Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

The Who — Endless Wire B.B.B.B.

The Who — bättre sent än aldrig

1975 Släpptes /Who By Numbers, /den kom att bli den sista bra plattan med The Who. Ett antal plattor som alla var bättre än bäst, till exempel Who’s Next från 1971, kom därmed att ersättas av skivor vars inspirationslöshet inte visste några gränser. 1982 kom den sista plattan i en rad av plattor som nära nog hade varit bättre om Who aldrig släppt. It’s Hard från 1982 var just svår och plågsam, en lång dödskamp hade fått sitt antiklimax och ytterligare en grupp hade skapats som mådde bättre som tyst än som skivproducerande. Detta är den hittills senaste plattan, men så i år dök Endless Wire upp. En numera rumphuggen grupp där bara två av fyra originalmedlemmar är kvar i livet. Både trummis Keith Moon och bassist John Entwistle har tyvärr lämnat detta jordeliv bakom sig, istället får vi hålla till godo med de två återstående medlemmarna Pete Townsend — gitarrist och Roger Daltrey på sång.

The Who debuterade redan 1965 och har sedan dess varit en ständig levenade legend. Deras storhet har baserats på en korsning mellan engelst klassisk pop ā la 60-tal, folkmusik från England Irland och USA och naturligtvis rockmusik. Man är också kända för de rockoperor man gjorde i slutet av 60-talet och början av 70-talet, Tommy och Quadrophenia räknas ännu till klassikerna, och även denna komponent finns med på Endless Wire i form av mini-rockoperan Wire & Glass. Den nya skivan är inget undantag från denna regel, här finns alla tre grundkomponenterna.

The Who.Kanske är det så att The Who pungpiskats till att prestera något mer bestående än de plattor man producerade från och med Who Are You?, för att komma undan sin egna destruktivitet. Keith Moon dog redan 1978 efter ett minst sagt vilt leverne, John Entwistle lämnade in 2002 efter att ha knarkat så det knakade och Pete Townsends vätskeintag ökade konstant till mitten av 80-talet. Dessvärre var vätskan under inga som helst omständigheter vatten. Kanske har bara låtskrivandet mognat fram och fördjupats för bra är det. Möjligen var det dags för en stor gruppkram samt kanske lite gruppterapi i fotspåret på Metallica och kanske är det resultatet vi ser nu. Ett mästerverk som baserats på bra låtar men också att två återstående medlemmar numer är lite mer nöjda med livet. Skivan inleds med något som kallas Fragments och det är precis vad det är frågan om — fragment. Invävt i låten finns en av The Who’s mest kända låtar, Baba O’Reilley, som har ett väldigt egensinnigt intro och detta har man utnyttjat och använder samma idé igen men förvrängt. En annan sida av The Who är de bisarra texterna, absurdism om du vill. Man in a Purple Dress är just en sådan låt. Bara titeln avslöjar mer än man vill veta. En för Roger Daltrey ny talang uppvisas i In the Ether där han sjunger på ett lätt Tom Waits-inspirerat sätt, också övriga låten tangerar de spår Tom Waits trampat upp utan att följa dem slaviskt. Det blir aldrig plagiat men man kan ana vem som inspirerat. Diggare av amerikansk folkmusik, till vilken jag tillhör själv, kommer att få julafton hela året när de får höra låtar som Two Thousand Years. Den är inget annat än en lång orgie i denna delikata drog. Också God Speaks of Martin Robbins sniffar fram längs samma luktspår. En låt som It’s Not Enough pekar däremot pekfingert mot rocken. Titellåten Endless Wire återfinns i två versioner, gemensamt för dom är att de båda är läskigt mycket inspirerad av en av mina husgudar — Warren Zevon. I djup saknad över detta numer avlidna geni, blir jag alldeles till mig i brallorna när jag hör en ny-zevoniansk låt sjunga ut sina änglatoner. Fortfarande finns ingen Warren Zevon-låt som behöver rodna av ilska över att skändligen ha blivit kopierad, utan låten är skriven i Warren Zevon’s anda vilket man lyckas med så till den milda grad att jag blir både lycklig och förskräckt. Jag fastnar dock för lycklig eftersom det är gjort med en extremt stor kärlek till Warren vilket jag tacksamt noterar.

Who Are We.Den här skivans storhet ligger framför allt i att man lyckas med konststycket att följa många parrallella musikspår samtdigt och behärska dem allihop. Det kan tyckas som om en skiva som har så många infallsvinklar måste spreta ordentligt men icke då. Man lyckas hålla samman allt till en enhet. Samtidigt har man lyckats att göra alla dessa spår både relevanta och intressanta. Skivan kan ses som en sammanfattning av det som har utgjort The Who under de senaste 40 åren — en slags sammanfattning helt enkelt. Genom att hela tiden omfamna nya idéer och nya infall från olika inspirationskällor hålla man hela tiden uppe intresset från lyssnaren, här finns faktiskt få tråkiga ögonblick. Cirkeln är sluten och musiken står fortfarande som en korkad älg framför grillen när den håller på att bli överkörd. Skillnaden är att musiken är inte korkad, tvärtom den är fylld av smarta små infall och anfall. Grattis till The Who, det gjorde ingenting att det dröjde 24 år för den här skivan att släppas. Det var värt varenda minut av väntan för detta är en komplett skiva som har det mesta. Så gläd skivindustrin och köp The Who’s nya platta, både du och dom behöver nämligen Endless Wire.

Dr. Da Capo

Musik

Aerosmith — Devil’s Got a New Disguise

Beat Butchers — Femton år & Bolagsstämman

Consequences — Consequences

CSS — Cansei de Ser Sexy

Damien Rice — 9

Dr. Indies musikmix VII

Faithless — To All New Arrivals & Hans Appelqvist — Naima

Ghostface Killah — More Fish & Mos Def — Tru3 Magic

Ice-T — Gangsta Rap & Fat Joe — Me Myself & I

Incubus — Light Grenades & Linkin Park — Project Revolution

Janet Jackson — 20 Y.O. & George Michael — Twenty Five

Jarvis Cocker — Jarvis

Jay-Z — Kingdom Come, Snoop Dogg — The Blue Carpet Treatment & Mary J. Blige — Mary & Friends

Joanna Newsom — Ys

Joe Bonamassa — You & Me

John Lee Hooker — King of the Boogie

Korta musikrecensioner XXIII

Oasis — Stop the Clocks

Orup — Faktiskt

Scissor Sisters — Ta Dah

Slayer — Christ Illusion (Miss Vampyria)

Strip Music — Hollywood & Wolfman

Svensk Indie 1988–2006: En kärleks historia

The Acacia Strain — The Dead Walk (Miss Vampyria)

The Beatles — Love

The Hidden Cameras — Awoo

The Legends — Facts and Figures & The Plan — Walk for Gold

The Long Blondes — Someone to Drive You Home

The Magic Numbers — Those the Brokes

The Rapture — Pieces of the People We Love

The Who — Endless Wire

Yusuf — An Other Cup (Dr. Da Capo)

Yusuf — An Other Cup (Dr. Indie)