Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Ny indierock

Bloc Party — A Weekend in the City

Klaxons — Xan Valleys

Bloc Party.Jag trodde att Bloc Party skulle följa upp sin skiva med samma sorts dansanta funk dom gjorde i Franz Ferdinands anda. Då på skivan Silent Alarm var en vass och fräck rockplatta som hade dansen i bakgrunden. Det är Sonic Youth mixad med Gang Of Four som lades till bandets kärna. Men här blir på nya skivan något helt annat. För då blir deras musik plötsligt experimentell och låter som en version av TV on Radios musik istället för som dom lät när dom var egna i stilen. Nu är dom mera konstnärliga och låter istället musiken bli onödigt tillkrånglat. Dom tappar den där magkänslan dom hade förr och det var på debutskivan som jag älskade deras mogna kreativa rock. Här serveras vi 11 låtar som inte berusar mig ett smack utan dom låter mest som upprepningar av varandra. Enformiga stavelser där musiken borde få pauser, känsla av att något brinner, något exstatiskt men deras konstpunkrock blir mera av övningar i avancerade konstskoleidéer istället för hålla fast vid dansrocken som gav Silent Alarm en klassisk utformning av den där avgörande dragen som avskiljer deras debut från andra debutanter. Deras andra skiva är mera ett riskmoment men visst brukar man påpeka att det är vid andra skivan som man märker om den första bara var ett lyckokast. Så med tanke på deras mindre lyckade andra skiva så tror jag ändå att det finns kapacitet att få göra flera mästerverk framöver. Men då får vi vänta på den tredje skivan för att få se om jag kan få rätt i det avseendet att den skivan kan vara mera lyckat än deras andra skiva.

Så tar vi 2006/2007 års största bedrift — Klaxons musik. Dom slog igenom via Myspace som revolutionerade musikspridningen på nätet. Den är enkel och genial då band eller artist lätt som en plätt kan lägga ut musik på nätet. Klaxon gjorde det efter dom hade harvade runt på klubbar och barer så lade de ut några låtar och vips så var framtidens rock redan här. För Klaxon kan vara en hype som försvinner likt The Rapture gjorde. Men det spelar mindre roll för tillfället då dessa sex singlar och mixar blir det verkliga dopet för min indierockvärld. För jag är fast i fördärvet med Klaxon och det mest undersköna fördärv där dekadansen strålar av ren lycka från dansgolvet.

Musik

Anne Sofie von Otter — I Let the Music Speak

Big Apple Rappin’: The Early Days of Hip-Hop Culture in NYC 1979–1982

Bloc Party — A Weekend in the City & Klaxons — Xan Valleys

Butchering The Beatles: A Headbashing Tribute

Carly Simon — Into White

Chet Baker — Riverside Profiles & Keith Jarrett — The Carneige Hall Concert

Ciara — The Evolution & Brian McKnight — Ten

Dr. Indie tar sig titt på Anton Newcombe i The Brian Jonestown Massacre

Eminem — The Re-Up, Talib Kweli — Kweli Confidential & Bow Wow The Price of Fame

Fontella Bass — The Very Best of Fontella Bass & Loleatta Holloway — The Anthology

Helmet — Monochrome & Deftones — Saturday Night Wrist

Jet — Shine On & The Datsuns — Smoke & Mirrors

Korta musikrecensioner XXIV

Marillion — Smoke

Midge Ure — Move Me +

Moneybrother — Pengabrorsan

Nas — Hip Hop Is Dead

New York Noise Vol. 3

Nicolai Dunger — Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran

Nils Lofgren — Sacred Weapon

Punk: God Save This Box

Punk & Osfug

Sparklehorse — Dreamt for Light Years in the Belly of a Mountain

Stuart Staples — Leaving Songs

Talib Kweli & Madlib — Liberation

The Clash — Clash on Broadway

The Decemberists — The Crane Wife

The Fugees — Besides

The Hold Steady — Boys and Girls in America & Separation Sunday

Towers of London — Blood Sweat & Towers

Woven Hand — Mosaic