Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

På TV

Killinggängets ironiska medmänsklighet

Killinggänget.Bra humor är en bristvara och det svårt att få till det med bra humor. Detta har jag och Mr. Snaggus under åren pratat om väldigt länge varför en del humor var intelligentare förr än den som är i dag. Man kan säga att humor förändrar karaktär men om man är vidsynt och försöker ta oss fram i tiden så saknas det många komponenter för att jag skall kunna säga att dagens humor tilltalar mig. För dessa misslyckade svenska sitcoms som alla varit misslyckade exempel på humor som enbart känns korkade. Dom senare åren har det enbart varit Lorrygänget som senast fick till det med sina filmer och serier.

Killinggänget.Men så hände det något 1992 då plötsligt min generation av komiker plötsligt slog till och blev den intelligenta samtida humorn med vass ironi och satiriska tillslag mot den tid med dess urbana fixeringar till att vara inne slogs sönder av ett gäng människor som visste vad dom sysslade med. Referenser och populärkulturen sprudlade ur deras manuskript och plötsligt var det som om ett gäng 60-talister måste vara den kontext som behövdes för att omskaka vår mentalitet. Men också på något sätt kunna förkroppsliga den svenska landsbygden samtidigt man tittade på storstadens innekulturella komplex gentemot den stora världen som våra storstäder, gärna Stockholm kan belysa. Kändisfixering och att gå på dom rätta festerna på Östermalms fjantiga innegäng. Ångesten bland kändisar att inte få vara inne i rätta gängen och det är värre nu med denna b- och c-kändisskara som kämpar förtvivlat om att få deltaga medialjusets filtrering och känna sig inne bland partynissarna.

Då under 90-talet med kommersiell tv och radio under uppbyggnad och gryende kändiskult så kom det en signal utifrån Stockholms gryende nya komediaktörer. Ett gäng som blev kända under namnet Killinggänget.

Dom är en svensk variant av Monthy Pythons intellektuella humor, en förening av svenska Casinogängets crazyhumor och Lorry gängets vardaglighet. Men den stora skillnaden att Killinggänget var det mest samtida av alla komediaktörer som hade som plattform, rock/popkulturen som epicentrum för deras drifter och ett fördomsfritt sätt att förhålla sig till den svenska kulturen som avgjorde deras specifika särart som satiriker.

Killinggänget består av en grupp individer som hade sina egna referenser till hur humorn skall vara och deras relation var speciell därutav att man vågade släppa löss ironin totalt och den träffade sina mål så att säga.

Robert Gustafsson är dem mest geniala komiker som kommit fram under dom senaste 20 åren då han klarar av att spela allt som du kan tänka dig. Från subtil satir till svensk bondfars. Här i Killinggänget släppte han loss allt han hade i sin intensiva Charlie Chaplinbetonade spelsätt. Det finns lite av varje i Robert Gustafssons spelsätt som gör att du kan plocka fram pilsnerfilmens aktörer, bondehumor, urban samtidskommentator — allting finns i hans personlighet. Henrik Schyffert som är musiker och komiker är den perfekta blandningen av ironisk programledare innan soffprogrammen existerade i Sverige så blev Henrik personen Glenn Killing samtidigt han kunde återskapa den indierockiga stilen som drev hejdlöst med 90-talets indiescen. Henrik Schyffert personifierade ironin i sin spelstil.

Johan Rhenborg skapade den perfekta nidbilden av byråkraten och affärsmannastilen med sitt svenskengelska snack och den drift med affärslivets etik och facktermer som oftast blir komiska när dom hamnar i svenska språkbruket. Johans rollgestaltning av Percy Nilegård går igenom nästan alla produktioner som central karaktär. En blandning av 80-talets börsvalp och 90-talets moderiktiga affärsspråk som lärdes ut av svenska näringslivets kurser och skolor. Percy är girig person men har ändå en svaghet och manlig sårbarhet dolt bakom affärsmannens attityd och kostym.

Jonas Inde.Jonas Inde är Umeåkillen som med sin mjukhet och känslighet kunde spela alltifrån hårdrockaren Tommy Bohlin, mjuk dansbandsångare, kärlekskrank norrlänning och andra roller som tar med Jonas som en av dom där oumbärliga karaktärerna. Jag har alltid haft ett svagt öga för hans personliga hållning.

Martin Luuk är den mera svårtolkade skådespelaren som dessutom givit ut böcker varav den senaste är ett enda brev till Andres Lokko. Han är benägen att vara lite mera i bakgrunden än övriga Killinggängets medlemmar och har en lite sublim spelteknik i sina rollgestaltningar. Jag ser honom som deras seriösa alibi i deras filmer/tv-program.

Det hela började som den stora bangen då Killinggänget först dök upp med tv-serien I manegen med Glenn Killing Det är den perfekta driften med talkshows innan det blev ett begrepp även inom svensk television. För då var det Henrik Schyffert som intog den självklara rollen som värden Glenn Killing i tv-soffan. Det blev en perfekt första avlossning av samtidsironin. Glenn Skilling sjöng samtida låtar som kunde vara alltifrån Ministry och annat mellan inslagen. Robert Gustafsson spelade medhjälparen och olika rollkaraktärer som ställde upp i talangtävlingar. Roberts karaktärers namn anspelade alltid på aktuella namn som Thurston Moore från Sonic Youth eller Mark E. Smith från The Fall som exempel serien kunde skicka fram. Där fanns allting som Killinggänget byggde upp sina dramatiska urformer som blev den tidsaktuella andans dans in vår tidsepok. Glenn Killing var som serie inte likt något annat. Jonas Inde spelade hårdrockare och snygg yngling som sjöng hjärtekrossande dansbandballader i varje avsnitt. Percy Nilegård gjorde entré som kulturstrateg och manager inom affärslivets ramar. Jag älskar fortfarande den här serien.

Dom stora eldproven blev tv-serien Nile City 105,6 som blev den perfekta driften med den nya reklamradion som påverkade utbuden i radion till det sämre. I Nile City hade vi en radiostation som var inhyst i en brandstation. Dessutom blev serien en ironisk kärleksfull drift med mansbilden och en homoerotisk estetisk bild som dominerade hela serien. Robert Gustafsson som den homosexuella brandstationschefen Greger som är förälskad i Percy Nilegård. Män med bara välmodulerade kroppar som också handlar om manlig gemenskap och hur det är vara kille i en hård värld. Killinggänget får in en fullträff med serien. Glenn sänder radio och dom har en massa karaktärer som Johan Rhenborgs mysiga radiopsykolog Farbror Barbro eller Roberts arketyp som Göteborgare och proletär är svindlande suverän parodi på Göteborgsvänstern.

Serien är en av dom få som överlever historien.

Percys tårar är så klarare med psykologin och driver alltifrån svenska rymddrömmar till bolagsplundring. Det finns även här en slagkraftig ironi riktat mot indierockens nyhetsjakt och vikten att vara inne och ligga rätt träffar Killinggänget ännu mera här fast det finns en sårbar känslighet.

Men det är deras fyra små filmer om mänskligheten som är allra bäst och då blev Torsk på Tallinn den mest fascinerande filmen av dom alla. En given klassiker inför framtiden. Tänk så patetiska ensamma män kan bli när vi strävar efter den där kärleken. Vi går till prostituerade eller som i filmen så åker vi med en buss som organiseras av ett företag som anordnar träffar med kvinnor i Tallinn. Det är svidande smärtsam film om ensamhet men även en träffande satir om hur män kan bli när vi hoppas på att kärleken skall infinna sig med dessa kvinnor. Kvinnorna söker ett bättre liv och män en livspartner för livet. En svepande träff i kärlekens baksidor. Men den kommer att räknas till dom svenska stora filmerna.

Jag glömde att berätta att min stora hjälte i musik och smakfrågor vid sidan av Lennart Persson, Andres Lokko ingår i Killinggänget. Om ni tittar på Nile City så kan du se Andres Lokko som en medlem i indiegruppen Brainpool i ett kort ögonblick.

Killinggängets senaste film Fyra nyanser av brunt är en av svensk films märkligaste filmer om sorg och smärta. Liksom den handlar om kommunikation mellan människor. Killinggänget är ironins svenska mästare som också är det mest svenska du kan uppleva inom underhållningsbranschen.

Musik

Amy Grant — Time Again: Amy Grant Live All Access

Atlantic R&B 1955–1957 Volym 3

Basement Jaxx — Crazy Itch Radio

Beck — The Information

Bob Dylan — Modern Times

Bob Marley — The Ultimate Collection, The Best of Bob Marley & Colour Collection

Dionysus — Fairytales and Reality

Dixie Chicks — Taking the Long Way

Eddie Wheeler — Humble Plea

Elton John — The Captain and the Kid

En liten notering om The Rolling Stones

Evanescence — The Open Door & Black Label Society — Shot to Hell

Fibes, Oh Fibes! — Still Fresh & Emotional

Punkfunkens urfäder — Gang of Four och The Pop Group

Grandaddy — Just like the Family Cat

Hip Hop Best: The Collection

Justin Timberlake — Future Sex, Love Sounds & Beyonce — B’Day

Kasabian — Empire

Klaxons nya låtar på nätet & Junior Boys — So This Is Goodbye

Korta musikrecensioner XXI

Los Lobos — The Town and the City

Mando Diao — Ode to Ochrasy

Marit Bergman — I Think It’s a Rainbow

Nelly Furtado — Loose

OHM — Star Fall

Pete Rock — Underground Classics

Peter Nordwall Ensemble — Kanon

REM — And I Feel Fine: The Best of the I.R.S. Years 1982–1987

Scott Stappt — The Great Divide

The Killers — Sam’s Town & Barenaked Ladies — Barenaked Ladies Are Me

The Lemonheads — The Lemonheads

The Mars Volta — Amputechture

Theatre of Tragedy — Storm

Ultravox — Systems of Romance & Level 42 — Retroglide

Veruca Salt — IV

Wilson Pickett — In Philadelphia

Wolfmother — Wolfmother

Yellowcard — Lights and Sounds

Yo La Tengo — I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass

På TV

Killinggängets ironiska medmänsklighet

TV-serier XI