Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Punkens rötter — The Sonics

Garagerock — suck en av alla dessa miljarder titlar igen, men vad betyder den. Garagerocken försökte hitta rötterna i musiken, att gå tillbaka till det ursprungliga vildsinta i rocken, att hitta råheten och göra allt detta på en väldigt ursprunglig nivå som gränsade till amatör-status. Garagerockens förlovade årtionde var 60-talet. Band som The Iguanas, The Trashmen, Groop, Adrian Lloyd, Nightriders, Cavedwellers, Dave Starky Five men också Sonics.

Sonics var och är än i denna dag ett av både de viktigaste och det mest influensrika av alla dessa band ur denna generation av musiker. Kultstatusen är inte obefogad och de är mer kända än vad man kanske luras att tro. Ta ett program som SVT:s filmkröniikan som under Orvar Säfströms skickliga hand förvandlades från ett prettoprogram för filmvetare med fyrkantiga glasögon till ett filmprogram för vanliga dödliga, fick ledmotivet The Witch av just Sonics. I denna genre är helt enkelt The Sonics det viktigaste bandet.

The Sonics.Sagan The Sonics var inte långvarig, faktiskt bara från 1963–1967. Embryot till bandet går att spåra till 1960, men det var först 1963 bandets slutliga sättning stod klar. Det hela började med att Larry Parypa en lokal gitarrist från Tacoma Washington, bestämde sig för att starta ett band 1960. Efter många och långa turer med flera medlemsbyten stod så bandet klart för drabbning 1963. Medlemmarna var Gerry Roslie — Orgel, Piano och Sång, Andy Parypa — Bas, Larry Parypa — Gitarr, Rob Lind — Sax och Munspel och Bob Bennett — Trummor. Vid detta laget hade den nya stökigare stilen bandet kom att bli så kultförklarade för mejslats ut. Hemligheten låg i de vansinnesvrål Gerry Roslie gav i från sig i kombination med att Larry Parypas gitarr morrade olycksbådande tack vare effektboxar som till exempel fuzz. Överhuvud taget var stökigheten ett av de stora kännemärkena för The Sonics och än idag är de svårslagna på detta område. Det sägs att en mycket ung men redan då lovande Jimi Hendrix en gång gick på en konsert och blev så till sig av Larry Parypas stökiga gitarrstil att han genast skaffade sig en egen version av dennes sätt att spela. Jimi som ju ursprungligen kom från Seattle som inte ligger långt från Tacoma, hade nåtts av rykten om The Sonics kompromisslösa stil. En annan sak som gick på tvärs mot dåtidens konventioner, var att The Sonics live hade satt volymen på stärkarna på "Blås-ut-trummhinnorna". Få dåtida band kunde ro skrik, skrammel, skrän och skrotljud iland, men The Sonics gjorde det och man höll på att bygga upp en stadig svans av devota fans på det dessutom. Det hade blivit hög tid att skivdebutera och först ut blev singeln The Witch med B-sidan Keep A Knockin' 1964. Låten var en lokal kioskvältare, delstaten Wahington upplevde en feber som bara kunde förklaras av den sensation The Witch utgjorde och utgör än i denna dag. Snabbt följdeds denna upp av nästa singel Psycho som också den nådde långt lokalt. Framgångarna sporrade bandet och redan året efter spelades debutalbumet "Here Are The Sonics" in. För att få fram det rätta skrammliga ljudet, spelades alltihop in på en tvåkanalig bandspelare med en mikrofon till alla trummor vilket resulterade i ett skrotupplagsljud från trummorna. Bandet envisades vidare med att överbelasta stärkarna och medvetet skruva upp inspelningsvolymen till max så att bandspelarens mickar började klippa, dvs lägga in elektriska störsignaler som ett tecken på sammanbrott i ljudinspelningen. Assistenterna vid den lokala Keaney's Studio skadade nog på huvudet för något liknande hade man aldrig varit med om förut. Redan samma år, 1965 följde man upp med ep:n "Merry Christmas" som snarare liknades vid ett lustmord på allt var sunkiga traditioner hette. "Boom" som kom 1966 var albumuppföljaren som i mångt och mycket följde debuten i hälarna. Det var samma studio som spelade in, det var samma sugigaljud-krav som framfördes av bandet och det var samma skivkontraktslösa distribution där istället bandet betalade själva för att få spela in skivan. Återigen visade The Sonics att man var kungarna i regionen, men detta var också allt. Nationellt var man okända och detta ville bandet råda bot på, nu ville man frälsa nationen med fuzzboxfrenesi och dårhusdisko. De stora bolagen hade fått nys om guldklimpen från nordväst och 1967 skrev man på kontrakt för Jerden Records som hade gjort sig ett namn när man släppte monsterhiten Louie Louie med The Kingsmen 1963. Jerden bokade genast upp den större och snoffsigare Gold Star Studio i Los Angeles och kontrakterade Larry Levine som producent. In flögs The Sonics men snabbt kom man på kollisionskurs med Larry Levine. Det skrotiga ljudet som byggde på överbelastning av mickar och inspelnngsutrustning totalförbjöds. Låtarna snällades till och resultatet, "Introducing The Sonics", beskrivs av bandet själva som "den värsta dyngan något band tvingats att släppa". "Introducing The Sonics" från 1967 var helt enkelt slutet för bandet. I kölvattnet försökte medlemmarna bli fria från sitt skivkontrakt vilket Jerden vägrade. Till sist lade man helt enkelt ner bandet med motiveringen att medlemmarna ville pröva vingarna inom andra områden som studier till exempel. Bakom låg dock i lika hög grad tvisten med skivbolaget. Larry Parypa jobbar idag som lärare och en annan bandmedlem med film i Hollywood. Gerry Roslie försökte 1979 återuppliva bandet som ensam originalmedlem och resten nya medlemmar. Resultatet blev en skiva med namnet "Cinderella For A Bomp" men The Sonics som bandnamn och varumärke hade fortfarande sin storhetstid 1963–1967.

The Sonics.Senare i historien, 1976 (inte 1977 som vissa hävdar), poppade något som hette punk upp i England. Sedan 1968 hade dock flera Amerikanska band sysslat med samma musikaliska inriktning, men det var The Sonics som i sin tur föregick dessa och inspirerade därmed hela den Amerikanska punkscenen som ledde fram till The Stoogies. MC5 och alla band på CBGB''s (Television, Blondie, Dead Boys, Richard Hell & The Voidoids, Ramones etc). Denna rörelse förökte göra exakt samma sak som The Sonics hitta enkelheten, den inre kärnan i begreppet Rock där skrammel komrpomisslöshet och enkelhet var hörnstenarna. Det är därför ingen slump att The Sonics sista album "Introducing The Sonics" återutsläpptes 1977 men under namnet The Sonics — Original Northwest Punk. Arvet efter The Sonics är tungt, inte bara inspirerade man hela punkscenen från USA till England och vidare ut i världen, utan man skapade också grogrunden för den andra vågen i Garagerockens historia. På 1980 till 1990-talet dök flertalet band upp som hade allt att tacka The Sonics för: The Gun Club, Sonic Youth, Nomads, The Leathernun (f.d. Lädernunnan) och Nirvana för att nämna de viktigaste. Än i denna dag kastar faktiskt The Sonics sin skugga över nutida musik inom vissa genrer, punken och garagen fortsätter ju att utvecklas. Band som Sonic Youth sliter vidare trots att medlemmarna nått den gyllene medelåldern (heja, heja) och Sleater-Kinney kan sägas utgöra nästa generation. På det hela taget får man alltså konstatera att det The Sonics skapade är livskraftigt och vitalt trots att man själva är borta. Band har kommit och gått, men jakten på den perfekta rocklåten går vidare och inget tyder på att detta sökande efter den heliga graalen upphör än på länge. Tack The Sonics.

Dr Da Capo

Musik

Albert Hammond Jr. — Yours to Keep

Amon Amarth — With Oden on Your Side & Vader — The Art of War

Anti-Flag — For Blood and Empire, Cumshot Hookers — Heartbreakers, New Found Glory — Coming Home & Alien Ant Farm — Busted & Up in the Attic

Atomic Swing — The Broken Habanas

Badly Drawn Boy — Born in the U.K.

Bo Kaspers orkester — Hund

Bob Seger — Face the Promise

Cajsa Stina Åkerström — Kärleken finns överallt

Cassie — Cassie, The Game — Doctor’s Advocate, Kelly Price — This Is Who I Am & Lady Sovereign — Public Warning

Diana Ross — I Love You & The Definitive Collection

Dr. Indies musikmix VI

Grattis Musikbyrån som fyllt 10 år

J.J. Cale & Eric Clapton — The Road to Escondido

Jerry Lee Lewis — Last Man Standing (Dr. Indie)

Jerry Lee Lewis — Last Man Standing (Mr. Snaggus)

Johnny Cash — American V: A Hundred Highways

Koop — Koop Islands

Korta musikrecensioner XXII

Lacuna Coil — Karmacode

Lisa Miskovsky — Changes & The Kooks — Inside In/Inside Out

M. Ward — Post-War

Meat Loaf — Bat out of Hell III: The Monster Is Loose, My Chemical Romance — The Black Parade & The Who — Endless Wire

Midnight Cryin’ Time: Teen Angst Classics from the Rock ’n’ Roll Era

Moby — Go: The Very Best of Moby

Monica Borrfors — På ren svenska

Willie Nelson — Songbird, Billy Ray Cyrus — Wanna Be Your Joe & Jill Johnson — The Woman I’ve Become

Nisse Hellberg — Snackbar Blues

Patty Griffin — Impossible Dream & Sarah McLachlan — Wintersong

Paul Stanley — Live to Win

Prince — 3121

Promoe — White Man’s Burden

Rihanna — A Girl like Me, Etta James — All the Way, John Legend — Once Again & Live at the House of Blues & Natalie Cole — Leavin’

Robbie Williams — Rudebox

Rod Stewart — Still The Same: Great Rock Classics of Our Time

Sleepy Brown — Mr. Brown & Monica — The Makings of Me

Stereolab — Serene Velocity: A Stereolab Anthology

Tony Bennett — Duets: An American Classic