Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Artikel

”Ja, så är det.” — ”Det är inget problem.”

— om: Matas-Kilgour-rapporten —

Två kanadensiska forskare — människorättsadvokaten David Matas och f.d. riksåklagaren och parlamentsledamoten David Kilgour — publicerade den 6 juli i år en rapport på nätet om hur Kommunistkina slaktar falungongare och säljer deras organ. Den rapporten har väckt en hel del uppmärksamhet i världen, exempelvis i Norge och Danmark. Men i Sverige har det varit mera trögt med publiciteten (frånsett i någon grad de två senaste veckorna). Detta trots att falungongare den 20 juli i år demonstrerade på Sergels Torg, där de visade upp en hel utställning med autentiska bilder av tortyr som har tagits av regimens egna kommunistbyråkrater, samt att de också i teaterns lättsmälta form åskådliggjorde hur organstölderna och människoslakten går till.

Det är en ren skandal att denna demonstrationen i Stockholm inte uppmärksammades i riksmedierna. Något senare arrangerades dock en liknande demonstration i Göteborg, som pågick i flera dagar. Den uppmärksammades åtminstone lokalt — EXPRESSEN.SE/Ledare: Henrik Torehammar: Handla etiskt.

Jag har själv hunnit skriva några texter på webben i år om Förintelsen av Falun Gong-utövarna. Den första av dessa artiklar publicerades på debattsidan.com den 25 juni i år, rubricerad Den nya judeutrotningen. Därnäst publicerade jag den 29 juni en längre uppföljare på min blogg, där jag mer i detalj jämför kommunisternas falungongutrotning med nazisternas judeutrotning — Den Nya Judeutrotningen — Bevisbördan, med mera

Man kan fortfarande diskutera innehållet i dessa artiklar i debattforumet Liberal Debatt — Liberaldebatt.com — Den nya judeutrotningen

Då jag publicerade dessa artiklar kände jag ännu inte till Kilgours och Matas kommande rapport, som de publicerade den 6 juli. Samma dag som deras rapport publicerades gjorde jag dock ett öppet pressmeddelande på min blogg — Om detta må ni berätta! Jag skickade också ett mejl med länken dit till TT och flera stora redaktioner. En rikstidnings politiske redaktör skrev tillbaka till mig och tackade för påstötningen, men det har än så länge lätt till förvånansvärt lite publicering i Sverige om Förintelsen av falungongarna i Kommunistkina.

Just i dag, den 4 september, då denna artikel publiceras i septembernumret av Blaskan, så ger de två kanadensiska människorättsadvokaterna en presskonferens i centrala Stockholm. Och de har säkert en del nyheter att berätta utöver det som finns i deras rapport från den 6 juli.

Deras rapport finns i pdf-formatet, här: Report into Allegations of Organ Harvesting of Falun Gong Practitioners in China

Den finns också tillgänglig på webben hos — David Kilgour och hos — http://organharvestinvestigation.net samt hos — http://investigation.go.saveinter.net

Deras rapport är på 68 sidor, inkl. bilagorna. Min ambition är här att ge en rudimentär sammanfattning av den, på svenska. Samt att tillfoga några egna reflektioner utöver det. Och jag struntar i att vara akademisk. Den som vill studera tråkiga fotnoter och en redig kapitelförteckning etc. hänvisas därför till originalrapporten. Jag skippar också vissa språkliga förbehåll som känns löjligt akademiska, när man ändå har skippat den akademiska presentationsstrukturen. Dessutom tar jag med ett par uppgifter från annat håll. De som vill veta exakt vad som står i Kilgours och Matas rapport hänvisas därför till den.

Kilgour och Matas’ undersökning handlar om att kartlägga omfånget av organstölder från levande Falun Gong-utövare i Kommunistkina. Akademiskt uttryckt handlar rapporten om att undersöka de ”påstådda” organstölderna. Mer allvarligt talat handlar den om förekomsten och bredden av en redan bevisad människoslakt. Men, akademiker är ju akademiker, och rapporten är därför akademiskt skriven, så att till och med en och annan journalist bör kunna förstå att det som står i den är sant. Ja, det är ju sådant som tråkiga fotnoter och referenser är till för.

Levande organskörd

Rapporten innehåller flera belägg för att Falun Gong-utövare är offer för en ”levande organskörd” över hela Kommunistkina. Med detta menas att människor kidnappas och interneras, samt att några av deras kroppskemiska egenskaper registreras, och att deras kroppar bevaras så som en levande organpool. När en njure, lever, en hornhinna eller ett hjärta efterfrågas på marknaden plockas en ofrivillig donator ut ur poolen och hamnar på operationsbordet. Dessa operationer är en särskild form av organiserat massmord. När de organ som efterfrågas har plockats ut ur människokropparna förintas resterna på olika sätt, som oftast genom sjukhuskremering. Förintelsen är omfattande, och mörkertalet är stort.

Ett av vittnena, som Matas och Kilgour har intervjuat, berättar att en läkare under perioden från januari 2001 till oktober 2003 opererade ut hornhinnor från ca. 2.000 ofrivilliga patienter, som därefter kremerades. Vittnet var läkarens dåvarande hustru. Hon skiljde sig från honom efter att hon fick reda på vad han hade gjort. Han hade då också berättat för henne hur andra läkare tog levrar, njurar och hjärtan ur offrens kroppar, och att detta ägde rum vid flera sjukhus över hela Kina, och att det drabbade förhandsinternerade falungongare. Detta vittne är inte själv falungongare, och hon är en av de som har kommit till USA och erbjudit sig att vittna inför kongressen. (Jag skrev själv om hennes berättelse i min första artikel om saken, den 25 juni i år.)

Den främste orsaken till att kommunisterna har kunnat hålla på med organskörden i flera år utan att omvärlden har uppmärksammat det, är att alla offren utplånas. Den andra orsaken är att alltihopa arrangeras av miltärbyråkrater under uppsikt av kommunisternas partipoliser, så att alla inblandade hotas till livet, och att de som berättar om det som sker riskerar att även deras anhöriga mördas. Och brottsscenen är efter varje enskilt mord klinisk ren från bevisning. För kropparna har ju slaktats i normala kirurgiska miljöer, och sedan kremerats i normala krematorier. En del av offren kremeras levande till döds, medan andra redan har dött eller är döende.

Detta sker i världens största kommunistdiktatur där människorna givetvis saknar yttrandefrihet, och flera olika slags former för tortyr och mord allt sedan 1949 är frekvent förekommande. Så, massmordet smälter in i en samhällstruktur där det ohyggliga inte sticker ut allt för mycket mot allt annat som redan är ohyggligt i fängelser, sjukhus, interneringsläger, arbetsläger och andra slags koncentrationsläger. Det finns även rena dödsläger dit levande och sargade människokroppar skickas, för att kroppsresterna skall utnyttjas så långt det går i industriella syften. Även organ från döda människokroppar har ju ett marknadsvärde, och människohår, fett, naglar och ben utnyttjas också. Det internationella Röda Korset får inte lov att besöka fångarna i Kommunistkina, där de politiska fångarna, och de många oskyldiga falungongarna sitter inspärrade tillsammans med råa våldsförbrytare, som samarbetar med de ofta ännu råare poliserna med att trakassera, tortera och utnyttja de oskyldiga.

Eskalerad förföljelse

Organstölderna i Kommunistkina började inte med förföljelsen av falungongarna, men de tilltog i omfång samtidigt som förföljelserna av Falun Gong-utövarna eskalerade. Förföljelserna av Falun Gong-utövarna inleddes i slutet av 90-talet p.g.a. att ledare i kommunistpartiet kände sig hotade av att deras monopoliserade ideologi utmanades av det stora medlemsantalet som Falun Gong-rörelsen fick. Enligt Kommunistkinas officiella statistik fanns det år 1999 så många som 70 miljoner falungongare.

Matas och Kilgour berättar om hur och varför kommunisterna började förfölja falungongarna. En byrå, med namnet 610-byrån, fick ansvaret för uppgiften. Dess ledare Li Langing har uttryckt målsättningen att ”förtala deras rykte, finansiellt ruinera dem och förinta dem fysiskt”. Det var kort tid efter en stor — och helt fredlig — Falun Gong-demonstration 1999, som myndigheterna standardmässigt började protokollföra enskilda falungongares dödsfall som självmord. Falungongare i Kanada vittnar om att ”dödsfall bland falungongare räknas som självmord, och de kremeras omedelbart.”

Amnesty International hävdar att kommunisterna fastslog tre strategier för att krossa Falun Gong:

  1. Våld mot utövarna, som vägrar överge sin tro.
  2. En hjärntvättskampanj mot utövarna.
  3. En mediakampanj för att skapa opinion mot Falun Gong.

Den 23 januari 2001 brändes fem personer inkl. en tolvårig tjej till döds på det s.k. Himmelska Fridens Torg. I enlighet med kommunisternas filminspelning av händelsen påstods det att de fem brände sig själva till döds. Detta skapade opinion mot Falun Gong, eftersom de då plötsligt inte längre framstod som fredliga. Många anser att händelsen var ett övergrepp som regisserades av kommunisterna. Den negativa reaktionen som den händelsen framkallade hos allmänheten mot Falun Gong gjorde det lättare för kommunisterna att få människor engagerade i processen att mörda falungongare och stjäla deras organ.

830.000

Författaren Jennifer Zeng, som tidigare bodde i Peking och nu lever i Australien lyckades i slutet av april 2001 få tag i klassificerad information där det stod att ca. 830.000 falungongare hade arresterats. Kommunistkinas president Hu Jiang var den som först beställde förföljelserna av Falun Gong, och som därför initierade tillkomsten av 610-byrån. Denna byrå har egna representanter i varje provins, stad, kommun, universitet och departement, samt hos myndighetsägda företag. Arbetet med att föra tusentals falungongare till arbetsläger påbörjades under sommaren 1999. Enligt amerikanska myndigheter fanns i Kommunistkina år 2005 flera hundratals interneringsläger, varav ca. 300.000 fångar ryms enbart i de 340 kombinerade omskolnings- och arbetslägren. Samma rapport indikerar att dödsfallen bland de tillfångatagna falungongarna kunde röra sig mellan några hundratals till några tusentals.

FN har rapporterat om tortyr i Kommunistkina som sedan år 2000 har drabbat mer än 1.160 personer, varav två tredjedelar är falungongare. Därtill finns det FN-rapporter som innehåller påståenden om ytterligare flera tusen torterade falungongare.

Efter 1999 har de lokala myndigheterna överallt i Kommunistkina fått obegränsade befogenheter att likvidera falungongare på så sätt att dödsfallen skall se ut och beskrivas som självmord. Detta drabbar hela familjer och deras anhöriga nekas läkarvård.

Under 1999 skrev kommunisterna om lagar retroaktivt för att klämma åt falungongarna, och de legaliserade alla slags övergrepp mot dem.

Falungongare utsätts för sådana polisövergrepp som att kläderna slits av dem, och de förhörs i flera timmar och måste svara ”ja” på varje fråga; annars får de en elchock, samt att de måste stå orörliga vid en vägg och bli utsatta för elchocker både ifall de rör på sig eller säckar ihop. De kan också utsättas för polisiär ”debatt” om Falun Gong i sexton timmar i streck. Sådan tortyr varvas i en del fall med att de måste sitta framför andra falungongare och ta avstånd från Falun Gong, medan detta videofilmas.

Bristen på avsaknad gynnar organskörden

Många falungongare arresterades efter deras stora protest i Peking. Poliser kontaktade i flera fall deras familjer och arbetsplatser för att sätta press på dem att övertala falungongarna att sluta praktisera Falun Gong, annars skulle också de utsatta för övergrepp. Detta ledde i sin tur till att många fängslade falungongare vägrade uppge sina identiteter, för att skydda anhöriga och arbetskamrater. Vilket fick som resultat att det fanns en mängd fängelseinterner vars identiteter myndigheterna inte hade koll på, samtidigt som ingen som kände dem bra visste var de befann sig. Identitetsvägrandet bottnade i en skyddsmekanism, men resulterade i ökad utsatthet för offren, som inga släktingar eller vänner kunde stödja. Alla dessa offer flyttades runt i kommunisternas fängelser och behandlades med hänsynslösare övergreppsmetoder än vad många andra grupper utsattes för. Därför lämpade de sig också för att bilda grundstommen i organskörden. Kommunisterna kan bara ta deras organ och avliva dem utan att någon kan sakna dem mera för det.

Mellan 1971 och 2001 utfördes minst 40.393 njurtransplantationer i Kommunistkina, varav endast sex promille av alla de njurarna kom frivilligt från familjemedlemmar. Först under år 2005, efter flera internationella skriverier, erkände kommunistregimen att man tog för sig av avrättade personers organ. Och eftersom det inte finns något organiserat frivilligt givarsystem, så är det uppenbart att större delen av dessa njurar har tagits från ofrivilliga offer.

Amnesty international uppskattar avrättningarna till 1.680 per år från 1995 till 1999, och under åren 2000–2005 till genomsnittligt 1.616 per år. Dessa avrättningar är allt för få för att förklara ökningen i organtransplantationerna sedan förföljelserna av falungongarna påbörjades. De offentliga rapporterna om organtransplantationernas ackumulerade antal uppgick till 30.000 år 1999 och till 90.000 år 2005. Ca. 18.500 transplantationer gjordes under de sex åren 1994–1999, medan ca. 60.000 begicks under sexårsperioden 2000–2005. Så, även ur det offentligt publicerade materialet framgår det att året 1999 — då förföljelserna av Falun Gong startades — är den tidpunkt varefter antalet organtransplantationer starkt eskalerar. Antalet njurtransplantationer från hjärndöda personer, för alla dessa år, är bara nio personer. Under 2005 var endast fem promille av alla njurtransplantationerna från frivilliga anhöriga donatorer. Under perioden 2000 till 2005 har minst 41.500 transplantationer begåtts utan att kommunisterna kan förklara vem som är donatorerna. Var kommer dessa 41.500 organ från? Saken kan förklaras med den ofrivilliga organskörden från levande Falun Gong-utövare.

Det finns ingen officiell statistik om avrättningarna. Amnesty Internationals uppskattningar beror på många källor, varav en är den statistiska bearbetningen av de officiella siffrorna om organtransplantationer. Trots detta kan inte den stora ökningen förklaras på annat sätt än genom folkmord av Falun Gong-utövare. Ökningen av organtransplantationerna tydliggörs också i ökningen av antalet levertransplantationscenter, som verkar ha varit ca. 22 före 1999 jämfört med hela 500 i mars/april i år. Levertransplantationerna var 135 i 1998 jämfört med 4000 under 2005. För njurar har antalet operationer ökat från 3.596 transplantationer 1998 till nästan 10.000 under 2005. Dessa siffror är parallellt överensstämmande med avrättningarna — Förintelsen — av de tillfångatagna falungongarna.

Blodprov — och kroppar som saknar organ

Det tas blodprov av alla internerade falungongare, utan att myndigheterna förklarar varför så sker. På grund av alla de övergrepp de utsätts för vet vi säkert att blodproverna inte tas av medicinskt-humanitära skäl. Orsaken är en annan. Orsaken är att det är en liten detalj i en välorganiserad och omfattande Förintelse.

Det är inte alla tvångsopererade falungongare som direkt kremeras. Det förekommer att familjemedlemmar har fått se likkroppar, där snittytorna efter de kirurgiska ingreppen syns och kroppsdelar saknas. Det finns en del sådana vittnesmål. Myndigheterna kan inte förklara dem. Organskörden gör det.

Matas och Kilgour har under våren 2006 anlitat kinesisktalande personer i Kanada för att göra förfrågningar per telefon till läkare vid olika sjukhus i Kommunistkina. I ett samtal som en kvinna gjorde med The Public Security Bureau in Shanxi fick hon bekräftat att friska och unga fängelseinterner fanns till hands för att bli organdonatorer. Hon fick också bekräftat att de kunde garantera tillförlitliga blodprov, som skulle tas med våld från fångarna ifall de inte ville gå med på det utan tvång, så hon kunde vara förvissad i förväg om att transplantationen skulle bli lyckad. I ett annat samtal med en representant för The Eye Department at the People’s Liberation Army Hospital in Shenyang in North-Eastern China fick hon bekräftat av en överläkare att det fanns tillgång på färska hornhinnor som precis hade tagits från kropparna. En kirurg i ett militärsjukhus i Peking sade sig göra levertransplantationer själv, men uppgav att källan för organen var en ”statshemlighet” och att någon som avslöjade källan för utomstående kunde förlora sin behörighet att göra sådana operationer.

En annan kinesisktalande person, som arbetade på annan plats och oberoende av den förra, ringde till trettio olika sjukhus och interneringsläger och flera av dem erkände att källan för deras tillgång på organ var fängslade falungongare. Den 8 juni i år erkände en representant för The Mijiang City Detention Centre, Heilongjiang Province i ett telefonsamtal att där fanns minst fem eller sex fängslade unga manliga falungongare under 40-årsåldern tillgängliga som organdonatorer. I detta fall, och vid denna tidpunkt var det interneringslägrets personal som valde ut donatorerna, inte sjukhuspersonalen. Lägerdirektören var kontaktpersonen för ändamålet. Blodprov skulle tas, och det skulle ske utan att fången visste varför. Flera olika metoder finns för att ta blodproven. En läkare vid ett sjukhus i Shanghai uppgav i mars att alla de organ han transplanterar tas från Falun Gong-utövare. En annan sjukhusläkare i en annan stad sade i mars att han hade organ från falungongare och att det skulle finnas mera av det slaget i april. I maj erkände en läkare vid Minzu Hospital in Nanning City att det fanns falungongare att ta organ ifrån i ”Guangzhou”, samt erkände att han själv tidigare hade rest till fängelser för att hämta falungongare i trettioårsåldern i syftet att ta deras organ. I mars erkände en läkare vid ”Zhengzhou Medical University in Henan Province” att de tar för sig av alla unga och friska njurar. I april erkände en läkare vid ett militärsjukhus att han hade några typ B-njurar från falungongare, men skulle få in många fler före 1 maj, och därefter kanske inga fler förrän efter 20 maj eller senare.

”Ja, så är det.” — ”Det är inget problem.”

I mars erkände överläkaren Song vid Oriental Organ Transplant Centre att han har tillgång till mer än tio bultande hjärtan. På följdfrågan om de fanns i levande kroppar svarade han: ”Ja, så är det.”

Två veckor senare ställdes frågan till en representant för Wuhan City Tongji Hospital om de hade problemfri tillgång till njurar från levande personer, t.ex. från fängslade Falun Gongutövare. Svaret löd: ”Det är inget problem.”

I maj hänvisade en representant för First Detention Centre of Qinhuangdao City telefonförfrågaren att ringa till The Intermediate People’s Court för att få tag i Falun Gongnjurar. Samma dag svarade en representant där att de inte hade några levande Falun Gong-njurar, men att de hade haft det förut, särskilt under året 2001. En representant för First Criminal Bureau of the Jinzhou People’s Court uppgav dock att tillgången till Falun Gong-njurar beror på organsökarnas ”kvaliteter”.

I Matas’ och Kilgours rapport finns en karta över de platser i Kommunistkina där personal vid interneringsläger och sjukhus har gjort medgivanden via telefonsamtal. I flera av samtalen görs inte bara erkännanden, utan också långa specifika utläggningar om hur många falungongare som finns till hands just nu, och var man kan få tag i flera. Dessutom innehåller rapporten en återgivning av några långa telefonsamtal där flera läkare och andra personer i detaljerade svar beskriver tillgången på organ från levande falungongare, anknutet till specifika fängelser och interneringsläger, samt hur tillgången fluktuerar något över tid. Jag återger inte något av det här, utan hänvisar till rapporten.

Rapporten berättar också om webbsidor som annonserar för korta väntetider för organtransplantationer inne i Kommunistkina. Väntetiderna är uppenbarligen betydligt kortare där än på andra håll i världen. En annonstext från The China International Transplantation Assistant Centre utlovar att hitta rätt sorts njure på bara en vecka, och maximalt en månads tid. Den garanterar också en ny operation med en ny njure från en ny donator ifall det första försöket inte skulle gå så bra. En annan webbsajt lovar transplantationer för en lever av rätt typ inom två veckor. En tredje sajt, för ett sjukhus i Shanghai, utlovar en genomsnittlig väntetid för en lever av rätt sort på bara en vecka. Detta skall jämföras med väntetider för en njure i Kanada på 32,5 månader och i Colombia på 52,5 månader.

Det var den 9 mars 2006 som påståendena om organskörden från falungongarna först publicerades på världsbasis. Efter det datumet har mycket av det ”självanklagande” (Matas’ och Kilgours fyndigt klartalande uttryck) materialet i de webbsidor som annonserar för organtransplantationer i Kommunistkina tagits bort. Men i rapporten finns likväl flera avslöjande länkhänvisningar till kommentarer och fotnoter i dessa sajter, som så sent som i slutet av juni i år låg kvar på webben. Den informationen hade kommunisterna helt enkelt missat att rensa bort. Där fanns då ännu många texter kvar som visar hur man snabbt kan få tag i färska organ. (Återigen: se rapporten.)

Kilgour och Matas har även hunnit intervjua en del offer för förtrycket mot Falun Gong-utövarna, som nu bor i Kanada. De vittnar om fruktansvärda metoder, terror och hot, för att förmå dem att ge upp sin tro. (Än en gång: se rapporten.) Dessa personer bevittnade också hur andra människor försvann och aldrig mera syntes till…

Hur mycket pengar det ligger i kommersen framgår också av rapporten. Där återges den följande prislistan:

En njure 62.000 dollar.
En lever 98.000–130.000 dollar.
Lever och njure 160.000–180.000 dollar.
En lunga 150.000–170.000 dollar.
Ett hjärta 130.000–160.000 dollar.
En hornhinna 30.000 dollar.

Matas och Kilgour tar också upp en lång rad andra aspekter på kommunisternas förtryck, inte bara mot falungongare, utan mot diverse folkgrupper, och den allmänna korruptionen, etc. (Se rapporten. Jag återger ingenting om detta.)

Ny lagstiftning

Från och med den 1 juli i år har myndigheterna i Kommunistkina infört en lag som förbjuder försäljning av mänskliga organ utan givarnas nedskrivna medgivanden. Med denna lag erkänner de indirekt att allt det som de i så många år har förnekat, verkligen har ägt rum. Dessutom är det en lagstiftning som de bekvämt kan ta sig runt eftersom de med sin terror kan få människor att skriva under på vad som helst. Och… de har redan samlat tusentals skriftliga godkännanden på hög, från människor med falska identiteter. Så, de dokumenten är allihopa förfalskade i förväg. (Detta skrev jag faktiskt själv om på debattsidan.com den 25 juni i år, innan jag visste om att lagändringen i Kommunistkina mot organstölder från döda personer var på gång.) Kommunisterna gör alltså nu vad de kan för att — ytligt sett — tvätta byken, men deras förljugenhet, deras girighet, deras hänsynslöshet, deras oinskränkta brutalism och totala förakt för människoliv består. De hyser ingen som helst respekt vare sig för människoliv eller för andra mänskliga rättigheter, och förföljelserna av de fredliga Falun Gong-utövarna fortsätter.

Efter rapportens konklusion följer också en hel del goda råd från Matas och Kilgour till världens folk, regeringar och organisationer. Jag tar inte upp något av det här, men det är ytterst läsvärt och tänkvärt.

Förtrycket i Kommunistkina har inte på något sätt avtagit sedan rapporten publicerades. Ett färskt exempel på det är fängslingen av människorättsadvokaten Gao Zhieng, som ägde rum den 15 augusti. Han kidnappades då av polisen. Dessförinnan gjorde han vad ingen annan advokat vågade göra inne i Kommunistkina; han kritiserade regimen för deras brutala behandling av Falun Gong-utövare.

I alla världens demokratier borde nu de politiska ledarna unisont kräva av Kommunistkina: Frige Gao Zhisheng!!!

Ställer Göran Persson upp på det? Gör Fredrik Reinfeldt det? Eller någon annan?

Kanske vågar Centerpartiets järnlady Maud Olofsson det? Eller Fredrick Federley? Jag hoppas det, och jag tänker pusha på dem för det, inom partiet, eftersom jag nyligen själv blev medlem i Centerpartiet.

Min personliga bedömning

Jag är för min del hundra procent övertygad om att Kilgours och Matas’ rapport är trovärdig. En av orsakerna till det är att den tekniska bevisföringen i fallet fungerar till stor del som med Darwins evolutionistiska syntes. Organskörden förklarar en lång rad observerade och faktadokumenterade omständigheter som helt enkelt inte kan förklaras på något annat sätt.

Varför bör vi inte lita på kommunisterna? Varför bör vi inte slå oss till ro med förhoppningen om att alla de minst sextiotusen människor i Kommunistkina vars organ togs ut ur deras kroppar under åren 1999 till 2005 gav bort dessa frivilligt? Varför bör vi inte tro att flera tiotusentals falungongare har försvunnit i Kommunistkina och frivilligt tagit självmord? Dessa frågor är egentligen groteska. Det är vad vi bör inse. De är precis lika groteska som frågan om varför vi inte bör lita på de nazistiska historierevisionisterna. Jag finner nämligen ingen anledning att tro att Hitler var en snäll gubbe som ville judarna väl, och jag finner ingen anledning att tro att president Hu är snällare mot falungongarna än vad Hitler var mot judarna.

Men så handlar inte heller detta om någon trosfråga. Efter att ha läst Kilgour och Matas rapport anser jag mig ha en säker kunskap om att ytterligare en Förintelse, i den långa raden av förintelser, har ägt rum i Kommunistkina. Det finns ingen annan rimlig förklaring till de faktabitar som lyfts fram i rapporten, och som dessutom stöds av flera oberoende vittnesmål och erkännanden. Än en gång vill jag påpeka det, att här gäller för bedömningen av bevisningen exakt samma princip som gäller för bevisningen av Darwins evolutionistiska syntes. Alla tillgängliga fakta talar för den, inga talar mot den.

Det finns dock en viktig principiell skillnad mellan judeförintelsen och falungongförintelsen. Nazisterna sålde inte ut judarnas organ till köpare som kom tillresande från alla fria länder i världen. Mycket kan man beskylla nazisterna för, men inte att de var så inriktade på att profitera på giriga utlänningars efterfrågan efter blodsoffer, som kinakommunisterna är. Nazisterna slaktade judar i enlighet med sin sjuka rasistiska ideologi. Kommunisterna slaktar falungongare p.g.a. rädslan för den kulturella popularitet som Falun Gong uppnådde under 90-talet, samt för profithungerns skull.

Filip Björner

Ägare av debattsidan.com

Spärrvakt i Stockholms tunnelbana

Ateist, objektivist och human-etiker

Musik

Ali Farka Toure — Red & Green

Audioslaves — Revelations

Blind Guardian — A Twist in the Myth

Så var det där med bootleg

Caribou — Start Breaking My Heart

Christine Evans — Push

DMX — Year of the Dog Again & Rick Ross — Port of Miami

Dr. Indies musikmix V

Iron Maiden — A Matter of Life and Death

Kajsa Grytt — Brott & Straff: Historier från ett kvinnofängelse

Korta musikrecensioner XX

Lambchop — The Decline of Country & Western Civilization, Pt. 2: The Woodwind Years & Damaged

Lars Winnerbäck — Efter nattens bränder: Samlingsskiva 1996–2006

Lionel Richie — Coming Home

Midlake — Bamnan and Slivercork & The Trials of Van Occupanther

Motörhead — Kiss of Death

New York Dolls — One Day It Will Please Us to Remember Even This

Outkast — Idlewild

Pink — I’m Not Dead

The Raconteurs — Broken Boy Soldiers

Razorlight — Razorlight

The Album Leaf — Into the Blue Again

The Arab Strap — The Last Romance

The Martial Arts — Do It Riot Grrl

The Roots — Game Theory, Kelis — Kelis Was Here & Missy Elliott — Respect M.E.

The Solid Gold Collection — Northern Soul

The Veronicas — The Secret Life of The Veronicas & Standard Candle — Curtains

Thom Yorke är tillbaka solokvist

Tomas Ledin — Plektrum

Totta & Wiehe — Dylan