Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Hårdrock

Wolfmother — Wolfmother B.B.B.B.

Modular Records

Wolfmother — Wolfmother.Ska jag vara både ärlig och provokativ, och det ska man väl vara, så är väl hårdrock inte alltid den musikformen som gjort sig mest känd för sin vilja att utvecklas så där hejdlöst mycket. Musikformen tycks istället fungera som om tiden stod still i tio år och sedan gör man ett rejält uppror och förändringens vindar blåser ett tag för att sedan mojna och så låter det på ett nytt sätt i tio år. Kanske en taskig beskrivning, men det är min högst personliga reflektion vilket inte hindrar mig från att tycka mycket om vissa valda bitar av denna bransch. Desto mer motsägelsefullt då jag gnäller över brist på utveckling då jag kommer att höja en skiva till skyarna vars största merit är att apa efter originalen. Wolfmother från Australien är gruppen som gjort en skiva som innehåller så uppenbara referenser till gamla godingar som Led Zeppelin och Black Sabbath, att originalen framstår som bleka kopior på sig själva.

Wolfmother vårdar sina traditioner med öm hand. Här finns både nytt och gammalt i en superb blandning. Stoner möter Led Zeppelin, progressiv rock möter Black Sabbath och så vidare. Låtarna är ett kapitel för sig då dom tycks vara starkare än en hel gorillaflock. Allt finns här superös, schysta influenser ruggiga arrangemang som ger gåshud, skrik och skrän som varvas med lugn och ro. Lyssna på Jon Lord-ogeln i låten "Woman" ska ni få se, så ska en tvättäkta härdsmälta låta. I en låt tittar till och med gamla 70-tals gruppen Focus in på studiobesök och med sig har man tvårflöjt och allt. Balansen är dock över det hela taget till 70-tals stukets fördel, men här finns moderna inslag. Till exempel så spelar Andrew Stockdale på en halvakustisk gura för att få fram det rätta morret i mikrofonerna vilket i sin tur gör att det låter råare än det gjorde på 70-talet. Slutsatsen är dock att låtarna genomgående stinker 70-tal. Här finns också så mycket referenser till andra grupper att man nästan tappar räkningen. Trots detta är det aldrig man kan beslå Wolfmother för att ha snott något rakt av. Här finns till exempel en influens till White Stripes i en låt, men ingen av White Stripes låtar låter som "Apple Tree". Det är bara soundet som påminner om olika grupper. Musikerna i bandet som är tre till antalet, Andrew Stockdale — Gitarr, Chris Ross — Bas och Orgel, och Myles Heskett — Trummor, är tre ytterst durkdrivna och tajta musiker. De är framför allt så samspelta och täta att det är svårt att ens få in ett frimärke mellan tonerna. Lyssna gärna på hur man behandlar orgel-breaket i mitten av "Minds Eye". De tre musketörerna har den där unika blandning mellan skickligt lir och ruffighet som så väl behövs i rock. Exempel här är hur bassisten spelar ett bärande tema nästan som ett solo för att fem takter senare släppa in gitarristen som ett brölmonster som spelar samma slinga men med mer brutalitet än en hulligan i låten "Pyramid".

Wolfmother.Samma recept som är den här gruppens stora fördel är delvis också deras nackdel. Det är så uppenbart att när man skrivit låtarna har man kikat en hel del på gamla 70-talshjältar. Här finns soundet, arrangemangen, sättet att bygga upp låtar och små inflikade referenser till typiska Ozzy Osbourne manér till exempel. Snyggt javisst, men när det tar över och dränker den egna profilen i musiken hotar det hela tiden att gå för långt. Nu lyckas man ändå hålla det hela på rätt sida av strecket men nackdelan är att andras ansträngningar hela tiden får gå före de egna. Här finns faktiskt fler referenser till andras musik än till den egna. Nu är det visserligen gjort med stor bravur och kärlek och här finns egna små inslag, men små är tyvärr ledordet. Jag hade gärna kunnat diskutera en femma i betyg för denna platta, men i och med detta så far femman ut genom föntret. Istället diskuterar min inre röst om det ska bli en trea eller fyra i betyg. Det blir till sist fyran som går segrande ur striden då det ändå är gjort med stor förkärlek, utan att rakt av sno från någon eller att det totalt saknas egna uppslag för dom finns. Till nästa gång rekomenderar jag dock starkt att den här gruppen tar en ordentlig titt på om man inte kan hitta en formula där det egna får ett mycket större utrymme. Att de ror det hela i land en gång betyder inte att de kommer undan med samma sak två gånger.

Dr. Da Capo

Musik

Amy Grant — Time Again: Amy Grant Live All Access

Atlantic R&B 1955–1957 Volym 3

Basement Jaxx — Crazy Itch Radio

Beck — The Information

Bob Dylan — Modern Times

Bob Marley — The Ultimate Collection, The Best of Bob Marley & Colour Collection

Dionysus — Fairytales and Reality

Dixie Chicks — Taking the Long Way

Eddie Wheeler — Humble Plea

Elton John — The Captain and the Kid

En liten notering om The Rolling Stones

Evanescence — The Open Door & Black Label Society — Shot to Hell

Fibes, Oh Fibes! — Still Fresh & Emotional

Punkfunkens urfäder — Gang of Four och The Pop Group

Grandaddy — Just like the Family Cat

Hip Hop Best: The Collection

Justin Timberlake — Future Sex, Love Sounds & Beyonce — B’Day

Kasabian — Empire

Klaxons nya låtar på nätet & Junior Boys — So This Is Goodbye

Korta musikrecensioner XXI

Los Lobos — The Town and the City

Mando Diao — Ode to Ochrasy

Marit Bergman — I Think It’s a Rainbow

Nelly Furtado — Loose

OHM — Star Fall

Pete Rock — Underground Classics

Peter Nordwall Ensemble — Kanon

REM — And I Feel Fine: The Best of the I.R.S. Years 1982–1987

Scott Stappt — The Great Divide

The Killers — Sam’s Town & Barenaked Ladies — Barenaked Ladies Are Me

The Lemonheads — The Lemonheads

The Mars Volta — Amputechture

Theatre of Tragedy — Storm

Ultravox — Systems of Romance & Level 42 — Retroglide

Veruca Salt — IV

Wilson Pickett — In Philadelphia

Wolfmother — Wolfmother

Yellowcard — Lights and Sounds

Yo La Tengo — I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass