Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan #10 2006

Chuck Berry fyller 80 år 18 oktober

Chuck Berry.Det finns ingen artist som blivit så tolkad och varit så inflytelserik för hela rockmusikens utveckling fram till vår tid. Jag menar att det inte hade funnits något Rolling Stones, inget Beatles, The Who eller andra rockgrupper. Till och med den store The Beach Boysgurun Brian Wilson menade att Chucken uppfann alla rock ’n’ roll beats och sätt att spela rockmusik.

Det finns ingen coolare inledning till en i mitt tycke främsta rocklåt som gjorts: No Particular Place to Go. Den är evigt fast i min ”hall of famerocklåtar” och den studsar för evigt omkring i rockens fröjder hemma hos mig. Kolla in Björn Skifs underbara parodi/tolkning av detsamma. Jag vill också påpeka hur underbar svängig hans låt Maybellene är som också blev namnet på hans gitarr om jag inte minns fel. Chuck Berry var den stora begåvningen som började spela tidigt i både storband och fick beröm i sin tidiga karriär att kunna tolka Nat King Colesånger i Johnny Johnsons combo. Ett band han tog över ledarskapet för att senare kunna börja spela på den berömda Cosmopolitan club. Musiken som där började glida över till en urform som vi idag kallar för rocken. På samma club spelade Ike Turner med sin första grupp Kings of Rhythms som också blev grundfäderna till den kommande rockkulturen. Men det var Chucken som utvecklade allting till en konst och fick musiken med klädstil och sin berömda duckwalk att bli det som vi ser som rockmusiken.

Chuck Berry är en stor gitarrist och showman som gav allt som du kunde krama ur rockmusiken på sina shower. Jag ser honom på videos eller dvd på tv och då exploderar han och Big bangen blir rockmusikens stora födelse och tillstånd med en ständig vitklädd hjälte. Han förenade ungdomens tonårsuppror på 50-talet med den tradition rocken vilade på. Chuck Berry började sin bana som en Muddy Waterbeundrare för att själv senare förvandlas till att bli den rockikon som vi alla så väl behövde för att se och förstå rockmusikens mest bärande kraft. Det är Chucken som gjorde rocken till vad den blev så att vi på redaktionen kan säga att vår älskade rock kom till tack vare sådana hjältar och män som Chucken.

Andra bra Chuckenlåtar Hail Hail Rock ’n’ Roll och mästerverket Johnny B. Goode.

Dr. Indie


Chuck Berry fyller 80 år

Få har väl varit en sådan inspirationskälla som Chuck Berry.

Den 18 oktober 1926 föddes Chuck Berry i St.Louis.

Berry hade många influenser bl.a Nat King Cole och Muddy Waters.

Hans vän Ira Harris visade honom olika tekniker på gitarren och detta ledde honom till hans originella gitarrsound.

1952 började han sjunga och spela gitarr i ett band som spelade på klubbar och låtlistan innehöll både blues, calypso, ballader och country.

Berry höll nu på att utvecklas till en riktig artist.

1955 tipsade Muddy Waters honom om Chess records, ett bolag som hade spelat in skivor med storheter som Howlin’ Wolf och Bo Diddley hade spelat in skivor.

Han åkte dit och pratade med Leonard Chess, han var villig att lyssna och det ledde till en singel Maybelline spelades in. Den kom in på femte plats på pop listan och hamnade på första plats på R&B listan. Och nu var Chuck Berry på väg till ära och berömmelse.

Han följde upp succén med med "Brown-Eyed Man" "Too Much Monkey Business" "Memphis" "Roll Over, Beethoven" och "Johnny B. Goode". Johnny B. Goode är Berry's mästerverk, den låten knöt ihop alla elementen i Berry’s unika sound. Nu hade han definitivt skapat sig ett namn och syntes både i TV och på filmduken.

Detta samtidigt som han ständigt var ute på turné.

Under sextiotalet och sjuttiotalet blev han en stor inspirationskälla för både The Beatles och The Rolling Stones.

Han spelade in många comeback skivor och 1972 spelade han in My Ding-A-Ling en låt som raskt klättrade upp på första platsen på poplistan.

Grattis på 80-års dagen.

Dr. Rock


Hail Hail Chuck Berry

Chuck Berry, ingen som lyssnar på rock kommer runt honom. Han är ju trots allt en av dem som var med och skapade musikformen. Varde ljus sade Gud (enligt vissa) och det varde Chuck Berry säger Dr. Da Capo. För vem kan förneka att han utvecklade gitarrtekniken, att han slog ett slag för bluesen i rocken (de två är ju trots allt kusiner) eller att han tillförde en egen stil till låtskrivandet. Många är dom som påstått att Chuck Berry bara snodde allt från andra, bland annat i en ypperlig scen i den superba filmen Tillbaka till framtiden, men därom twistar di lärda som det brukar heta. Min egna kommentar är att det där är bara ont förtal för att förringa en av de stora. Nu fyller han 80 år, och vad annat kan man göra än att hylla denna levande legend. Vi på blaskan har valt att göra det i en serie hyllningsartiklar om denna Rockens nestor.

Chuck Berry.Själv minns jag mest med ett leende den gången vi satte oss för att åka två gånger 20 mil för att se Chucken i Himmelstalundshallen i Norrköping. Som gammal punkare reagerade mina franska nerver redan när vi kom fram, för en större samling raggare har jag aldrig stött på.

Gamla skräckbilder dök upp ur bakhuvudet och man ville helst vara någon annanstans. Det var 700 Plymouths, Chevrolet, Cadillacs, Fords och Dodges. Överallt jag tittade var det bara feta jänkarrövar med trippla förgasare och överliggande kamikazeaxlar eller vad f-n det heter. Fete-Elvis dånade ur varenda en av dom och jag såg paralleller till Dantes Inferno. Men så tänkte jag att om dom tycker om Chuck Berry kan dom ju inte vara allt igenom onda, så jag gick in trots att primatnerverna dunkade ut varningssignaler. Så småningom äntrade förbandet scenen och jag lovar, hade jag haft elementmognade ägg (sådana där som stinker vidrigt) så hade jag använt dom då. Bandet stank likt veckogamla strumpor, det var standardrock ā la 50-tal på det mest sugiga sättet. Raggarromantik och rövrock ’n’ roll helt enkelt. Bandet kom från Knäckebrohult Sweden, och vad de hette har jag bortträngt då mitt trauma var tillräckligt att hantera. För att summera det hela, så här långt var det med en spya i halsen, men så hände det. Det jag nu ska skriva lovar och svär jag på, att det är sanningen och inget annat än sanningen. Guds hand pekade med pekfingret ner på scenen, ur fingret strålade ett gyllene ljus ner och där stod han His Majesty the King of Rock ’n’ Roll. Utan ett j-a ord plockade han lite på gitarrhalsen och sedan fick vi en åkning som vare sig raggarna eller jag ska glömma i första taget. Bluesackorden regnade ner likt gyllene regn, duckwalk-orgierna avlöste varandra, härdsmältorna haglade och jag svär karln hade dränkt in fingrarna med smuts innan han gick in för skitigare toner fick vi leta efter. Extasen var total, karln var ju punkare för tusan. Det var första gången på cirka 10 år som jag pogodansade och som jag gjorde det. Bop till you drop och jag dansade till och med med raggarna. Låtarna radades upp i en enda lång odysse över vad som då var en trettio år lång karriär, nu har denna fyllt femtio. Några självklara, andra ögonbrynshöjande. Många superba, andra ”bara” bra, men aldrig gjorde karln avkall på kvalitén. Gitarrspelet firade nya triumfer, sången likaså och övriga bandet levererade med bravur. Våldsamt energirikt, kantigt och egensinnigt framfört och med en kärlek till musiken som man kunde lukta sig till. Ett extranummer senare och lyckan var total i hela kroppen. Kvar fanns bara den tomma känslan av att det enda som återstod av kvällen, var att åka hem.

Resan hem blev en tillbakablick av kvällen, lyckan dröjde sig kvar minnen kan räcka långt ibland. Diskussionerna böljade fram och åter över vilken låt som var bäst eller vilket gitarrlick som var läckrast. Plötsligt sa någon: ”men fatta karln är ju sextio år”, ”ytterligare ett skäl till att karln är en hjälte då” sa någon annan. Sextio år, tänkte jag, och han kan fortfarande spöa skiten ur många av dagens artister (det var ju åttiotalet för tusan). Strax därefter somnade jag och sov den lyckligaste av sömner. En sådan där man bara sover när man är riktigt nöjd och belåten. Hail hail Chuck Berry och grattis på åttioårs-dagen säger vi på Blaskan. Han kanske inte har spelat in så mycket på de senaste decennierna, han kanske inte har gjort en enda konsert på de sista 20 åren då den turnen jag såg var farväl-turnen, men det underfundiga med musik är att allt detta inte gör något. Spela vilken låt du vill och du förstår att här har du mannen som kunde försätta berg och som än idag konkurrerar ut det alltför mycket.

Dr. Da Capo


Blues had a baby and they named it rock ’n’ roll

Vad hade vi stackars vitingar haft att lyssna på om inte giganter som Muddy Waters och Chuck Berry skapat blues och rock ’n’ roll?

Jag är född och uppvuxen med The Rolling Stones så de har för evigt en trygg plats i mitt musikhjärta. Come On, Around and Around och Carol ledde mig så småningom till ”Chucken”. Stenarnas övriga covers som Mona (I Need You Baby), Honest I Do, I Just Want to Make Love to You, Little by Little, Little Red Rooster ledde mig vidare till bluesen. Men åter till Chuck Berry.

Hans musik och texter i låtar som Wee Wee Hours, School Day, Sweet Little Sixteen, Memphis Tennessee, Promised Land, Too Pooped to Pop, You Never Can Tell m.fl. m.fl. får en att inse att en av de bästa terapierna som finns mot allehanda psykiska och fysiska problem är rock ’n’ roll!

Keep on rockin’ Mr. Chuck Berry!

Mr. Snaggus


John Lennon skulle blivit 66 år gammal den 9 oktober

John Lennon.Jag väcktes den 8 december 1980 av min dåvarande flickvän som sade att jag måste lyssna på radion — dom har en utsändning om att John Lennon är död. Jag tänkte vad är det hon säger? John Lennon är han död? Skjuten, vad fan säger dom på radion. Ett kräk hade mördat John Lennon. Fredsfursten är mördad och vad händer nu? Många tankar susade runtomkring skallen. Min hjälte är död och överallt bland människor i förorter och på stan så grät folk öppet eller bara var chockad därför att en av världens allra största ikoner var faktiskt borta. Först då hajade jag det när man tog in det i skallen att John Lennon var på något konstigt sätt bara borta helt plötsligt. Senare på kvällen skulle jag lyssna på Eldorado då Kjell Alinge och Lennart Wretlind gjorde en suverän Beatles och John Lennonspecial för oss. Den var gyllene guld om man så säger.

Själv borrade jag ned mig i mitt rum med John Lennon på stereon hela dagen. Jag lyssnade på den mest vackra låt som jag visste fanns, Imagine, på det vita albumet med John Lennons porträtt vilket tillhör hans vackraste popalbum som John Lennon någonsin frambringade. Jag lyssnade på det om och om igen. Skivan hade flera låtar liksom en uppgörelse med forna kamraten Paul. Jag älskade även skivan Plastic Ono Band med vackra hymnen Mother och klassiska Working Class Hero som även Jerry Williams gjorde en suverän version på. Båda skivorna är två av hans heligaste mästerverk som gav mig tröst det åren då hans själ gick vidare till rockens himmel.

Dr. Indie

Mr. Snaggus | Dr. Indie | Dr. Rock


Blaskan beräknas utkomma den första måndagen i månaden.
Skicka era artiklar senast lördagen veckan innan, tack!
Bidragen adresseras lämpligen till Redaktionen

Musik

Amy Grant — Time Again: Amy Grant Live All Access

Atlantic R&B 1955–1957 Volym 3

Basement Jaxx — Crazy Itch Radio

Beck — The Information

Bob Dylan — Modern Times

Bob Marley — The Ultimate Collection, The Best of Bob Marley & Colour Collection

Dionysus — Fairytales and Reality

Dixie Chicks — Taking the Long Way

Eddie Wheeler — Humble Plea

Elton John — The Captain and the Kid

En liten notering om The Rolling Stones

Evanescence — The Open Door & Black Label Society — Shot to Hell

Fibes, Oh Fibes! — Still Fresh & Emotional

Punkfunkens urfäder — Gang of Four och The Pop Group

Grandaddy — Just like the Family Cat

Hip Hop Best: The Collection

Justin Timberlake — Future Sex, Love Sounds & Beyonce — B’Day

Kasabian — Empire

Klaxons nya låtar på nätet & Junior Boys — So This Is Goodbye

Korta musikrecensioner XXI

Los Lobos — The Town and the City

Mando Diao — Ode to Ochrasy

Marit Bergman — I Think It’s a Rainbow

Nelly Furtado — Loose

OHM — Star Fall

Pete Rock — Underground Classics

Peter Nordwall Ensemble — Kanon

REM — And I Feel Fine: The Best of the I.R.S. Years 1982–1987

Scott Stappt — The Great Divide

The Killers — Sam’s Town & Barenaked Ladies — Barenaked Ladies Are Me

The Lemonheads — The Lemonheads

The Mars Volta — Amputechture

Theatre of Tragedy — Storm

Ultravox — Systems of Romance & Level 42 — Retroglide

Veruca Salt — IV

Wilson Pickett — In Philadelphia

Wolfmother — Wolfmother

Yellowcard — Lights and Sounds

Yo La Tengo — I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass