Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

In memoriam

Shine on You Crazy Diamond

Blaskan vill med denna nedstämda nekrolog hylla en av de stora som tyvärr alltför tidigt ryckts ifrån oss — Syd Barrett. Den engelska musikscenen har förlorat en av de mest namnkunniga ur den brittiska psykedeliska vågen som exploderade 1966. Samtidigt har man förlorat en av de mest egensinniga låtskrivarna den engelska musikvärlden har producerat.

En sann förlust med andra ord. Få kunde nämligen som Syd Barrett skriva så intrikata och underfundiga låtar som samtidigt var extremt talangfulla och originella. Dessvärre blev det som alltför ofta knarket som innebar början till slutet.

Syd Barrett Januari 1946–Juli 2006.Född och uppvuxen i Cambridge i ett typiskt engelskt medelklasshem stod det ganska tidigt klart att den unge Syd var konstnärligt begåvad. Han sändes till konstnärsutbildning och han refererade i flertalet intervjuer att han först och främst var målare trots att han ägnade mer tid åt musiken. Bland de han tidigt umgicks med fanns Roger Waters och David Gilmore, båda sedermera medlemmar i Pink Floyd som i mångt och mycket var Syd Barrets skapelse. 1966 Exploderade den Brittiska scenen ut i en ny inriktning — psykedelia. Mycket tack vare, eller ska vi säga förbannat av, introduktionen av den nya drogen LSD 1965. Horder var de band som försökte göra musik av bilder i hjärnan, men störst av dem alla var Pink Floyd som snabbt blev ett namn på allas läppar. Mellan 1966 och 1967 var en extremt produktiv period för Syd Barrett vilket ledde fram till bandets första single Arnold Lane som kom 1967 och samma år släpptes debutalbumet Piper at the Gates of Dawn som i många stycken är ett mästerverk enligt Doktor Da Capo. Det rådde aldrig någon tvekan vad som låg bakom detta flöde av inspiration för Syd Barrets del, LSD hade blivit lika folkligt i musikerkretsar som Vikingarna för danssugna på mogendans. För att ytterligare piffa till det tuggade den ännu inte ont anande Syd mer än gärna i sig diverse hallucinogener som magiska svampar och diverse annat otyg. Som alltför ofta blev dock situationen snabbt rent omöjlig, för Syd Barretts del tog det extra kort tid. Redan under andra halvan av 1967 började han uppvisa ett alltmer katatoniskt tillstånd där han bland annat under ett tv-framträdande i USA var tvungen att läppsynkas för att ljuden skulle bli begripliga. Ryktet säger att ljuden han utstötte var just bara ljud och att inte ett enda vettigt ord korsade hans läppar. I April 1968 hade situationen blivit så akut att resten av bandet inte längre hade något annat val än att kicka honom. Inte för att Syd Barrett längre brydde sig, han levde ju vid det här laget i en annan värld, men det hela var för alla involverade extremt tragiskt. Han ersattes snabbt av David Gilmore och den nya konstellationen var den som kom att göra klassiker som Dark Side of the Moon och Wish You Were Here. I en intervju med David Gilmore (Mojo April 2006), berättar han att de andra medlemmarna ringde upp honom och bad honom ersätta Syd Barrett till en spelning de hade, då denna ändå inte skulle vara själsligen närvarande. Dessutom hade Syd Barrett alltmer fjärmat sig från allt och uteblivit från inbokad studiotid. När Dave Gilmore dök upp hade han frågat om de ändå inte skulle hämta upp Syd, och de andra hade svarat att det inte var någon idé. Bestämde de en tid med Syd uteblev han ändå, alltså åkte man bara ner till spelstället, utan att ens ringa Syd. Slutet på epoken Syd Barrett som medlem i Pink Floyd var ett faktum.

Syds vidare öden och äventyr var en sinnebild av rock när den är som mest tragisk, han gick från ett pillerknaprande som andra äter godis till ett tillstånd som i det närmaste bara går att beskriva som sinnessjukdom. De två försöken han gav sig på att skapa en egen musikalisk karriär, föll platt till marken och gick spårlöst förbi. Till sist gick han in i en slags själslig exil och länge visste ingen var han bodde eller om han över huvud taget levde. Med tiden blev tystnaden kring Syd Barrett grogrunden till allehanda myter och vandringshistorier som till exempel att Syd levde undangömd i sin mammas källare. En bisarr liten detalj var att någon i Sverige visste var Syds mamma hade för adress, vilket ledde till att ett antal svenskar varje år ringde på dörren i Cambridge för att fråga efter Syd. Detta i sin tur ledde till att Syd personligen gick ut med en vädjan till de svenska fansen, att han ville bli lämnad i fred då det visade sig att han verkligen bodde där. Den sjunde Juli i år dog Syd Barrett efter en längre tids sjukdom. På plattan Wish You Were Here (titeln är tillägnad Syd Barrett) återfinns låten Shine on You Crazy Diamond som är Roger Waters hyllning till Syd Barrett. Vi på blaskan vill inte vara sämre och citerar därför mer än gärna denna utmärkta låt och skiva och också vi säger Shine on You Crazy Diamond. Visserligen tindrade diamanten en väldigt kort tid (cirka ett och ett halvt år), men å andra sidan kom diamanten Syd Barrett att bestå långt efter det att hans musikaliska insats upphört. För än i denna dag är de avtryck Syd Barrett lämnat efter sig i form av låtar, extremt viktiga.

Lyssna gärna på skivan Piper at the Gates of Dawn och singlar som Arnold Lane och See Emily Play och Syd Barretts storhet bör framstå som övertydlig.

Dr. Da Capo

Musik

In memoriam

Shine on You Crazy Diamond

Syd Barrett har avlidit

Ali Farka Toure — Red & Green

Audioslaves — Revelations

Blind Guardian — A Twist in the Myth

Så var det där med bootleg

Caribou — Start Breaking My Heart

Christine Evans — Push

DMX — Year of the Dog Again & Rick Ross — Port of Miami

Dr. Indies musikmix V

Iron Maiden — A Matter of Life and Death

Kajsa Grytt — Brott & Straff: Historier från ett kvinnofängelse

Korta musikrecensioner XX

Lambchop — The Decline of Country & Western Civilization, Pt. 2: The Woodwind Years & Damaged

Lars Winnerbäck — Efter nattens bränder: Samlingsskiva 1996–2006

Lionel Richie — Coming Home

Midlake — Bamnan and Slivercork & The Trials of Van Occupanther

Motörhead — Kiss of Death

New York Dolls — One Day It Will Please Us to Remember Even This

Outkast — Idlewild

Pink — I’m Not Dead

The Raconteurs — Broken Boy Soldiers

Razorlight — Razorlight

The Album Leaf — Into the Blue Again

The Arab Strap — The Last Romance

The Martial Arts — Do It Riot Grrl

The Roots — Game Theory, Kelis — Kelis Was Here & Missy Elliott — Respect M.E.

The Solid Gold Collection — Northern Soul

The Veronicas — The Secret Life of The Veronicas & Standard Candle — Curtains

Thom Yorke är tillbaka solokvist

Tomas Ledin — Plektrum

Totta & Wiehe — Dylan