Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Kåseri

Vi flytt’ int’ — (eller från Keräsjoki till Kosum Phisai)

Jag försöker att komma igång.

Jag har lovat att skriva i Blaskan.

Jag trodde att det skulle vara enkelt.

Jag skriver, raderar, ändrar och börjar om igen från början.

Har jag verkligen något som kan vara av intresse för nyhetssugna läsare av denna ärevördiga blaska med högvällärde/a reportrar?

Pratade med dess högaktade redaktörer. Mina vänner (nästan nära vänner) i nästan 20 år. ”Vad trevligt” fick jag höra, när jag framförde min önskan att få vara med.

I Blaskan nr 1 stod det så här:

Men framförallt ser vi denna tidskrift som ett demokratiskt ideal för att försöka få vanliga människor att våga få sina alster eller tankar kring nöje eller allvar publicerade.

Vår idé är just tilltron till att alla kategorier av människor kan utrycka sig och få en ärlig chans till det.

I senaste Blaskan så här:

I Blaskan har jag aldrig varit refuserad eller korrigerad, därför måste den vara en sannaste paradox.

Nästan som: ”Låt hela Sverige få leva.” Så nu vågar jag vara anomali. Jag är också en kategori av människa som är nästan ganska vanlig. Oftast vill jag inte heller bli refuserad eller korrigerad.

Nu kan jag inte backa. Jag vill ju egentligen det själv. Att vilja kunna skriva alltså.

Men det är inte så enkelt. Har redan hållit på i flera timmar och kommit ända (endast) hit.

Men jag tror jag har det!?

Hoppas att det håller och ger en liten vink vad jag är för en typ. För att vid ett senare tillfälle, komma till det jag verkligen vill skriva om i Blaskan. Kalla det för en presentation. Eller förresten, kalla det för vad ni vill.

Jag kommer ihåg en gammal låt skriven av Thore Skogman i början av 70-talet. Sjöngs av Hasse Burman.

”VI FLYTT INT” vi flytt int, nej aldrig i mina dar. Den sätter jag som rubbe.

Låten som blev en kampsång för Norrlänningar, som satte klackarna i jorden och vägrade flytta till Stockholm och Volvo och SAAB.

Men det vet väl alla! Norrlänningar och helst Norrbottningar. Socialbidragstagare och A-kassa tagare. Sitter hellre hemma och tjuvjagar älg och kokar hembränt i de djupa mörka skogarna.

Är man sedan ännu djupare ned i hierarkin (jag stavade inte ordet rätt så jag sökte på googles och fann massor av intressant läsning) och kommer från Tornedalen. Ni vet dem, som inte kan svenska, utan prat något konstigt språk som kallas ”Meänkieli” och som är ett erkänt minoritetsspråk. Bara det att vara i minoritet låter ensligt, hemskt och skrämmande. Komplexskapande. Fast erkänt.

Va? Har ni inte läst Tornedalens stora författare Mikael Niemi? Han som har utlämnat och blottat oss för stockholmare och andra riktiga svenskar om hur vi egentligen är. Han som introducerade ordet ”Knapsu” för den breda svenska läsekretsen. Knapsu är en karl som gör kvinnosysslor. Huvaligen.

Jag är en av dem. Min hädangångne fader sade att hans son är lite knapsu, när jag hjälpte min mor med städning. Men jag fick stanna uppe sent på kvällarna, dricka kaffe, äta nybakade bullar när mina syskon fick lägga sig. Äitin paras poika fick jag heta = mammas bäste pojke.

Eller jag kunde ha varit ännu mer av dem om jag hade stannat kvar i Keräsjoki. Den som sitter på trappan med gummistövlarna på, morakniv i näven täljandes på en furupinne, medan kvinnan från Ryssland lagar älgkött i köket. Kvinnan kommen till Tornedalen under ”Römppäviikko”-helgen i Pajala.

Nej. Det blev inte riktigt så. Jag flyttade.

Först lite trevande.

Inneboende i Haparanda under realskoletiden.

Sedan till den stora staden Lule. Muddrade, eller jag menar att jag jobbade på ett mudderverk, som muddrade hamninloppet till Lule. Något senare togs det s.k. Jätte____klivet ut i den stora vida världen.

Ta arbete i bilfabrikernas SAAB och Volvo. Ut på böljorna de blå. En början till resor, flyttningar och uppbrott. Idealmannen för Arbetsmarknadsverket. Men en svikare för dem som stannat kvar.

Hamnade på SAAB i Trollhättan som tolk för finländare som bussades till Sverige för industriarbeten. Jag kunde ju finska. Trodde jag. Men Meänkieli är inte finska, utan en salig blandning och röra av förvrängda svenska och finska ord med konstiga grammatiska böjningar. Så jag fick lära mig finska.

Det var faktiskt stort under den tiden. 60-talets slut. Innan Charterresornas begynnelse. Resorna till den stora vida världen. Hälsat på Maos China under kulturrevolutionens tid. Passerade Suez-kanalen samma dag som sexdagarskriget bröt ut. Levererade krigsmaterial till Bangkok från Tyskland för USA under Vietnamkriget. Besökte Sydafrika under apartheidtiden. Seglat genom Panamakanalen. Mumsat i mig hamburgare i Hollywood. Blev akterseglad i Acapulco.

Ok det är väl inte så mycket och komma med i dagens tidevarv. Varenda snorvalp har ju klippkort på Jordenruntresor nu för tiden. Men då var det stort.

Jo men visst. Jag glömde en sak. Jag emigrerade från Sverige. Till det varma och soliga drömlandet Australien. Ok det blev bara 4 månader. Sedan trivdes jag inte längre och längtade hem. Det är inte så lätt och vara invandrare. Under vägen hem till Sverige blev jag sjanghajad i Acapulco och gift på kuppen.

Så jag hamnade i mörkaste Norrbotten igen och blev Nja-are och valsade göt istället. Samt avlade lite avkomma för en tryggad ålderdom. Sen kom Stålverk 80. Som blev en sandstrand och rivna bostadsområden. Brustna illusioner, svek och dålig framtidstro.

Jag förstår. Ni börjar bli lite trötta på det här. Håller han på och skriver sina memoarer?

Jag skall skriva kort nu. Menar att jag skall avsluta. Jag lovar.

Kom till Stockholm med röd luva och tofs där framme. Ni skulle sett Johan:s min från vaktbolaget som sökte folk. Herregud vad är det för typ. Han påminner mig varje gång jag träffar honom. Men jag fick jobbet.

Nu har jag bott i den ädlaste av alla städer (säger Stockholmarna) under 25 år. Ni vet med plats för ädelt folk med blått blod i ådrorna. Även för folk med blott blod i ådrorna. Staden som kallas nordens Venedig. Ni vet med ”Ståplats i Nybroviken”.

Som kryllar av invandrare från världen och Norrbotten. Där det bor mer Samer än i Sameland.

Som alla invandrare så har jag servat dessa Huvudstadsbor med allehanda ting.

Kastat ut dem ur krogarna och lät dem köa för att komma in. Slängt ut dem ur Pendeltågen och bötfällt biljettsmitarna på Mälarbanan. Försenat tågen för att de inte skall hinna i tid till jobben. Varit ohövlig mot dem som skällt på mig. Dragit ner smutsiga skor från sätena.

Kastat ner morgontidningar och direktreklam i deras brevlådor. Fast jag undrar om jag inte hade glömt dela ut det senaste utskicket ”Sverigedemokraternas Trygghet & Tradition”. Liksom glömt bort dem. Okej det hade varit lite odemokratiskt, men i alla fall. Min ligger oöppnad i skräpkorgen, men jag hann se att den var blå till färgen.

Pratat Norrlandspolitik. Förklarat varför man skall betala skatt och att de är egoistiska och själviska. Enligt Darwin beror själviskhet på generna. Individerna är ett slags överlevnadsmaskiner för sina egna gener. Schimpanser är också själviska djur.

Ja. Vad gör man inte för sin överlevnad.

Men nu får det vara slut. Jag skiter i det här. Jag pensionerar mig.

Jag flytt’ — till Kosum Phisai

Väl mött till nästa tillfälle: Sricharoen.

Henry Mukka

Henry Mukka

Vi flytt’ int’ — (eller från Keräsjoki till Kosum Phisai)

Konsten att gå i pension! I förtid

Musik

Amy Grant — Time Again: Amy Grant Live All Access

Atlantic R&B 1955–1957 Volym 3

Basement Jaxx — Crazy Itch Radio

Beck — The Information

Bob Dylan — Modern Times

Bob Marley — The Ultimate Collection, The Best of Bob Marley & Colour Collection

Dionysus — Fairytales and Reality

Dixie Chicks — Taking the Long Way

Eddie Wheeler — Humble Plea

Elton John — The Captain and the Kid

En liten notering om The Rolling Stones

Evanescence — The Open Door & Black Label Society — Shot to Hell

Fibes, Oh Fibes! — Still Fresh & Emotional

Punkfunkens urfäder — Gang of Four och The Pop Group

Grandaddy — Just like the Family Cat

Hip Hop Best: The Collection

Justin Timberlake — Future Sex, Love Sounds & Beyonce — B’Day

Kasabian — Empire

Klaxons nya låtar på nätet & Junior Boys — So This Is Goodbye

Korta musikrecensioner XXI

Los Lobos — The Town and the City

Mando Diao — Ode to Ochrasy

Marit Bergman — I Think It’s a Rainbow

Nelly Furtado — Loose

OHM — Star Fall

Pete Rock — Underground Classics

Peter Nordwall Ensemble — Kanon

REM — And I Feel Fine: The Best of the I.R.S. Years 1982–1987

Scott Stappt — The Great Divide

The Killers — Sam’s Town & Barenaked Ladies — Barenaked Ladies Are Me

The Lemonheads — The Lemonheads

The Mars Volta — Amputechture

Theatre of Tragedy — Storm

Ultravox — Systems of Romance & Level 42 — Retroglide

Veruca Salt — IV

Wilson Pickett — In Philadelphia

Wolfmother — Wolfmother

Yellowcard — Lights and Sounds

Yo La Tengo — I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass