Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musikkrönika

Dom bortglömda soulhjältarna Joe Tex och Lou Rawls

Både Joe Tex och Lou Rawls är några av dom hjältar som jag alltid kommer att anse vara dom största inom soulen och jazzen som underhållare och personligheter. Om vi börjar med Lou Rawls så har han givit mig så många odödliga hits genom åren och även hans speciella sätt att forma jazzen med inledande monologer är storartade insatser. Han föddes 1935 och avled 6 januari 2006. Men jag har väntat länge med att fundera och skriva om Lou Rawls betydelse för min utveckling som människa. Dels för att han har varit så bred men ändå glömmer världen bort hans många insatser som sångare. Han var den perfekta mixen av Sam Coke eller Nat King Cole eller man kanske kan föredra att jämföra med Lou Rawls egen hjälte Bill Eckstine. Då förstår ni hur man kan finna hans musikaliska mångfald inom underhållningsbranschen. För den sistnämnde sångaren uppträdde gärna och ofta på Regal Theatre och det var där den unge pojken Lou Rawls fick blodad tand att själv sjunga och uppträda då hans hjälte Bill Eckstine gjorde detsamma.

Lou Rawls.Lou Rawls var killen som gick samma väg som många av sina generationskamrater via kyrkans gospelkörer. Lou Rawls lärde känna Sam Coke och deras bana påbörjades ungefär på samma sätt genom legendariska gospelgrupper som The Holy Wander och The Chosen Gospel Singers eller The Higways Q.C.’s. men det var genom Capitols producent Nick Venet som man fick upp ögonen för Lou Rawls kunskap och skicklighet som artist och det började verkligen att hända någonting med hans karriär. Jag tänker mig Lou Rawls musik som en räcka fascinerande soulballader med många maränger av klassisk Frank Sinatrajazziga fluffiga sånger. Lou Rawls verkar kunna hela bagget av musiken som jag älskar att lyssna på. Från den blödigaste soul till coolaste jazzstandards som han sjunger eller lägger fram med stor stil och fysisk närvaro. Han kunde sjunga den snyggaste bakgrundsång bakom Sam Cokes vackra soulballad Bring It on Home to Me som exempel. Men det är hans jazziga snygga låtar som hans begåvade skiva Live 1966 där han gör T-Bone Walkers Stormy Monday som jag älskar mest bland Lou Rawls skivor. Lou Rawls gör verkligen skivor som har en värdighet och det är den värdigheten som gör mig så berusande när musiken klingar fram ut ur hans strupe. Denna sångare kan få musiken att sväva och trycka till mina känslor så att man verkligen är där när det gäller, i det moment då Lou Rawls ställer sig upp och bara skickar iväg sångens lyrik på det där smarta begåvade sättet. Ett sätt då rösten och lyriken blir ett. Men han har även den svalaste elegans som du kan finna i en del av jazzspåren. Då är det originalet till rat pack som gäller i coolhet och attityd. Nu lämnar jag Lou Rawls för övergå till Joe Tex.

Joe Tex.Joe Tex föddes 1933 som Joseph Arrington och avled i hjärtinfarkt 1982 men genom sin karriär som soul och discoartist är han en av dom tuffare sångare som jag vet. Men tros det så släppte han trasiga vackra soulballader och på 70-talet extremt bra smaskiga discopumpande låtar som kändes befriande på så många sätt och i så många emotionella dimensioner. Det är därför alltid stort att lyssna på en man som kunde skriva låtar åt James Brown och samtidigt som han gav världen allt större och bättre soulattacker. Det var särskilt den briljante producenten inom country, Buddy Killen, som gav Joe Tex en del tidiga låtar under 50-talet som var countryinspirerade men det gav ingen riktig effekt eller styrka hos Joe Tex, utan det är med Rick Hall eller Jerry Wexsley som det började hända saker och ting med hans musik. Joe Tex finns väl serverad på ett utsökt samlingsalbum The Very Best of Joe Tex utgiven av skivbolaget Charly. Den är ett formligen eldorado för oss Joe Tex älskare. Dels för att den plockar ut hans främsta 60-talslåtar och balanserar upp det med hans discohits, dom fåtal han hade under sin karriär. Men det är framförallt 60- och 70-talens Joe Tex som jag älskar mest att lyssna på. Det är därför jag vill med denna musikkrönika lyfta fram dessa två bortglömda giganter inom soul/jazzen. Lyssna även du på dom.

Musik

Musikkrönika

De bortglömda soulhjältarna Joe Tex och Lou Rawls

Ali Farka Toure — Red & Green

Audioslaves — Revelations

Blind Guardian — A Twist in the Myth

Så var det där med bootleg

Caribou — Start Breaking My Heart

Christine Evans — Push

DMX — Year of the Dog Again & Rick Ross — Port of Miami

Dr. Indies musikmix V

Iron Maiden — A Matter of Life and Death

Kajsa Grytt — Brott & Straff: Historier från ett kvinnofängelse

Korta musikrecensioner XX

Lambchop — The Decline of Country & Western Civilization, Pt. 2: The Woodwind Years & Damaged

Lars Winnerbäck — Efter nattens bränder: Samlingsskiva 1996–2006

Lionel Richie — Coming Home

Midlake — Bamnan and Slivercork & The Trials of Van Occupanther

Motörhead — Kiss of Death

New York Dolls — One Day It Will Please Us to Remember Even This

Outkast — Idlewild

Pink — I’m Not Dead

The Raconteurs — Broken Boy Soldiers

Razorlight — Razorlight

The Album Leaf — Into the Blue Again

The Arab Strap — The Last Romance

The Martial Arts — Do It Riot Grrl

The Roots — Game Theory, Kelis — Kelis Was Here & Missy Elliott — Respect M.E.

The Solid Gold Collection — Northern Soul

The Veronicas — The Secret Life of The Veronicas & Standard Candle — Curtains

Thom Yorke är tillbaka solokvist

Tomas Ledin — Plektrum

Totta & Wiehe — Dylan