Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

The Raconteurs — Broken Boy Soldiers
B.B.B.

Third Man Records

Indie-världens supergrupp är här

The Raconteurs — Broken Boy Soldiers.Jack White från White Stripes och Brendan Benson från Green Longhorns har bildat en supergrupp ihop. Tillsammans med Jack Lawrence på bas och Patrick Keeler på trummor och därmed har två av indievärldens mer namnkunniga grupper blivit en. Skriverierna har inför denna skiva varit många. Att Jack White har splittrat ett mycket vinnande koncept har ytterligare bidragit. Man splittrar ju inte upp grupper hur som helst utan att fansen blir en anings oroliga. White Stripes sysslade ju med ett experiment med blues och Green Longhorns roade sig med att spela en poppigare form av rock. Så hur förenar man dessa två musikstilar och hur blir resultatet?

Låt mig börja med att försvara Jack White, man ska alltid sluta när man står på topp. Att fortsätta med White Stripes hade lätt kunnat leda till ytterligare en Henning-Penning Grupp, d.v.s. en grupp som spelade enbart för pengarna inte för musiken. Jag säger inte att de var det, men att de lätt kunde bli. Att i det ögonblicket sadla om räddade med andra ord eventuellt den musikaliska hedern åt Jack White. Nu till hur kostymbytet gått.

Visst finns här saker man känner igen från White Stripes som Jack Whites ljusa nasala röst eller hans slidegitarrspel. Men där slutar likheterna och det är snarare en helt ny sida av Jack White och också de övriga medlemmarna vi får lyssna till. Här finns febrig rock med mycket nerv, här finns lugnare stycken med mycket akustiska anslag och här finns popådra med släktskap med framför allt engelskt sent 60-tal. Influenserna finns där även om ambitionen är att göra sin grej, Small Faces och Kinks lurar i sina ögonblick i bakgrunden. Även lite Led Zeppelin kan minsann spåras i vissa partier. Men på det hela ligger ambitionen alltså att göra sin grej. Och det räcker faktiskt rätt långt ska det visa sig.

Inledningen är utmärkt med singelspåret Steady as She Goes som likt Nirvana är så där återhållet explosiv, man anar att det snart kommer att braka loss. Fast när det gör det når det inte samma nivå på Richterskalan som Nirvana, vilket inte heller är meningen. Hands är en av de låtar som luktar Small Faces, en utmärkt liten pop-pärla. Broken Boy Soldier är ett under av nerv och jag riktigt stornjuter så här långt. Intimate Secretary är tillbaka i engelskt sensextiotal, särskilt i sångmelodin, och nu börjar det bli riktigt ordentligt bra. Jag börjar känna vittringen av en smärre sensation. Men säg den lycka som varar för evigt. Together är en rätt blodfattig låt som känns en aning likblek även om den har det där Small Faces-lika över sig.

Så här fortsätter det tyvärr, utmärkta låtar blandas med några mindre bra som är förvånansvärt anemiska i jämförelse med de bra. Plötsligt har vad som borde vara en utmärkt skiva förvandlats till en ”bara” bra. Mästerverk som Store Bought Bones blandas med mer anonyma låtar som Yellow Sun. Men nog med gnäll, de utmärkta överväger och är ju i klar majoritet. Låtar som Blue Veins med sina baklänges-loopar, bluesiga känsla och sin avslutande Robert Plant-baklänges sång-effekt samt Call It a Day med sin sextiotals-vibb går inte att förbise. Återigen små mästerverk med andra ord.

Är det något jag tyvärr är allergisk mot så är det dessvärre ojämnhet. Detta är en ojämn skiva, om än bara lite. Felet med ojämnhet är att de bra låtarna förtas lite grann av de dåliga. Men trots allt, fler låtar på denna skiva är utmärkta än det är låtar som inte riktigt håller. Hade jag fått välja hade framför allt Together aldrig tagits med på skivan. Också Yellow Sun ligger lite pyrt till, den känns lite andefattig. På den positiva sidan däremot hittar vi fullständiga femettor som Broken Boy Soldier, Store Bought Bones, Steady as She Goes, Intimate Secretary, Hands och flertalet andra.

Med andra ord har Raconteurs lyckats riktigt väl, även om det inte håller hela vägen. Det lovar kanske därför gott inför framtiden att låtskrivandet sitter där, att arrangemangen funkar och att allt håller hög kvalitet. En rekommendation dock, skivan är producerad av Brendan Benson och Jack White, det kunde vara en idé att ta in någon annan. För det krävs kanske en utomstående som inte har levt med låtarna under de senaste sex månaderna, att kunna säga att en låt inte håller måttet. Resultatet kan helt enkelt kanske bli bättre med en utomstående åsikt för att styra upp. Men som sagt, det lovar ändå gott inför framtiden för illa är den nya skivan absolut inte.

Dr. Da Capo

Musik

Ali Farka Toure — Red & Green

Audioslaves — Revelations

Blind Guardian — A Twist in the Myth

Så var det där med bootleg

Caribou — Start Breaking My Heart

Christine Evans — Push

DMX — Year of the Dog Again & Rick Ross — Port of Miami

Dr. Indies musikmix V

Iron Maiden — A Matter of Life and Death

Kajsa Grytt — Brott & Straff: Historier från ett kvinnofängelse

Korta musikrecensioner XX

Lambchop — The Decline of Country & Western Civilization, Pt. 2: The Woodwind Years & Damaged

Lars Winnerbäck — Efter nattens bränder: Samlingsskiva 1996–2006

Lionel Richie — Coming Home

Midlake — Bamnan and Slivercork & The Trials of Van Occupanther

Motörhead — Kiss of Death

New York Dolls — One Day It Will Please Us to Remember Even This

Outkast — Idlewild

Pink — I’m Not Dead

The Raconteurs — Broken Boy Soldiers

Razorlight — Razorlight

The Album Leaf — Into the Blue Again

The Arab Strap — The Last Romance

The Martial Arts — Do It Riot Grrl

The Roots — Game Theory, Kelis — Kelis Was Here & Missy Elliott — Respect M.E.

The Solid Gold Collection — Northern Soul

The Veronicas — The Secret Life of The Veronicas & Standard Candle — Curtains

Thom Yorke är tillbaka solokvist

Tomas Ledin — Plektrum

Totta & Wiehe — Dylan