Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Evert Taube — Svensk visas fader 1890–1976

Evert Taube är för många svensk musikskatts heliga graal. Han och Carl Michael Bellman är de två odiskutabla tungviktarna. Än idag är Taube aktuell då det i dagarna getts ut en komplett samling om elva cd skivor i en box med alla hans inspelningar med de tidigaste från 1921. Vi på Blaskan vill därför genom denna artikel både aktualisera och belysa fenomenet Evert Taube som än i denna dag betyder så mycket för mer än en generation och lika mycket för ”vanliga” människor som han betyder för musiker. Kort sagt han berör de flesta.

Evert Taube.Evert Taube föddes som son till fyrvaktaren på Vinga fyr i Göteborgs skärgård den 12 mars 1890. Han var näst äldst i en syskonskara om 12 barn där föräldrarna Carl Gunnar Taube och Julia Sofia Jacobsdotter fick anstränga sig hårt för att roa barnen i den isolerade miljön vilket man tycks ha lyckats bra med. Evert Taube själv har i intervjuer berättat om segling, fiske och sjöfartskunskap i massor, men också om visaftnar. Musikintresset väcktes tidigt tack vare föräldrarnas musikaftnar där visor av Bellman, Gluntarna och Birger Sjöberg framfördes. 1904/1905 flyttade Evert Taube till Malmö för att bo hos farbrodern Axel Taube samtidigt som Pappa Taube fick ny tjänst och flyttade med familj till Kustens Varv utanför Göteborg. Tanken var att Evert skulle skrivas in på läroverk men han misslyckades i intagningsproven. Han flyttade därför tillbaka till Göteborg och familjen för att istället börja som elev hos Jens Christian Andrésen på Stora Teatern i Göteborg för att kunna bli teatermålare. På kvällarna gick han på Valands konsthögskola. Redan 1906 rymde dock den unge Evert till Stockholm för att kunna komma in på konstakademin vilket först misslyckades. Han bodde hemma hos kusinen Matthias Taube men då pengar alltför ofta saknades sov han ibland utomhus och han försörjde sig på att sälja teckningar till tidningar vilket bland annat ledde till publikationer i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Strax därefter antogs Evert Taube till konstakademin, men livet fortsatte att vara lika knapert som tidigare. 1907 nådde ryktet om det bohemiska livet Everts far som genast reste upp till Stockholm för att ge sonen ett ultimatum: antingen började denne på internatskola eller så gick han till sjöss och började förtjäna sitt egna uppehälle. Han valde det senare. S/S Australic blev hans nya hem där han mönstrade på som eldare i Göteborg. Rutten hon seglade tog honom till Sydafrika, Ceylon (numer Sri Lanka), och Röda Havsregionen. 1909 var han tillbaka igen och de erfarenheter han redan hade gjort präglade honom redan nu inför det framtida diktandet. 1910 påbörjade Evert Taube den mest berömda resan som gått igen i flertalet visor nämligen den till Argentina. Väl framme kom han att spendera fem år i Sydamerika. Han jobbade bland annat som förman på kanalbyggen, adjutant åt den argentinske presidenten och gaucho. Som en direkt följd av första världskrigets utbrott, återvänder han till Sverige 1915. Efter värnplikt startar karriären som visdiktare, poet, författare och konstnär. 1918 debuterar han på Smögens Godtemplarloge med egna och andras visor och samma år publiceras hans första bok — novellsamlingen Inte precis om kvinnor. 1919 engagerades han för underhållning till Restaurang Gillet i Stockholm och parallellt med detta jobb framträdde han i Cabaret Läderlappen. Detta år var också det året han fick sitt genombrott men också året han fick Spanska sjukan som han turligt nog överlevde. Sjukhusvistelsen gav honom tid till komponerandet och den våren publicerades vissamlingen Sju sjömansvisor och byssan lull. 1921 är året då han fick chansen att börja spela in skivor och det var nu, i och med detta, som grunden lades för hans storhet och därmed också den inofficiella titeln han fått i svensk musikhistoria — Nationalskalden. 1925 hade han blivit så pass etablerad att han fick tillstånd att gifta sig från brudens far. Redan 1921 hade han försökt denna enlevering men brudens far hade i hätska former avvisat det hela. Astri Bergman som hon hette och Evert Taube fick alltså kämpa för kärleken innan den slutligen beseglades vid bröloppet 1925. Den främsta orsakens till brudens fars avoga inställning var att den tilltänkta redan var förlovad och detta faktum höll på att skapa en mindre social skandal för familjen Bergman, vilket man naturligtvis ville undvika. I och med giftermålet flyttar det nygifta brudparet snart ut till det införskaffade Sjösala som blev själva sinnebilden för epicentrat för allt skapande som Taube nu tog sig för. Detta är den klassiska perioden då många av de mest folkkära visorna kom till. Det är också perioden som grundlade den komersiella storheten som Evert Taube nu åtnjöt. Tyvärr brann dock Sjösala ner till grunden under vistelse i Stockholm dit familjen pendlade under den kallare delen av året.

I Taubes visor återkommer flera personer som är hans alter egon — Frithiof Andersson som alltid är den glade gamängen som sveper ner flickorna i en yster vals och det är Rönnerdahl som är den mer ansvarstagande familjefadern. En hel del av de andra figurerna som förekommer är människor han mötte på sina resor. Också hans naturlyrik är framträdande. Vem kan glömma textraden ”Godnatt små vågor som klucka, godnatt”. Eller vem glömmer dramatiken i Havsörnsvalsen där den stackars andungen får en enkel biljett till himlen då den lede havsörnen ger sig ut på jakt. Evert Taube var också en extremt produktiv person långt fram i sin levnad. 81 år gammal skrev han till exempel filmmusiken till Hasse & Tages Äppelkriget. Himlajorden som framfördes av sonen Sven-Bertil, blev en större hit och är än idag ett slags skogsmulle-anthem. 1976 gick så en av visans stora ur tiden, men arvet är tungt. Än i denna dag är hans visor större och viktigare än det mesta inklusive nationalsången. Hans betydelse går knappast att underskatta för vem har inte övat sång på musiklektionerna till Sjösala-vals?

Dr. Da Capo

Musik

Anne Sofie von Otter — I Let the Music Speak

Big Apple Rappin’: The Early Days of Hip-Hop Culture in NYC 1979–1982

Bloc Party — A Weekend in the City & Klaxons — Xan Valleys

Butchering The Beatles: A Headbashing Tribute

Carly Simon — Into White

Chet Baker — Riverside Profiles & Keith Jarrett — The Carneige Hall Concert

Ciara — The Evolution & Brian McKnight — Ten

Dr. Indie tar sig titt på Anton Newcombe i The Brian Jonestown Massacre

Eminem — The Re-Up, Talib Kweli — Kweli Confidential & Bow Wow The Price of Fame

Fontella Bass — The Very Best of Fontella Bass & Loleatta Holloway — The Anthology

Helmet — Monochrome & Deftones — Saturday Night Wrist

Jet — Shine On & The Datsuns — Smoke & Mirrors

Korta musikrecensioner XXIV

Marillion — Smoke

Midge Ure — Move Me +

Moneybrother — Pengabrorsan

Nas — Hip Hop Is Dead

New York Noise Vol. 3

Nicolai Dunger — Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran

Nils Lofgren — Sacred Weapon

Punk: God Save This Box

Punk & Osfug

Sparklehorse — Dreamt for Light Years in the Belly of a Mountain

Stuart Staples — Leaving Songs

Talib Kweli & Madlib — Liberation

The Clash — Clash on Broadway

The Decemberists — The Crane Wife

The Fugees — Besides

The Hold Steady — Boys and Girls in America & Separation Sunday

Towers of London — Blood Sweat & Towers

Woven Hand — Mosaic