Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XXII

Vi på Blaskanredaktionen får stundtals en massa skivor som regnar ned och Dr Indie sitter nu med en liten hög med skivor som är varierande så här kommer en del kortare recensioner.

Lunatica — Edge of Infinity

Lunatica — Edge of Infinity.En klassisk gothmetal i symfonisk stil som borde tilltala vår eminente Dr Rock eftersom den blandar lite Nightwishtongångar med en stark progressiv lättsam lättsmält radiovänlig metal som kan bli lite tråkig i långa loppet eftersom ingenting händer med musiken speciellt i dom ganska så likartade musikstyckena. Det finns en viss begåvning men inte så mycket mera i min tankevärld.

Sparta — Threes

Jim Ward lämnade At the Drive In för att bilda detta oerhörd tråkiga blandning av posthardcore med enkla men tjatiga U2-vibbar med långsamma malande ödsliga låtar som är fantasilösa och oändligt tråkiga i dom flesta leden. En skiva som varken behövs eller kommer betyda någonting.

Mad Max — Night of White Rock

Mad Max — Night of White Rock.Det här är tröstlös 80-talsrelik som efter 20 år återkommer med tysk 80-tals heavy metal så att jag storknar av tröstlös uppgivenhet. Hur orkar någon jäkel att göra bombastisk tung melodiös tråkig hårdrock som verkligen är usel. Ta bort gruppen någon som jag känner.

Bob Schneider — The California

Han har rört sig omkring på den amerikanska skivmarknaden under 2000-talet och menar att det är Paul Simon, Bruce Springsteen och Neil Young som är hans främsta inspiratörer. Och det kan stämma men ändå gör han en delikat rockplatta med poppunk i baggaget. Jag gillar en fräck uppkäftig ny skiva som inte tar saker för givet utan gör kompromisslös tuff rock. Den liksom prövar sig fram, rycker tag i initiativet för att senare få fram en tjock bra bred rockplatta. Trevligt tycker jag personligen.

John Mayer — Continuum

John Mayer.John Myer gör bra vuxenrock där B.B King eller Jimi Hendrix är några givna hållpunkter i en bra men kanske för välpolerad vuxen skiva med Roy Hargrove, Steve Jordan och Ben Harper bland musikerna. Visst den skulle kunna vara en tråkig skiva med blankpolerade mönster men den tar sig fram och blir ordinär standardpop för en vuxen mainstreampublik.

Alison Crockett — The Return of Diva Blue: On Becoming a Woman/Redux

Alison Crockett — The Return of Diva Blue: On Becoming a Woman/Redux.Med grupper som Blue Six och Us3 som hon sjöng med i dessa elektroniska akter så gör hon själv lite soulhouseremixade låtar som finns på denna nya skiva dom är gjord för dansgolven och jag diggar den fullt ut. För ingen skiva gör vintern like rolig som Alison Crockett för tillfället. Snurra och dansa du med till årets akt inom dansmusiken.

Jimmy Buffett — Take the Weather with You

Jimmy Buffett.Jimmy Buffett är en av dom trognaste uramerikanska sångarna som säljer miljoner mainstreamplattor sedan minst 30 år sedan han blev ett namn i Amerika. Han ville bli en stor countryartist men blandar friskt mellan softrock med mjuka sköna inbäddade låtar och countrystuket följer med. men nu är det så att jag gillar verkligen Jimmy Buffett då han är en god låtsnickrare och musikalisk duktig kille som gör klassiska enkla mjuka övergångar i sin musik. Nya skivan är lättsmält, lättglömd men oerhörd charmig på så många sätt. Njutningsbar album med sällsamma sånger från en mästare på smörrock.

Roger Sanchez — Come with Me

Har man rötter i Västindien och sedan 90-talet gjort sig ett namn som house och klubbmusikens mest intelligenta namn. Så kräver det en rad med respekt och förståelse för discomusikens betydelse för rockmusiken och dansmusikens utveckling. Roger Sanchez tappade jag kontakten med ett mästerliga albumet First Contact 2001 så var en höjdare med elektronisk house av bra kaliber. Han har även uppträdd under andra namn som Underground Solution och Tribal Confusions med mixar och remixar men så släpper han tydligen flera skivor än vad jag kände till. Själv dansade jag till hans musik på houseklubbar under 90-talet då techno fortfarande spelades på klubbar i Stockholm. Men så gör att han ett stillsamt och vilsamt house som även innehåller lite liknande tongångar av acidjazz på sitt nya album. En skimrande och bra skiva som återigen tar mig ned till Roger Sanchezs gatuhörn i Brooklyn. En skön platta att digga till.

Kip Boardman — Hello, I must be… 2005

Kip Boardman — Hello, I must be…Jag hade aldrig talas om Kip Boardmans musik förrän jag läste om honom i Sonic förra året i en recension, tror jag att det var. Men så införskaffade jag hans senaste album ganska nyligen. Här skriver han mjuka texter till en musikalisk inramning som låter lite som Neil Young, Josh Rouse och Eagles i skön förening. Lite mjukrock som har softat stil som glider snyggt omkring och ger mig rosa fluffiga snygga dagdrömmar. Så säker pop vill jag gärna lyssna mera på.

Blues Explosion — Damage 2004

Blues Explosion.För många år sedan minns jag hur rufflig Jon Spencer kunde vara i sitt gamla punkband Pussy galore under en kreativ tid då postpunken dånade omkring i världen. Efter det bandet så skapade han Jon Spencer Blues Explosion 1990 och släppte knipskarpa punkblueslåtar som var kniveggade stålblad rakt igenom allting du kunde tänka dig. Med namnbytet till Blues Explosion så handlar det fortfarande om elektriska sågklingor som basunerar ilskan som är veritabla knytnävar som slår dig rejält i skallen. Öronen misshandlas av underbara garagerockfragment sim irriterar din värld ännu mera. Coolt band med andra ord.

The Fratellis — Costello Music

The Fratellis — Costello Music.Indierocken blommar och bandet Fratellis som för första gången dyker upp på Blaskanredaktionen med sin smått genialiska småputtriga poppunk med en nervkittlande tankesvindling över vad sker i glappet mellan tiden och texterna. Det är bara att gratulera hur bra bandet lyckas smälta in i sitt element av snabbspelande rockmusik. En liten pärla i det stora utbudet.

The Waybacks — From the Pasture to the Future

The Waybacks — From the Pasture to the Future.Chojo Jaques är em multimusiker som spelar traditionell amerikansk folkmusik i sin grupp The Waybacks och dessutom stått bakom Ramblin’ Jack Elliott när han varit ute på turné. The Waybacks nya skiva dunsade in på redaktionen och jag plockade hem skivan och umgicks flitigt med en massa med folkpunksånger och instrumentala attacker på den förfinade mänskligheten. The Waybacks hittar formen och vägra låta sig förföras av en fin bransch med uggleliknande fiaskon. Utan snygg folkrock rakt igenom med bred nickfaktor.

Mike Oldfield — New Times

Mike Oldfield.Under många år har Mike Oldfield serverad säkra ljudbilder i en rockstil som kan sägas vara mellan new age och progressiv rock. Han har även haft sin syster Sally med som en del i vissa låtar som blivit snygga välspelade mainstreamhits. Nya skivan är new age med lättsinniga kompositioner och en väldigt fin inramning. Men det blir för mycket lättsmält banala låtar som saknar känsla och har någon form av driv i det som Mike Oldfield verkligen gör på sin nya skiva. Ointressant helt enkelt.

Santana — Jingo

Santana — Jingo.Carlos Santana hade sin bästa period under 60- och 70-talen med sina fascinerande elektriska gitarrbaserade psykodramor som han så gärna gav oss musikälskare. Men sedan 80-talet upptäckte han sin latinska ådra ännu mera och förstärkte det till en gubbig tröttsam mainstreamsåpa som alltmera tynger hans mera bluesiga ådra. På den här trippelskivan är såsen ännu värre men bara kan brytas av ett delikat litet spänningsmoment som kan sticka ut ur gröten men det är alldeles för lite av den degen. . Men annars så gääässppaarr jag mest åt eländet.

Ludacris — Release Therapy

Ludacris — Release Therapy.Jag vet inte varför det blivit så i min värld 2006 men hip hopen har verkligen kommit tillbaka, vilka säkert många kanske märkt i Blaskan när jag skrivit om en del riktigt bra utsläpp som bara fortsätter att skickas ut till världen. Ludacris som dessutom erövrad 2000-talet med sina plattor som The Neptunes eller Timbaland har rattat in till bra musikaliska drömmar. På nya skivan som är nästan en psykologisk och väldigt religiös platta som bryter upp tristessen för att bygga upp bra låtar med texter som svider ordentligt. Pust, det är en av dom där många starka hip hopskivor som kommit ut och givit mig pur glädje.

Joan Osborne — Pretty Little Stranger

Joan Osborne.Joan Osborne är den perfekta snyggingen född 1962 som har frontat rader av andra artister liksom haft samarbeten med andra. På hennes nya skiva som är en country/americana så tolkar hon en rad artister som hennes röst fyller med erfarenhet och en styrka som jag inte kan motstå. Vad sägs om Kris Kristofferson, Rodney Crowell, Will Jennings och Roy Obison med flera bra sånger och artister som finns med på skivan. Men det är ändå hennes egna låtar som är starkast och lyser riktigt bra i slutändan.

Chicago — XXX

Chicago — XXX.Suck, ännu en skiva från denna bästsäljande band som är urtypen för trist förutsägbar mainstreamskit. Låt oss säga att Chicago lyckades under 70-talet göra några fina stunder med en då fin Peter Cetera-röst i spetsen för bandet. Men sedan då under minst 25 år så får vi så tröttsam pop att klockorna stannar. Föresten så försöker bandet med sin mjukpop rocka lite med några fete gitarrriff och det är mer patetiskt än vad jag skulle vilja förställa mig.

Bette Midler — Cool Yule

Bette Midler — Cool Yule.Det finns två ord som är synonymt med Bette Midler och det skådespeleri och sång. Jag lyssnar gärna på Bette Midler om det kommer ut något intressant på skivmarknaden med henne. Men så släpper hon ut en stentrist standardskiva med julsånger. Helt fantasilöst och platt med storbandskomp som grädde på eländet. Fast misstro nu inte att jag o vanliga fall inte gillar våran Bette Midler för det gör jag det gäller att inse fakta att hon inte gör något häftigt i musikväg längre utan som Rod Steward sysslar med att förvalta gamla låtar. Bette Midler håller på med en rad skivor där just gamla standarlåtar och vuxen pop blir dominerande. En kvinnlig version av den klassiska Johnny Mathis skulle jag vilja påstå Bette Midler börjar efterlikna. Men vi på Blaskanredaktionen säger istället snälla Bette börja rocka loss istället så att musiken får sig en kick i baken.

Shapeshifter — Soulstice

Shapeshifter — Soulstice.Elektronisk pop från en artist eller grupp som jag för första gången stiftar bekantskap med och det är en fin skiva. Låtarna skulle kunna etiketteras som soulmusik om inte den elektriska gången från indiemusiken fanns där så tydlig och det är en klar tydlig skiva som har en snygg långsam sug i sig. Shapeshifter är utan att tveka en sekund en skiva som har sommarens stränder och böljande palmer som dröjer sig kvar som intima bilder av vacker elektronisk popmusik och hur underbar den kan bli om den låter så här ljuvlig. En snygg skiva som påminner mig om vackra nakna kvinnor på en strand någonstans på en paradisö.

The Tiny — Starring, Someone like You

The Tiny.På den svenska indiescenen klev bandet The tiny upp som en skimrande solnedgång med lite välplacerad avantgardistisk rock eller pop kanske är mera adekvat. En av året vackraste låtar är Sorry med en ovanlig skön sång från Ed Hartcourt som medhjälpare och det är en av dom där låtarna som du bär det med för livet eller åtminstone för ett ögonblick.

Anna Ternheim — Separation Road

Anna Ternheim.Jag tillhör inte dom kritiker som nästan faller i trance när dom talar om svenskan Anna Ternheims skivor. Därför att den nya skivan är obotligt tråkig trots att den har fina melodier och snygga texter och en gåtfull inramning. Men den är känslokall och väldigt abstrakt för min smak. Men det var även den förra skivan med titeln Somebody Outside. Den är visserligen lite bättre men den känns fadd och menlös ur det tråkigare perspektivet. Så därför engagerar Anna Ternheims skogsväsen mig inte ett smack.

Foo Fighters — Skin and Bones

Foo Fighters — Skin and Bones.Världens mest onödiga skiva av Foo Fighters landade hos mig på redaktionen med liveinspelningar både akustisk och med full bandstyrka. Men det blir så tanig och ointressant uddlös musik som knappast kan räknas till gruppens större vinster. Jag lyssnar och suckar tungt över hur Foo Fighters misslyckas med den här skivan så kapitalt. Den borde inte få ges ut så att vi slipper se ett band skända sig själva så mycket som jag älskar Foo Fighters skivor sedan debuten 1995.

Aimee Mann — Another Drifters in the Snow

Aimee Mann.Har man varit med i 80-talets indieälsklingar som Til Tuesday och blivit jämförd med storheter som Elvis Costello, Difford & Tilbrook från Squeeze eller Andy Partridge från klassiska XTC då kan man sträcka på sig. Jag vill i normala fall påstå att Aimee Mann varit en indieprinsessa som gjort underverk till popplattor. Men så gör hon den där jävla trista julplattan som man vill kasta i sjön. Inte en till i en sörja av julmusik som ges ut av stora och bra artister, Vi behöver dom inte alls längre. Aimee Mann måste göra sina egna skivor så att guldet kommer tillbaka i hennes skaparandeskap.

The Bangles — We Are the ’80s

The Bangles — We Are the ’80s.The Bangles gjorde några av 80-talets främsta poplåtar med delikat elegans och dom var fyra av 80-talets vackraste kvinnor, särskilt deras ledare på sången Susanna Hoffs och dom två systrarna Peterson som utgjorde kärnan i ett band som hade Big Star som favoritgrupp (bara det är en poäng i min bok).The Bangles. The Bangles nya samlingsplatta visar igen hur hållbar deras poplåtar fortfarande är. Manic Monday, Eternal Flame och Walk like an Egyptian som blivit moderna klassiker inför framtiden visar vilken stor grupp The Bangles faktiskt var under sin storhetstid. Själv hade jag två av deras plattor i min skivsamling. Så det känns bara bra att återknyta bekantskap med bandet igen 2006.

Kim Wilde — Never Say Never

Kim Wilde — Never Say Never.Ett helgerån på en gudinna som får en skiva med gamla låtar remixade och med hjälp av andra sångerskor så görs det en skiva som är genomusel. Kim Wildes bästa låtars isande skönhet får rockgitarrflöde med eurodiscomanövrar som tar över eländet. Jag förstår ingenting av det här utsläppet. En skiva som tar död på allting hon stod för. Kim Wilde modell 2006 behöver ingen. P.S. är att Nena har hittat fram på en låt. Buäähh.

Los Lonely Boys — Sacred

Los Lonely Boys — Sacred.Los Lonely Boys är egntligen inte ett band för mig utan deras musik är träaktig och ganska så medioker i min värld. Det är dom tre bröderna Garza som leder bandet under en period på 2000-talet och dom har blivit populära i spanska USA. Deras fader Ringo Garza var med i tex mexgruppen The Falcones som var lagom stora under 70 och 80-talet. En grupp som aldrig slog utanför USA såsom Los Lobos eller Texas Tornados kunde göra. Men bröderna Los Lonely Boys gör rock med kommersiell bas och låter för radiovänliga för min smak på sitt nya album. Tråkrock utan större åthävor eller precision.

Amelia White — Black Doves

Amelia White — Black Doves.Amelia White har sedan slutet av 90-talet blivit en liten röst inom americanafacket och har vid sidan av Lucinda Williams tagit en liten plats med moderna berättelser kring Amerikas samhälle och sociala utsatthet. Men på nya skivan som är både rockigare och mera utsatt i texter har en del riktigt starka låtar men en del relativt trista passager som företar skivan mot en mera renodlad vitare sound om man så säger. Jag vill så gärna tycka om Amelia White på sitt nya album men det är som sagt var det fantastiska sångerna som finns får även slagsida åt en svulsten rock. Så därför kan jag inte förena skivan i mitt hjärta med mitt kritiska sinnelag. Det störs av dissonanser som borde ha varit bortslipat. Det är synd på en annars begåvad kvinna inom countryrocken.

Sarah Brightman — Classics

Sarah Brightman — Classics.Uddlöst vattenrinnande hissmusik blir den här samlingen för min del. Musik som är musikal och lite popinfluerad operaarior roar inte mig eftersom det är sliksigt och ganska så menlös musik. Trots att Sarah Brightman är en av dom största i England inom den här musikbranchen. Hon föddes 1960 och började med att sjunga i en popgrupp som hette Hot Gossip och hamnade som dansare i en tv-serie under tidigt 80-tal. Sedan blev det musikaler för hela slanten och mördande tråkiga soloalbum. Skivan tar os med till ett urval av hennes mesta låtar. Men själv somnade jag när mest för att musiken är vatten som blir tomma, tomma gäspningar för hela slanten.

Valentine — Blue Merry-Go-Round

Valentine — Blue Merry-Go-Round.Visserligen en vacker kvinna som gör en symfonisk popsymfoni av det där vuxna urtråkiga sättet som tyvärr man förknippar med Elton John alla sämsta ballader från för om åren. Men jag ville så gärna ge Valentine en chans så att det kunde finnas någonting som gav musiken än uns av värdig pop. Men istället samma radiopop som aldrig blir annat än just trist radiopop som man alltid förknippar med mainstreams sämre delar. Synd på en sådan begåvning som artist Valentine är nånstans i radioslisket som utgör hennes stora delar av skivan.

The Matches — Decomposer

The Matches.Tänk er en rad producenter som är med och producerar snabb begåvad poppunk som The Matches gör. Det är begåvade slynglar som gör blixtsnabba poppiga punkexplosioner på ett av dom bästa albumen inom nya punkbanden som jag just nu har lyssnat på den senaste tiden. Bland producenterna kan du finna Tim Armstrong i Rancid eller och Bad Religionmannen Brett Gurewitz som rattade bakom en liten modern popunkpärla som jag så gärna rekommenderar till läsarskaran.

Musik

Albert Hammond Jr. — Yours to Keep

Amon Amarth — With Oden on Your Side & Vader — The Art of War

Anti-Flag — For Blood and Empire, Cumshot Hookers — Heartbreakers, New Found Glory — Coming Home & Alien Ant Farm — Busted & Up in the Attic

Atomic Swing — The Broken Habanas

Badly Drawn Boy — Born in the U.K.

Bo Kaspers orkester — Hund

Bob Seger — Face the Promise

Cajsa Stina Åkerström — Kärleken finns överallt

Cassie — Cassie, The Game — Doctor’s Advocate, Kelly Price — This Is Who I Am & Lady Sovereign — Public Warning

Diana Ross — I Love You & The Definitive Collection

Dr. Indies musikmix VI

Grattis Musikbyrån som fyllt 10 år

J.J. Cale & Eric Clapton — The Road to Escondido

Jerry Lee Lewis — Last Man Standing (Dr. Indie)

Jerry Lee Lewis — Last Man Standing (Mr. Snaggus)

Johnny Cash — American V: A Hundred Highways

Koop — Koop Islands

Korta musikrecensioner XXII

Lacuna Coil — Karmacode

Lisa Miskovsky — Changes & The Kooks — Inside In/Inside Out

M. Ward — Post-War

Meat Loaf — Bat out of Hell III: The Monster Is Loose, My Chemical Romance — The Black Parade & The Who — Endless Wire

Midnight Cryin’ Time: Teen Angst Classics from the Rock ’n’ Roll Era

Moby — Go: The Very Best of Moby

Monica Borrfors — På ren svenska

Willie Nelson — Songbird, Billy Ray Cyrus — Wanna Be Your Joe & Jill Johnson — The Woman I’ve Become

Nisse Hellberg — Snackbar Blues

Patty Griffin — Impossible Dream & Sarah McLachlan — Wintersong

Paul Stanley — Live to Win

Prince — 3121

Promoe — White Man’s Burden

Rihanna — A Girl like Me, Etta James — All the Way, John Legend — Once Again & Live at the House of Blues & Natalie Cole — Leavin’

Robbie Williams — Rudebox

Rod Stewart — Still The Same: Great Rock Classics of Our Time

Sleepy Brown — Mr. Brown & Monica — The Makings of Me

Stereolab — Serene Velocity: A Stereolab Anthology

Tony Bennett — Duets: An American Classic