Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

James Brown

The Soul Brother Number One Has Left Us

Come here, sister,
Papa’s in the swing
Ain’t you hip about what the new breed bring
He ain’t no drag
Papa’s got a brand new bag

James Brown, Summer 1965

James Brown.Egentligen säger orden allt! Denna Brownkomposition avslöjar hela det kompromisslösa förhållandet mellan fötter, arrangemang och textmässigt budskap som krävdes då James Brown uppfann funken. James Brown är grunden för all svart, amerikansk dansorienterad musik av idag, ett musikaliskt fält som spänner över ett i det närmaste oräkneligt antal genrer.

För James Brown var rytmen det väsentliga, det som alltid sattes i förgrunden. Det är lätt att glömma att han också var en utmärkt sångare, med en osviklig förmåga att använda rösten som ett smart ackompanjemang till det drivande trum- och gitarrkompet, garnerat med de patenterade blåsstötarna och alltid underhållet av de stadiga basgångarna. Brown hade med sin sångstil ett onomatopetiskt förhållande till sina rytmer i det att hans olika skrin, grymtningar och majestätiska, vokala utfall alltid biföll dessa, och gjorde på så sätt effekten av det perfekta, noggrant utmejslade orkestrerandet, i symbios med sångarrangemanget, dubblerad.

Lägg till detta det politiska budskapet som framfördes i banbrytande inspelningar som Say It Loud (I’m Black and I’m Proud) från 1968, hans enorma karisma och vilja att framstå som en samlande kraft för alla afro-amerikanska medborgare, och bilden av en komplext sammansatt förgrundsfigur inom den amerikanska musikhistorien i stort växer fram.

Då James Brown gick bort på juldagen 2006 i Atlanta, Georgia, 73 år gammal, troligen efter sviterna av en lunginflammation, försvann inte bara en musikalisk centrumpunkt för många afro-amerikaner, utan således även en samlande kraft för svart identifikation i det socialt mångfacetterade amerikanska samhället, för dess stolthet och vilja till förändring och utveckling.

Mitt alldeles egna, personliga förhållande till honom baseras dock mer på de musikaliska intrycken, kanske mest beroende på att jag är för ung för att ha skaffat mig en egen insyn i hans betydelse för den svarta medborgarkampen. Det går ju inte heller att undgå att Browns betydelse i musikhistorien i stort — mer på senare år — kommit att solkats ned en smula av alla de eviga skriverierna om diverse fortkörningar, narkotikainnehav, misshandel och en och annan fängelsevistelse. Vad som stämmer med verkligheten, eller inte stämmer, tycker jag är rätt ointressant — känns mer som en bekräftelse på att sensationsmakeri och mediedrev lever sitt eget liv nu för tiden. Klart är i alla fall att den man som växte upp som utfattig skoputsarpojke, född 1933, och som sedan kom att utmärka sig under den Nixonska politska pamfletten, genomlevde ett hårt och omtumlande liv som innehöll det mesta. Det musikaliska arvet kan dock ingen ta ifrån honom!

Vem orkar exempelvis bry sig om att Sam Cooke gick bort under mystiska förhållanden i en motellobby 1964 — efter att ha ertappats med en prostituerad av motellets ägarinna — när man hör honom sjunga? Brown är av samma generation som Cooke, och hans betydelse för kommande generationer som utövar den starkt rytmiska musiken är av samma dignitet för denna som Cookes briljanta vokalakrobatik är för i stort sett alla manliga soulsångare av klass, åtminstone på något sätt.

Inte bara för de egna hitsen — en katalog som är i det närmaste oöverskådlig — utan även som musikalisk inspiratör för en mängd artister, Prince och Michael Jackson är bara ett par namn att nämna, har Brown för evigt skrivit in sig i musikhistorien. Ej att förglömma är även den enorma explosivitet och de makalöst välkoreograferade dansstegen som formade den magiska scenutlevelse som exempelvis Michael Jackson har dyrkat och själv gjort sin egna sceniska variant av. Herr Jackson var ”The King of Pop” i början på 80-talet, det glömmer man lätt i dagens sorgliga bild av honom, och besökte Brown på dennes begravning, sörjd vid detta tillfälle även av tusentals andra fans.

En annan stor musikalisk influens som utmärkt sig på sitt alldeles egna, speciella sätt är självklart ”Dr. Funkenstein”, George Clinton, och hans omfattande musikmob. Denna hämtade ju flera makalösat skickliga instrumentalister och personligheter direkt från Browns berömda band. William ”Bootsy” Collins, en av alla tiders bästa funkbasister (Larry Graham möjlig konkurrent) fick sin musikaliska skola i Browns stenhårda banddisciplin, och lockades över av Clinton då Brown under den andra hälften av sjuttiotalet fick lite svårare att hänga med i de nya muskaliska strömningarna som växte fram.

Clinton plockade ju självfallet grunderna från Brown, på så sätt att rytmen alltid finns i högsätet (en av hans låtar, från -76, fick till och med titeln Everything Is on the One), men utvecklade dessa mot mera fria, totalt ohämmade varianter med främst sina grupper Parliament och Funkadelic. Utan Brown hade dock självklart aldrig Clinton blivit den han är, inte minst med tanke på att även flera andra medlemmar av Clintons musikerarsenal bestod av före detta Browninstrumentalister, exempelvis trombonisten Fred Wesley (från Browns under den första hälften av sjuttiotalet framgångsrika kompband The J.B.’s) samt inte minst saxofonisten Maceo Parker, även han verksam i The J.B.’s.

Brown belade sina musiker med böter om de satte en ton fel, sägs det i alla fall, och den stenhårda scendisciplinen blev en musikalisk språngbräda av instrumentalt kunnande som Clinton kunde dra nytta av. Detta även om Clinton, precis tvärt emot Brown, blev känd som en man som försökte skapa ordning i ett självpåtaget ”kaos” av musicerande han själv förordade för att möjliggöra sin musikaliska utveckling och kreativitet. Clintons musik bör för den oinvigde absolut lyssnas till parallellt med Browns inspelningar från ”The Godfather of Soul”:s gulddagar, gärna även med The J.B.’s (där går även längden på låtarna igen som ett rättesnöre för Clintons sjuttiotalsorgier) för att man ska kunna förstå linjerna i Clintons musik.

George Clinton var lika fri och ohämmad som Brown var disciplinerad lyder ett berömt funkordspråk. Trots det fungerar dessa två musikkreatörer utmärkt ihop och berikar varandra, som jag ser det. Hoppas att jag kan intressera någon att få upp ögonen, och inte minst öronen, för båda dessa musikgenier med dessa resonemang!

Jag rekommenderar den rödkolorerade 4-cdboxen Star Time, ursprungligen släppt 1991, men, som jag tror, även i en senare utgåva (i en annan färgsättning) för en omfattande odyssé i Browns fantastiska musik. Med The J.B.’s finns dubbelcd’n Funky Good Time: The Anthology (1995), båda Polygram Records.

Allra sist kommer ett synnerligen bra tips för den Brownintresserade: P3 Soul’s omarbetade James Brownintervju i riksradion den 14 januari kl. 22.05 till midnatt. En av världens kunnigaste — och skickligaste — journalister på modern svart musik träffade ”Mr. Dynamite” inte mindre än fyra gånger. Det är naturligtvis vår egne Mats Nileskär som för att hylla den nyss bortgångne Brown nu har omarbetat tidigare intervjuer till ett speciellt minnesprogram som inte bör missas!

För Blaskans räkning den 7 januari 2007 av Ola Nordin

Musik

Anne Sofie von Otter — I Let the Music Speak

Big Apple Rappin’: The Early Days of Hip-Hop Culture in NYC 1979–1982

Bloc Party — A Weekend in the City & Klaxons — Xan Valleys

Butchering The Beatles: A Headbashing Tribute

Carly Simon — Into White

Chet Baker — Riverside Profiles & Keith Jarrett — The Carneige Hall Concert

Ciara — The Evolution & Brian McKnight — Ten

Dr. Indie tar sig titt på Anton Newcombe i The Brian Jonestown Massacre

Eminem — The Re-Up, Talib Kweli — Kweli Confidential & Bow Wow The Price of Fame

Fontella Bass — The Very Best of Fontella Bass & Loleatta Holloway — The Anthology

Helmet — Monochrome & Deftones — Saturday Night Wrist

Jet — Shine On & The Datsuns — Smoke & Mirrors

Korta musikrecensioner XXIV

Marillion — Smoke

Midge Ure — Move Me +

Moneybrother — Pengabrorsan

Nas — Hip Hop Is Dead

New York Noise Vol. 3

Nicolai Dunger — Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran

Nils Lofgren — Sacred Weapon

Punk: God Save This Box

Punk & Osfug

Sparklehorse — Dreamt for Light Years in the Belly of a Mountain

Stuart Staples — Leaving Songs

Talib Kweli & Madlib — Liberation

The Clash — Clash on Broadway

The Decemberists — The Crane Wife

The Fugees — Besides

The Hold Steady — Boys and Girls in America & Separation Sunday

Towers of London — Blood Sweat & Towers

Woven Hand — Mosaic