Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Johnny Cash — American V: A Hundred Highways B.B.B.B.B.

Cash Is King

Johnny Cash — American V: A Hundred Highways.Det är just nu ganska exakt 3 år sedan Johnny Cash avled efter en tids sjukdom. Trots detta fortsätter han att släppa nya skivor, sälja horder av dessa och att förvåna världen hur många nya sidor han fortfarande kan visa upp.Det har blivit dags för ytterligare en ny skiva, A Hundred Highways, mycket tack vare att hans gamla vapendragare och producent Rick Rubin fortfarande sitter på inspelningar som aldrig har getts ut. Den stora frågan blir därför om dessa inspelningar borde förbli outgivna på grund av att de enbart är spekulativa, eller om de fortsätter att vara så bra de hittills varit.

Vi kan lugna alla oroliga med en gång, skivan är exakt så bra man kan förvänta sig av en ny Johnny Cash-skiva. Den är till och med bättre om jag ska vara ärlig, detta är nämligen 2006 års absolut mest självklara fempoängare, i varje fall av de jag har hört.

Skivan präglas av det mer melankoliska och tragiska, det mesta går i moll med få undantag. Låtarna handlar ofta om död och avsaknad, precis som country ska låta med andra ord. Arrangemangen är avskalade nästan spartanska men med ett innehåll som förstärker det genomgående temat på skivan. En till två akustiska gitarrer, bas, piano och/eller orgel samt sång och ibland ett luftigare stråkarrangemang är de genomgående byggstenarna. Medmusikerna är av världsklass, vad sägs om till exempel Mike Campbell och Benmont Tench från Tom Petty's Heartbreakers. Man får känslan av att Johnny Cash velat hitta tillbaka till de ursprungliga psalmerna och andra typer av religiösa sånger i både text och musik. Ofta har texterna teman om ett land ovan där, vi kommer att mötas på andra sidan., eller hur jag-personen har kommit att förstå alltets inbördes ordning. Musiken siktar in sig på att skapa känslor och skapa någon slags inre ro. Med undantagen God's Gonna Cut You Down och Like The 309 oroas det till lite grann, men i övrigt är det bomullsmjukt. Sparsmakat sentimentalt och lite sorgligt men ack så vackert är beskrivningar som faller mig på läppen. Klart religiöst genomgående alltså men hav förtröstan, det går att lyssna på detta på fler än ett sätt. Lyssna bara på hur Rick Rubin har spelat en högst avgörande roll när han med varsam hand mejslar ut soundet till cello-trion i Help Me, det är så lysande att man blir alldeles punch-drunk och knäsvag på en och samma gång. Det är länge sedan jag gick ner för räkning så direkt som när jag hör det knarrande cello-arrangemanget och alla hårstrån på min arm står garanterat givakt. Stompmarkeringarna av takten i God's Gonna Cut You Down är också så pass genial att den är direkt avväpnande, en urstark låt blir på detta sättet fullständigt kongenial. Denna låt är för övrigt en av de två låtarna som svänger ordentligt och som därmed utgör undantagen på en platta som i övrigt går i sordinens tecken.

Texterna är värda ett eget kapitel. Helt i Dylans anda berättas en historia med små penseldrag. Han använder också precis som Dylan ett rikt språk som har klara släktskap med poesin. Lyssna på texterna i Further Up The Road eller On The Evening Train för att få två exempel på litterära fullträffar. Den sistnämda är för övrigt ett exempel på något annat, nämligen countryn's förkärlek för tragik. Det som naturligtvis då inte får hända är att det blir sliskigt och sentimentalt, vilket både Hank Williams som skrev låten och Johnny Cash är fullt kapabla att undvika. Man skulle kunna förledas och tro att detta är en nattsvart platta, tvärtom, lyssna på Love's Been Good To Me och le ett leende av ren glädje då texten är oändligt positiv. Historieberättande är det genomgående temat för texterna och det är historier man skulle kunna lyssna till i timtal.

Att Johnny Cash's röst i olika grad är märkt av den struma som så småningom tyvärr ryckte bort honom, bidrar till att förstärka musiken och texten. Han har alltid varit en gudabenådad sångare, hans bas är beryktad men här firas nya triumfer när smärtan helt plötsligt blir äkta och trovärdig med hjälp av en bångstyrig röst som ibland grötar ihop sig. Rösten blir på detta sätt ytterligare ett instrument som Johnny Cash använder till fulländningens yttersta gränser.

Johnny Cash.Johnny Cash är inget mindre än ett underverk i sig själv. Tillsammans med Rick Rubin tycks allt han rörde vid förvandlas till guld och A Hundred Highways är inget undantag — tvärtom. Återigen har han visat var skåpet ska stå och som han har visat det. Fullständigt urstarka låtar, snyggaste arrangemang i branchen som faktiskt borde bilda skola, förmågan att samla musiker som är bättre än bäst, en medkombatant i form av Rick Rubin som vet exakt vad som behövs för att lyfta en låt 502 snäpp och till sist inlevelseförmågan för att få fram de där extra nyanserna gör Johnny Cash till en veritabel furie. Här sopar han banan utan att någon annan egentligen får någon som helst chans. En femma i betyg är inget annat än underbetyg. Skulle blaskan ha den möjligheten skulle denna platta få åttta av fem möjlliga i betyg, men nu har vi bestämt att femman är högsta betyget vi delar ut. Det enda som är synd är att karln är död, vilket i sin tur betyder att antaltet nya låtar som vi kan lyssna till är begränsade. Det gäller alltså att hushålla med de goda gracerna och njuta varje ton, vilket inte är svårt när det gäller A Hundred Highways.

Dr Da Capo

Musik

Albert Hammond Jr. — Yours to Keep

Amon Amarth — With Oden on Your Side & Vader — The Art of War

Anti-Flag — For Blood and Empire, Cumshot Hookers — Heartbreakers, New Found Glory — Coming Home & Alien Ant Farm — Busted & Up in the Attic

Atomic Swing — The Broken Habanas

Badly Drawn Boy — Born in the U.K.

Bo Kaspers orkester — Hund

Bob Seger — Face the Promise

Cajsa Stina Åkerström — Kärleken finns överallt

Cassie — Cassie, The Game — Doctor’s Advocate, Kelly Price — This Is Who I Am & Lady Sovereign — Public Warning

Diana Ross — I Love You & The Definitive Collection

Dr. Indies musikmix VI

Grattis Musikbyrån som fyllt 10 år

J.J. Cale & Eric Clapton — The Road to Escondido

Jerry Lee Lewis — Last Man Standing (Dr. Indie)

Jerry Lee Lewis — Last Man Standing (Mr. Snaggus)

Johnny Cash — American V: A Hundred Highways

Koop — Koop Islands

Korta musikrecensioner XXII

Lacuna Coil — Karmacode

Lisa Miskovsky — Changes & The Kooks — Inside In/Inside Out

M. Ward — Post-War

Meat Loaf — Bat out of Hell III: The Monster Is Loose, My Chemical Romance — The Black Parade & The Who — Endless Wire

Midnight Cryin’ Time: Teen Angst Classics from the Rock ’n’ Roll Era

Moby — Go: The Very Best of Moby

Monica Borrfors — På ren svenska

Willie Nelson — Songbird, Billy Ray Cyrus — Wanna Be Your Joe & Jill Johnson — The Woman I’ve Become

Nisse Hellberg — Snackbar Blues

Patty Griffin — Impossible Dream & Sarah McLachlan — Wintersong

Paul Stanley — Live to Win

Prince — 3121

Promoe — White Man’s Burden

Rihanna — A Girl like Me, Etta James — All the Way, John Legend — Once Again & Live at the House of Blues & Natalie Cole — Leavin’

Robbie Williams — Rudebox

Rod Stewart — Still The Same: Great Rock Classics of Our Time

Sleepy Brown — Mr. Brown & Monica — The Makings of Me

Stereolab — Serene Velocity: A Stereolab Anthology

Tony Bennett — Duets: An American Classic