Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XXIII

Tenacious D — The Pick of Destiny

Tenacious D — The Pick of Destiny.Jag älskar skådespelaren Jack Black därför att han gör så roliga insatser i varierande filmer av olika grad. Så gillar jag deras heavy metalclownerier. För deras rockplatta hyllar hårdrocken och gör musik att glädjas eller skrattas åt. Jack Black och Kyle Glass gör så oförarglig musik att den inte går att ta på allvar men det gör ingenting för musiken blåser ändå skallen av dig.

Keith Urban — Love, Pain & The Whole Crazy Thing

Keith Urban — Love, Pain & The Whole Crazy Thing.Förutom det att han är gift med Nicole Kidman så gör denna man från Australien bred usel countryrock som dessutom har Jimmy Webb som influens. Hans nya skiva är så mainstream, så bred, tråkig, låter vitt sömnig utan någon färg, klang eller något som skulle kunna vara närheten av dagens countryscen i USA, den genuina countryn som vi då kan tala om. Keith Urban gör bara allting så fel det kan bli. Fejkcountry. Till och med svenska usla artister som Hasse Andersson eller Mats Rådberg blir nästan förflåtna.

Gwen Stefani — The Sweet Escape

Gwen Stefani.För mer än 10 år sedan bodde jag i kollektiv med mina älskade väninnor Maria och Marie (en vacker lokförare på SJ) plus en gammal kompis med en dotter från Filipinerna. Men i huset så spelade denna lilla flicka (i dag över 20 år) grupper som Garbage, Spice Girls och No Doubt. No Doubt som jag tycker är ett skitband med löjliga försök till att spela ska, new wave och lite punkkänsla. Däremot är sångerskan Gwen Stefani skitsnygg och sexig. Men hennes soloplattor är nästan ännu uslare än vad No Doubt är i själva verket. Så den nya skivan är bara fåniga poplåtar med hip hopstuk och lite patetiska Timbalandbeats. Ta bort mainstreamdyngan tack. Synd på en så snygg tjej som borde kunna göra fantasifull musik.

Akon — Konvicted

Akon.Senegalfödde raparen Akon är ingen större stjärna i min bok, utan det är en intetsägande trist skiva som osjälvständigt upprepar 2Pac eller andra av Akons förebilder. Lite löjlig gangstarap med texter brudars fittor, kroppar och en tilltro på att Akon är lika manlig som 50 Cent eller något i den stilen. Men tyvärr så upprepar han bara allting och det blir mest tomgång. Så lägg ned hans musik genast.

White Flight — White Flight

White Flight — White Flight.Nytt färskt indieband som jag aldrig hade hört talas om förrän den hamnade på redaktionen och jag gick uppspelt hem och fick mig en dos fantasifull kreativ process i snygga experimentella doser indierock. Men den är ändå lite mainstream och borde kunna bli vårt nästa Bloc Party eller så. Men bra rock var det i alla fall.

Final Fantasy — He Poos Clouds

Final Fantasy — He Poos Clouds.Så kommer ännu en erkänd indieakt som jag aldrig har lyssnat på men däremot läst om i Sonics eller indiepressen på nätet. Dom har fått beröm därför att sångaren och frontmannen Owen Pallett säger sig ha Iron Maidens metal och episka skivor som tavla han gärna lutar sig åt. Det kan så vara men ändå är det en riktig bra indiepärla med bra låtar och snygga symfoniska orkesterarrangemang som gör att det skulle kunna vara Van Dyke Parks ideal men det är en man som bär på visioner och det är detta som förstärker musiken.

Nigel Clark — 21st Century Man

Nigel Clark — 21st Century Man.Nigel Clark är ännu en okänd artist för mig som släpper en skiva som landade på redaktionen. Han är från Skottland och har varit nära Marie Brennan, Enya och Clannad med att spela keltisk folkmusik. Han har Jim Hall som sin favoritartist och influens. Han släpper ett popalbum med rockigt sound och det känns helt okej för min smak. Jag blir bara häpen över vad gruppen serverar för intressant nyare smaker att ta del i ett stort musikutbud. Nigel Clark var för bara det mest intressanta för tillfället som jag kom över för tillfället. Helt okej för stunden.

White Owl — Pepper

En grupp som White Owl gör en märklig folklig metal eller folkrockig hårdrock kanske skulle vara ett bättre namn på denna grupp som jag inte vet ett smack om så att säga. Jag lyssnar på en underlig grupp med ganska så roliga låtar men det håller inte någon längre period eftersom man hinner trötta på gruppen utan tvekan. Musik som möjligen orkar vara något att bry sig om men då krävs det bättre låtar helt enkelt.

Julia Othmer — Oasis Motel

Julia Othmer — Oasis Motel.Stundtals så finns det bara underbara sångerskor som dyker upp från det okända och man undrar vad alla kommer från. Men Julia Othmer är en underfundig underbar sångerska som tar med sig rocken in i det mogna stegen och det är precis vad jag uppskattar hos hennes första skiva som bara landade återigen på vår redaktion. Jag tog hem plattan och den fastnade så bra i mitt garn.

Musik

Aerosmith — Devil’s Got a New Disguise

Beat Butchers — Femton år & Bolagsstämman

Consequences — Consequences

CSS — Cansei de Ser Sexy

Damien Rice — 9

Dr. Indies musikmix VII

Faithless — To All New Arrivals & Hans Appelqvist — Naima

Ghostface Killah — More Fish & Mos Def — Tru3 Magic

Ice-T — Gangsta Rap & Fat Joe — Me Myself & I

Incubus — Light Grenades & Linkin Park — Project Revolution

Janet Jackson — 20 Y.O. & George Michael — Twenty Five

Jarvis Cocker — Jarvis

Jay-Z — Kingdom Come, Snoop Dogg — The Blue Carpet Treatment & Mary J. Blige — Mary & Friends

Joanna Newsom — Ys

Joe Bonamassa — You & Me

John Lee Hooker — King of the Boogie

Korta musikrecensioner XXIII

Oasis — Stop the Clocks

Orup — Faktiskt

Scissor Sisters — Ta Dah

Slayer — Christ Illusion (Miss Vampyria)

Strip Music — Hollywood & Wolfman

Svensk Indie 1988–2006: En kärleks historia

The Acacia Strain — The Dead Walk (Miss Vampyria)

The Beatles — Love

The Hidden Cameras — Awoo

The Legends — Facts and Figures & The Plan — Walk for Gold

The Long Blondes — Someone to Drive You Home

The Magic Numbers — Those the Brokes

The Rapture — Pieces of the People We Love

The Who — Endless Wire

Yusuf — An Other Cup (Dr. Da Capo)

Yusuf — An Other Cup (Dr. Indie)