Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

New York Dolls på Berns B.B.B.

New York Dolls är det nygamla bandet som fått en ny renässans i och med återbildandet av gruppen. Kvar sedan det begav sig är de två originalmedlemmarna Sylvain Sylvain och David Johansen. Resten av ursprungsbandet ligger som man säger i USA och trycker upp prästkragar dvs de är döda. Jerry Nolan, Johnny Thunders oc h Arthur "Killer" Kane är alla medlemmar i The Graveyard Society istället för New York Dolls numer. Istället har tre nya gruppmedlemmar anslutit sig och si, den nygamla gruppen är återfördd. Ett Sverige-besök för att backa upp den nya skivan har varit inplanerat sedan något halvår och det var publiken på Berns som fick den stora äran.

New York Dolls.När bandet väl äntrade scenen slogs jag av att Sylvain Sylvain numer mest ser ut som en glad trind köttbulle från Ikeas varuhusrestaurang i Barkarby och att David Johansens mun är bredare än Autobahn. Snabbt började man räkna ner och sen bar det iväg på en rockrullning som aldrig förr. Det är som ett S/M-party, bandet smiskar åt både höger och vänster. Barska tillrättavisningar och smeksamma piskrapp utdelas med ett sardoniskt leende från David Johansen och lyckan är gjord. Samma David Johansen tutar loss i oralorgeln, bandet pumpar feta beats och gitarrerna ylar av lycka som adrenalinuppumpade mustanger. Bandet slår åt alla håll och kanter och till sist är lyckan total i mina brallor. Eller ska jag säga att lyckan borde vara gjord , för säg den lycka som någonsin är fulländad. Houston we have a problem, publiken vad fan finns publiken. Hade denna konsert utspelats på CBGB:s i New York hade vi sett argsinta moshpits och tumultartade pogodansar-kollektiv. Hade konserten framförts på Marquee Moon i London hade publiken dansat blodvite-bossanova och sjungit med i texten. Vad fick vi se i Stockholm då? medelsvensson-gäspningar med trippelturbotråk och hoppas-nästa-låt-är-bättre-blicken. Ni kanske tyckert att jag gnäller onödigt mycket, men själv tycker jag inte jag gnäller nog mycket. Tänk er själva, där står ni på scenen och levererar muskelmusik och ingen reagerar. Ni försöker lägga till lite mer, fortfarande ingen respons. När det hållit på så här en stund tröttnar ni och allt börjar gå på rutin istället. Det var exakt detta som hände, den stocktråkiga publiken fick bandet att till sist krokna. Visst lossnade det i sina stunder men då var det för länge sedan försent. Jag vet inte vad som är fel på svenskar när de kommer på vissa konserter, men nog faen skulle de hehöva en elstöt på 15 kilovolt upp i arslet för att det ska kunna bli rock'n roll. Eller ännu bättre, varför placerar man inte ut träplattor med kraftiga fjädrar under för och på en given signal trycker man på knappen som utlöser fjädrarna. Resultatet blir att medelmåttiga medelsvensson-tråkmånsar börjar stagediva, vilket skulle livat upp.

Istället fick stackars New York Dolls koncentrera sig på reträtten genom att åtminstonde vara proffsigt tillmötesgående. Sylvain Sylvain skriker några "Stockholm we love you" och David Johansen kontrar med "Stockholm we're fucking back". Hade jag varit dom hade jag inte menat ett ord av vad jag sa, och jag tror inte dom gjorde det heller för vem vill dela ut trevligheter till en så sömnig publik. Felet är, om jag får lov att spekulera, att publiken förväntade sig en "liket lever-konsert" dvs bara gamla goding-låtar. I bjärt kontrast till detta stod bandets ambition att göra nytt med inslag av det gamla. Nya och gamla låtar skulle samsas i en skön harmoni, men inte faen upptäcker den fullständigt känslolösa snuttegullfiltspubliken detta inte. Denna skillnad i förväntningarna visade sig inte minst i låtar som "Trash", och "Peronallity Crises" då till och med den sömdruckna publiken som hade mage att kalla sig fans, vaknade till liv. Symptomatisk var också den kommentaren, "Jag gäspar också", som killen fällde som gick förbi mig under den tråkigare delen av konserten när min gäspande mun sa hemochsova.

The New York Dolls — One Day It Will Please Us to Remember Even This.Bandet får egentligen en fyra av Dr. da capo, men vad hjälper det när man spelar i Rock'n Roll-hades. Konserten får därför bara 3 i betyg och samtidigt vill jag tacka den träaktiga publiken för att de sänkte en bra konsert som hade potential att bli bättre. .Nästa gång jag ska se en New York Dolls konsert ska det vara garanterat svensk-fritt. Jag betalar hellre extra genom att flyga till London eller någon liknande stad. För i brakonsertdödarhuvudstaden Stockholm blir dett sällan Bop till you drop.

Dr. Da Capo

Musik

Konserter

New York Dolls på Berns (Dr. Da Capo)

New York Dolls på Berns (Dr. Indie)

Amy Grant — Time Again: Amy Grant Live All Access

Atlantic R&B 1955–1957 Volym 3

Basement Jaxx — Crazy Itch Radio

Beck — The Information

Bob Dylan — Modern Times

Bob Marley — The Ultimate Collection, The Best of Bob Marley & Colour Collection

Dionysus — Fairytales and Reality

Dixie Chicks — Taking the Long Way

Eddie Wheeler — Humble Plea

Elton John — The Captain and the Kid

En liten notering om The Rolling Stones

Evanescence — The Open Door & Black Label Society — Shot to Hell

Fibes, Oh Fibes! — Still Fresh & Emotional

Punkfunkens urfäder — Gang of Four och The Pop Group

Grandaddy — Just like the Family Cat

Hip Hop Best: The Collection

Justin Timberlake — Future Sex, Love Sounds & Beyonce — B’Day

Kasabian — Empire

Klaxons nya låtar på nätet & Junior Boys — So This Is Goodbye

Korta musikrecensioner XXI

Los Lobos — The Town and the City

Mando Diao — Ode to Ochrasy

Marit Bergman — I Think It’s a Rainbow

Nelly Furtado — Loose

OHM — Star Fall

Pete Rock — Underground Classics

Peter Nordwall Ensemble — Kanon

REM — And I Feel Fine: The Best of the I.R.S. Years 1982–1987

Scott Stappt — The Great Divide

The Killers — Sam’s Town & Barenaked Ladies — Barenaked Ladies Are Me

The Lemonheads — The Lemonheads

The Mars Volta — Amputechture

Theatre of Tragedy — Storm

Ultravox — Systems of Romance & Level 42 — Retroglide

Veruca Salt — IV

Wilson Pickett — In Philadelphia

Wolfmother — Wolfmother

Yellowcard — Lights and Sounds

Yo La Tengo — I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass