Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

Cramps B.B.B.B.B.

Så smiskigt det kan bli

Cramps är bandet som spelat ihop under olika konstellationer sedan 1972. Två av medlemmarna är fortfarande original: Poison Ivy på gitarr och Lux Interior på sång. Det var också dom som skapade Cramps 1972 när de träffades i San Fransisco. Musikstilen är ett sammelsurium av rockabilly, punk och tidig garagerock i samma anda som The Trashmen, The Sonics och Iguanas till exempel. Detta är bandet som inspirerat många andra band och som betytt mycket för amerikansk rock. Gun Club (som för övrigt ett tag hade en före detta medlem i Cramps som medlem nämligen Kid Congo), Ramones och Dead Kennedys är några av de band som i intervjuer tackat Cramps för inspirationen. Texterna har ofta sexuella anspelningar och innehåller en bisarr och sjuk humor. De innehåller ofta referenser till Sado-masokistiska smisksessioner. Bassist och trummis har som sagt bytts ut ett antal gånger, men senaste medlemmarna är Chopper Franklin på bas och Bill ”Buster” Bateman på trummor. Tillsammans kom de till Stockholm den 13:e Augusti för att ge Berns en handgriplig lektion i Rock ’n’ Roll.

Lux Interior.Vi klev in i Berns ärevördiga salonger, en tjusig miljö men kunde den bli så mycket Rock ’n’ Roll egentligen? Några öl senare klev förbandet in. En extremt otacksam uppgift att vara förband, publiken är ju där för att se något annat men förbandet klarade uppgiften hyfsat bra. Efter ytterligare en timme steg så äntligen bandet upp på scen. Dom började från hälsenan, Poison Ivy pumpade feta ackord som få före henne, Lux Interior spelade en halvböjd ringaren från Notre Dame ut över publiken och rytmsektionen fläskade ut feta beats. Publiken reagerade på en nanodel av en sekund och allt var ett enda tumultartat rockparty. Pogodansande, böljandet fram och tillbaka och till sist en stagediving gjorde att trivselfaktorn var maximal så var också transpirationsvolymen. Lekande lätt radade man upp den mest tungvrickande kokpunktsrocken jag hört på många dagar. Låtar som F***ed Up, It Thing Hard-On, Hanky Panky gjorde att mungiporna sträckte sig från öra till öra. Det kändes extremt skönt att i sann sado-masokistisk anda få smaka smisk av en tjej, dessutom använde hon gitarrsträngar istället för piska! Inte fy skam om jag får välja. Ganska snart övergick Lux Interior till sin favoritsyssla vid mikrofonen, nämligen oralsex med detta ekivokt formade hjälpmedel. Långt ner i halsen, lite gurglande och till sist ett gallskrik för att markera ännu mer smisk från gitarren. Lycka kan inte komma i en vackrare form än denna. Vid detta laget var konserten ett tvåfrontsangrepp, Lux Interior som sparkade mot kronjuvelerna och Poison Ivy som piskade rygg med gitarrsträng. Det var trots detta dags att öppna en tredje front där basen fick en mer framträdande roll. Ditintills hade Chopper Franklin lugnt pumpat på, plötsligt åkte slidecynlindern fram och världens första slidebassolo var fött. Lux som inte kunde hindras från att vara den showman han är, var naturligtvis i basens närhet och han passade på att bita fram några ackord på basens hals. När det gäller Phil Spector pratar man alltid om ”The Wall of Sound”, men jag svär att de förståsigpåarna aldrig varit på en Cramps-konsert, för den ”Wall of Sound” som föll ner klådde det mesta.

Poison Ivy.Låtvalet var inte det man väntade sig. Det finns ”måste-låtar” med Cramps, men i överraskningens namn undvek man dessa. Istället bjöds vi på en minst lika snyggt ihopsatt kombination låtar, men med en större ögonbrynslyftarpotential. Utförandet fanns inget att anmärka på, det här bandet vet hur en rocklåt ska dras. En just grogrund i botten med bas och trummor, toppat med Poison Ivys passionerade pumpande och Lux Interiors hysteriska utlevelser garanterade en oförglömlig kväll. Detta var helt enkelt en av de bästa konserterna jag sett på många år. Kör dig röd, kör dig död sjöng Wilmer X för ett gäng år sedan och denna kamikazerock-filosofi har Cramps förfinat till bristningsgränsen. Samtidigt är det ett extremt underhållande band. Att se dom är som att läsa en levande uppslagsbok över rock när den är som mest högoktanig. Lägg därtill att vilken låt än Cramps väljer att spela, så är det en kultklassiker av rang. Bandet kan fullständigt ösa ur ett ymnighetshorn av låtar som får vilket band som helst att blekna i jämförelse. Denna kväll var med andra ord en fullständig orgie i rock som aldrig kommer att passera bäst-föredatum. Många andra band får nog stå i skamvrån efter detta, Dom kom, dom såg, dom spelade skjortan av det mesta. Efteråt gick cirka 500 gäster ut från en konsert i bara mässingen, bandet hade inte nöjt sig med skjortan, utan spelat av oss allt. Själv vill jag stämma nytt möte med bandet omedelbart för lite mer smisk, jag känner nämligen efter denna upplevelse att jag varit en stygg pojke som förtjänar mycket mycket mer bestraffning.

Dr. Da Capo

Musik

Ali Farka Toure — Red & Green

Audioslaves — Revelations

Blind Guardian — A Twist in the Myth

Så var det där med bootleg

Caribou — Start Breaking My Heart

Christine Evans — Push

DMX — Year of the Dog Again & Rick Ross — Port of Miami

Dr. Indies musikmix V

Iron Maiden — A Matter of Life and Death

Kajsa Grytt — Brott & Straff: Historier från ett kvinnofängelse

Korta musikrecensioner XX

Lambchop — The Decline of Country & Western Civilization, Pt. 2: The Woodwind Years & Damaged

Lars Winnerbäck — Efter nattens bränder: Samlingsskiva 1996–2006

Lionel Richie — Coming Home

Midlake — Bamnan and Slivercork & The Trials of Van Occupanther

Motörhead — Kiss of Death

New York Dolls — One Day It Will Please Us to Remember Even This

Outkast — Idlewild

Pink — I’m Not Dead

The Raconteurs — Broken Boy Soldiers

Razorlight — Razorlight

The Album Leaf — Into the Blue Again

The Arab Strap — The Last Romance

The Martial Arts — Do It Riot Grrl

The Roots — Game Theory, Kelis — Kelis Was Here & Missy Elliott — Respect M.E.

The Solid Gold Collection — Northern Soul

The Veronicas — The Secret Life of The Veronicas & Standard Candle — Curtains

Thom Yorke är tillbaka solokvist

Tomas Ledin — Plektrum

Totta & Wiehe — Dylan