Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

James Brown

In memoriam

Tidigt på juldagens morgon somnade funkens förste häxmästare in för sista gången. James Brown hann bli 73 år gammal innan döden hann ikapp honom, men han kom att leva ett liv få av oss ens vågar drömma om. Arvet James Brown lämnar efter sig skäms inte direkt för sig. En hel radda hits som Please, Please, Please, Papa’s Got a Brand New Bag, Sugar and Spice, Sex Machine och Living in America. Vidare en hel räcka med klassiska konserter som kommer att gå till världshistorien som bland det bästa som framförts på en scen som till exempel konserten på Apollo Theatre där en extatisk James Brown som är fullständigt fångad i högre sfärer. Men mindre uppenbart men inte desto mindre viktigt, är den utveckling av musiken som James Brown stod för. Han stod i första ledet när funken utvecklades i slutet av 60-talet och med hans benägna hjälp smälte element av jazz och soul samman vilket blev grundfundamentet för funken.

Den unge James föddes 1933 och växte upp på en bordell i Augusta Georgia där han putsade skor och steppa för att kunna bidra med hyran. Snart upptäckte han sin egna talang för musiken och han började målmedvetet jobba för en karriär inom showbiz. 1953 träffade han den unge sångaren Bobby Byrd som han inledde ett sammarbete med under namnet The Flames och senare James Brown & The Flames. Tillsammans fick man en mindre hit med Please, Please, Please som framför allt blev en hit i svarta amerikanska förortsmiljöer som Harlem i New York där den såldes genom lokala skivaffärer. Det var under denna period han grundade epitetet ”The Hardest Working Man in Showbisuness”, och ”The Godfather of Soul”. För trots uteblivna framgångar rent komersiellt, fortsatte James Brown att målmedvetet jobba dygnets alla timmar. I slutet av 60-talet började detta arbete ske utan The Flames men fortfarande med Bobby Byrd vid sin sida. Istället började James Brown samarbeta med andra musiker som Maceo Parker vars distinkta jazziga saxofon-solon blev ett adelsmärke. Trumpetaren Alfred ”PeeWee” Ellis och trombonisten Fred Wesley kompletterade och de fetaste blåsbeatsen i branschen var skapade. John ”Jabo” Starks bidrog med djungelrytmer från trummorna och Bernard Odum backade upp med basens funkstånkande mammuthjärta. Till sist kom Jimmy Nolen med gitarr-sticken. Cirkeln var sluten och James Brown hade skapade det mest pustande och frustande som musiken sett ditintills. En fullständig orgie i svett och sving var resultatet och det svarta amerika dansade febrilt. För att få till sitt sound valde James Brown redan från början medvetet ut musiker som hade en bakgrund i jazzen för att få till de där intrikata melodierna och harmonierna. Dessa musiker kom och gick och skulle man samla ihop alla så skulle vi tala om horder av durkdrivna musikanter som uppfostrats i James Browns anda. En jag inte nämnt, men som måste nämnas är Bootsy Collins som än i denna dag skänker generation efter generation vällustkänslor i James Browns fotspår.

James Brown.Som så många andra konstnärer var James Brown bra på en sak och urusel på resten av det som kallas livet. Det är inte längre någon hemlighet att karln länge hade problem med droger. Det är inte heller någon väl förborgad hemlighet att hans familjeliv kantades av katastrofer och disfunktionellt beteende, som den gången han fick spendera två år som gäst hos fångvårdmyndigheterna efter att ha jagat och slagit sin fru med ett baseball-trä. James Brown fick också sin beskurna del av tragedier som när hans äldsta son — Teddy, dog i en bilkrasch 1973. Eller som när hans tredje äktenskap som ingicks 2001, började iftågasättas av myndigheterna. Hans frus tidigare skillsmässor var ogiltiga och därmed stämplades hon som polygamist vilket är förbjudet i USA. Flera ville tvångsupplösa äktenskapet men till sist gick nåd före dåd. Ojsan, glömde jag att nämna att nånga andra hade redan tidigt under denna kontrovers börjat misstänka att den enda anledningen till bråket från myndigheternas sida, var att Tommi Raye Hynie var en vit kvinna och han var svart och sånt går ju inte an ens år 2000.

Vad man än tycker är det dock ofrånkomligen så att James Brown är en av de största i sin generation, en av de som betytt allra mest för den musikaliska utvecklingen inte minst för svart musik och en av de som brutit ny mark i arbetet att skapa ett rull som kunde och kan försätta berg. Så låt oss komma ihåg James Brown för de saker han gjorde goda såväl som dåliga, men beröva aldrig honom triumfen över att vara den som fick svart musik att betyda mer än många andra futtiga världsliga ting. James Brown var helt enketlt under sin storhetstid, en reinkarnerad funkfarbror med rätten att svänga ditt arsle till bristningsgränsen.

Dr. Da Capo

Musik

Anne Sofie von Otter — I Let the Music Speak

Big Apple Rappin’: The Early Days of Hip-Hop Culture in NYC 1979–1982

Bloc Party — A Weekend in the City & Klaxons — Xan Valleys

Butchering The Beatles: A Headbashing Tribute

Carly Simon — Into White

Chet Baker — Riverside Profiles & Keith Jarrett — The Carneige Hall Concert

Ciara — The Evolution & Brian McKnight — Ten

Dr. Indie tar sig titt på Anton Newcombe i The Brian Jonestown Massacre

Eminem — The Re-Up, Talib Kweli — Kweli Confidential & Bow Wow The Price of Fame

Fontella Bass — The Very Best of Fontella Bass & Loleatta Holloway — The Anthology

Helmet — Monochrome & Deftones — Saturday Night Wrist

Jet — Shine On & The Datsuns — Smoke & Mirrors

Korta musikrecensioner XXIV

Marillion — Smoke

Midge Ure — Move Me +

Moneybrother — Pengabrorsan

Nas — Hip Hop Is Dead

New York Noise Vol. 3

Nicolai Dunger — Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran

Nils Lofgren — Sacred Weapon

Punk: God Save This Box

Punk & Osfug

Sparklehorse — Dreamt for Light Years in the Belly of a Mountain

Stuart Staples — Leaving Songs

Talib Kweli & Madlib — Liberation

The Clash — Clash on Broadway

The Decemberists — The Crane Wife

The Fugees — Besides

The Hold Steady — Boys and Girls in America & Separation Sunday

Towers of London — Blood Sweat & Towers

Woven Hand — Mosaic