Bröderna Grimm. På en av dessa resor träffade Alvin Carter den afroamerikanske bluesgitarristen Lesley Riddle. Genom detta möte kom också Maybelle att träffa Lesley Riddle och tack vare detta utvecklade hon sin gitarrstil ytterligare och vävde därigenom in bluesen i musiken som kom därefter. Exempel på en låt som sprang ur inspirationen från detta möte där man tydligt hör bluesens typiska sound, är låten Coalminers Blues. Ett annat möte med Jimmie Rodgers, som också var en megastjärna inom country, ledde fram till gemensamma inspelningar. Mellan åren 1938 och 1942 sysslade The Carter Family mest med inspelningar för radio i Texas. Säsongen 1939/1940 anslöt sig Maybelles dotter June Carter till gruppen, samma June som kom att gifta sig med Johnny Cash så småningom. 1943 gick dock gruppen i graven på grund av slitningar och missämja mellan det äkta paret Sara och Alvin Carter. De skilde sig aldrig men de kom aldrig att leva tillsammans igen heller. Alvin Carter sägs aldrig ha hämtat sig från nederlaget när Sara tog sitt pick och pack och flyttade till Californien. Maybelle däremot fortsatte att uppträda med sina döttrar, däribland June. Under namnet Mother Maybelle and The Carter Sisters fortsatte hon därmed att vara en fixstjärna på countryhimlen och samtidigt banade hon vägen för nästa generation av The Carter Family.

The Carter Family skapade ett imperium som vilade på hög försäljning och hög kvalitet på musiken. Sara och Alvin Carter dog tyvärr inte med ett leende på läpparna trots detta. Maybelle Carter däremot, förde traditionen vidare och nästa generation blev lika viktig. June Carter Cash arbetade under lång tid under framför allt 60- och 70-tal med maken Johnny Cash. Också A. P. och Sara Carter fick barn och den mest namnkunniga där är Janette Carter som också förde traditionen vidare. Innan sin död blev gruppens medlemmar uppmärksammade då de valdes in i The Grammy Hall of Fame, samt att The Carter Family förärades med titeln The First Family of Country Music. Dessutom blev deras porträtt frimärke. Hur mycket The Carter Family har betytt går aldrig att underskatta, deras insats är fortfarande en av grundbultarna i dagens country och arvet efter dom är tungt. Än i denna dag spelas versioner av deras låtar in och deras spelstil är fortfarande stilbildande.

Dr. Da Capo

Musik

Ali Farka Toure — Red & Green

Audioslaves — Revelations

Blind Guardian — A Twist in the Myth

Så var det där med bootleg

Caribou — Start Breaking My Heart

Christine Evans — Push

DMX — Year of the Dog Again & Rick Ross — Port of Miami

Dr. Indies musikmix V

Iron Maiden — A Matter of Life and Death

Kajsa Grytt — Brott & Straff: Historier från ett kvinnofängelse

Korta musikrecensioner XX

Lambchop — The Decline of Country & Western Civilization, Pt. 2: The Woodwind Years & Damaged

Lars Winnerbäck — Efter nattens bränder: Samlingsskiva 1996–2006

Lionel Richie — Coming Home

Midlake — Bamnan and Slivercork & The Trials of Van Occupanther

Motörhead — Kiss of Death

New York Dolls — One Day It Will Please Us to Remember Even This

Outkast — Idlewild

Pink — I’m Not Dead

The Raconteurs — Broken Boy Soldiers

Razorlight — Razorlight

The Album Leaf — Into the Blue Again

The Arab Strap — The Last Romance

The Martial Arts — Do It Riot Grrl

The Roots — Game Theory, Kelis — Kelis Was Here & Missy Elliott — Respect M.E.

The Solid Gold Collection — Northern Soul

The Veronicas — The Secret Life of The Veronicas & Standard Candle — Curtains

Thom Yorke är tillbaka solokvist

Tomas Ledin — Plektrum

Totta & Wiehe — Dylan