Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

James Brown

The Godfather of Soul 1933–2006

James Brown.Den magnifika och storartade superhjälten är död — det budskapet nådde mig via vänner när jag satt i en taxi på mot Mr. Snaggus. Vi spelade James Brownlåtar för att ge honom vår tribut som den storartade artist och människa han enligt oss på Blaskanredaktionen var.

Han var mannen som kunde anklagas för sexism men som ändå kunde skriva den totala hyllningen till kvinnan som vi alla älskar att tala om och drömma i våra liv. Han är mannen som kved och bönade den där stora kärleken som uppenbarade sig formen av den speciella kvinna han åtrådde. Please, Please Please kunde han stöna fram i ren förtvivlan för att nå fram till henne, hon som James ville våga älska. Det är en vågad och stark låt som kom ut 1955 och verkligen är den mest magnifika av James Browns stora låtar som jag vet.

Men han var även mannen som vågade stå för sin manlighet och vara stolt över att kunna agera på sexuellt på scen och spela ut sig som man för att nå kvinnan. Han skrek ut att han var en sexmaskin och det utan att skämmas. Utan allting stod i kontext med hans musik som han skapade i sin värld. Men det är framförallt rytmer och texter som svängde grymt när dom sammanställdes till den dynamit som blev explosionerna som uppenbarade sig som himmelska maränger men James Brown laddade musiken med religionen synd som fick kraft av sexualiteten som var kärnan i den musik som kom att bli funken.

Allting börjar egentligen redan då han på 50-talet träffade artisten Bobby Byrd som hade ett band vid namn The Flames och James Brown blev deras sångare och fick slåss med branschen för att bli stjärna som Ray Charles eller rockmastern Little Richard. Men James Brown växer alltmera på egen hand och just namnet James Brown får snart den status han alltid förtjänade som affärsmannen och bandledaren som gjorde så starka låtar och framförallt med sin stora team så fick han fötterna att svänga ordentligt med de funkbaserade rötter som gjorde James Brown till en artist som inte liknande någonting annat i världen eller var hans like.

Herregud vilka sånger han gjorde och vilket fruktansvärd ös han fick till det när han fick Maceo Parker, Bobby Byrd eller Bootsy Collins till sin familj av musiker och sångare så var funken ett faktum som förändrade rockhistorien för evigt.

Det var då hans låtar blev fullständiga explosioner och James Browns scenshower slog det mesta som då fanns i världen. Han hade dynamiska upplevelser som fick musik, publik och scen att samverka. Jag vet att han kan vara bra då jag sett honom live i Sverige en gång i tiden. Man tycker nästan synd om rasister, nazister och annat löst folk hur tråkigt deras vita stela värld måste vara när vi andra dansar och får grymma sköna låtar att fullständigt brisera. Livet blir verkligen fattigare utan James Brown.

Ett hemskt inslag var på svenska Aktuellt när klåparna skulle sammanfatta James Browns liv så kom dom fram till fängelsevistelser för olika saker istället för att ge oss en bild av James Brown som lysande artist. Ynkligt och bara patetiskt var det. Tänk er att sammanfatta en 55 årig karriär med detta budskap. Nåväl Blaskan går vidare med andra perspektiv på James Browns storartade karriär. Sorgen, smärtan och bedrövelsen kan vi redan i James Browns värld för det finns även ibland i hans musik.

James Brown — Live at the Apollo.Jag tänker nu plocka fram mina favoritskivor med mannen som gav oss så mycket underskön svängig kärlek i livet.

Live at the Apollo från 1963 är med Bobby Byrd på trummor så stark, så lysande att musiken briserar och James Brown är då den största mannen/artisten som existerar på vår jord. Musiken trasas sönder och går i bitar för att återuppbyggas i extas med James band och artist. Den bör ni införskaffa.

James Brown — Papa’s Got a Brand New Bag.Papa’s Got a Brand New Bag från 1965 är den mest dansanta av hans plattor som kom ut på mitten av 60-talet och började inleda hans stora funkiga ouvertyrer så att vi kunde börja dansa ordentligt. Egentligen finns det många samlingar och skivor men jag nöjer mig med dessa två skivor som varje musikälskare måste införskaffa sig för att hylla Mr. Soulking James Brown.

Musik

Anne Sofie von Otter — I Let the Music Speak

Big Apple Rappin’: The Early Days of Hip-Hop Culture in NYC 1979–1982

Bloc Party — A Weekend in the City & Klaxons — Xan Valleys

Butchering The Beatles: A Headbashing Tribute

Carly Simon — Into White

Chet Baker — Riverside Profiles & Keith Jarrett — The Carneige Hall Concert

Ciara — The Evolution & Brian McKnight — Ten

Dr. Indie tar sig titt på Anton Newcombe i The Brian Jonestown Massacre

Eminem — The Re-Up, Talib Kweli — Kweli Confidential & Bow Wow The Price of Fame

Fontella Bass — The Very Best of Fontella Bass & Loleatta Holloway — The Anthology

Helmet — Monochrome & Deftones — Saturday Night Wrist

Jet — Shine On & The Datsuns — Smoke & Mirrors

Korta musikrecensioner XXIV

Marillion — Smoke

Midge Ure — Move Me +

Moneybrother — Pengabrorsan

Nas — Hip Hop Is Dead

New York Noise Vol. 3

Nicolai Dunger — Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran

Nils Lofgren — Sacred Weapon

Punk: God Save This Box

Punk & Osfug

Sparklehorse — Dreamt for Light Years in the Belly of a Mountain

Stuart Staples — Leaving Songs

Talib Kweli & Madlib — Liberation

The Clash — Clash on Broadway

The Decemberists — The Crane Wife

The Fugees — Besides

The Hold Steady — Boys and Girls in America & Separation Sunday

Towers of London — Blood Sweat & Towers

Woven Hand — Mosaic