Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Dr. Da Capos årsbästa 2006

Dags att summera årets stora insatser och de största björntjänsterna i form av musikaliska trevligheter och magplask. Återigen med andra ord, dags att summera året med hjälp av Blaskans bästa- och värsta-lista. Dr. Da Capo gör härmed bokslut för det gångna året och kan därmed blicka framåt efteråt. Så spänn fast säkerhetsbältena och följ med på det slalomlopp som kallas recensioner ur det gångna årets skörd.

  1. Johnny Cash — American V: A Hundred Highways.Årets bästa skiva kan i mitt tycke egentligen bara bli en. Johnny Cash har visserligen varit död en tid nu men nya skivor dyker upp mest hela tiden och Rick Rubin vapendragare, producent och ansvarig utgivare kan trösta sig med, att även om saknaden är stor är också kvalitén på utgåvorna hög. American V: A Hundred Highways är inget undantag. Hög musikalisk kvalitét så hög att femma som denna fick i betyg egentligen inte beskriver hur bra denna platta är, en åtta av fem möjliga i betyg kunde möjligen beskriva det förhållandet. Nyskapande är det som bidragit till det höga betyget. Sällan har väl så små penseldrag gett en så stor variation av färger och former och aldrig har sånger låtit så självsäkra att de liksom bara får allt att lätta. En binge superba musiker bidrar och sedan är allt ett enda stort leende. En så självklart stor platta att en beskrivning som "störst" känns som att skymfa Johnnys minne. En legend i sin egen tid har gjort det igen och historieböckerna kommer i framtiden att nämna Johnny Cash som inte bara en extremt framgångsrik artist, utan också som en stor artist med kvaliteter som får allt annat på skam.
  2. The Flaming Lips — At War with the Mystics.Wayne Coyne heter mannen bakom mästerverket med The Flaming Lips — At War with the Mystics. I veckan uttalade han sig i tidningarna och sa att han var glad över att få bo i samma rum som Prince hade bott i på Royal Astoria några veckor tidigare, för nu fick Wayne bajsa på samma toalett som Prince. Jag vet inte om jag skulle betrakta sådant mänskligt beteende som bajsa som ett nöje, däremot betraktar jag At War With The Mystics som ett rent nöje att lyssna på. Det var länge sedan man fick höra en så ljuv kompott av influenser sammanvävda till en skön harmoni av välljud. Här finns prince, 60-talspsykadelia, rock, Pink Floyd-inslag och mycket mer. Till sist måste man kapitulera inför vad som i mitt tycke är åtets näst bästa platta utan pardon. Smarta vindlingar i musiken, nya infall som får låtarna att ändra karaktär, bärande teman som både påniminner och sätter utropstecken och till sist ett nyskapande utan gräns. En skiva som kan lyssnas på igen och igen och man upptäcker hela tiden något nytt.
  3. Ministry — Rio Grande Blood.Ministry — Rio Grande Blood var en platta som kom i ett ögönblick när de flesta som hängt med gruppens utveckling, började betrakta dem som ett stendött fenomen. I stort sett alla plattor sedan genombrottsplattan Psalm 69 har sugit getballar men nu blev det helt plötsligt ett annat ljud i skällan. Al Jorgensen, gruppens nav, har numer kastat sprutan och tagit sig själv i kragen. Istället har all hans energi riktatt in sig på sparka George W Bush i kronjuvelerna som ett substitut. Efter denna plattan lär inte George våga köra en Dixie Chick på Al Jorgensen, plattan uppvisar en alltför stor agrissivitet som kan skrämma till och med en gammal krigshetsare som Georgie-boy. Här sparas vare sig på krut eller scud-missiler utan Al och grabbarna kör så det ryker från början till slut. Starka låtar, starka invektiv, skarpa tillrättavisningar, mangel skrik och ångest och till sist kan tidvatten-vallarna inte hålla tillbaka utan allt brister i ett Al Jorgensen-vrål. Det räcker så pass långt att årets tredje bästa platta skapades och äntligen har Psaml 69 fått sin rättmätiga uppföljare. Respect Al, Rexpect.
  4. The Who — Endless Wire.Nygammalt med Bosse Larsson blev det inte alls men gruppen var nygammal, The Who — Endless Wire var inget annat än ett kärt återseende som knäckte det mesta och som med den gamles envishet stångade in sig på fjärde plats i årsstatistiken. Starka låtar och justa arrangemang, återblickar och framåtanda på en och samma gång och en smart sammanfattning av en mer än 40 år lång karriär och triumferna visste inga gränser. Här finns alla The Who's attribut: rockoperan wire and glass, folkmusiken, poppen och rocken. Som någon slags urkraft lyfter gruppen sig själva och borta är alla gamla bekymmer som drogmissbruk och andra tråkigheter. Borta är också sorgen över döda gruppmedlemmar, istället möter vi en grupp som blickar framåt och som vill göra något nytt av en ny situation. Snygga små anspelningar bjöds vi också på i denna vidunderliga musiksamling, låten fragments tittade på den egna Baba O'Reilly från 1971 och någonstans där slöts cirkeln. Underskatta aldrig hunger och spelglädje för då missar ni The Who 2006 och det vore en mycket stor sorg.
  5. Wolfmother — Wolfmother.Australiensiska Wolfmother släppte 2006 sin självbetitlade detbutt. Ett turbobröt med många snygga anspelningar på gamla 70-talshjältar som Focus, Black Sabbath, Led Zeppelin, Deep Purple och så vidare. Tyvärr var det många gånger för många anspelningar och för lite eget vilket var denna plattas stora uppenbara akilleshäl men annars var allt frid och fröjd. Feta Jon Lord-orglar, halvackustiska gitarr-feteackord, progressiva rock-utflykter och überös satte fingret på lustcentran som inte stimulerats på länge. Starka låtar gjorde inte denna skönsjungande trio sämre och inte heller det faktumet att trion är supertajt. Wolfmother visade var skåpet skulle stå och dina första trevande lyssningar på hårdrock på 70-talet var återupptäckta av gruppen som gav hårdrocksarkeologin ett ansikte.
  6. Yusuf — An Other Cup.En man som i allra högsta grad var med under 70-talet var Cat Stevens. Man kan till och med säga att inom traditionen singer songwriter formade han i stora delar denna. Sedan kom tystnad när Cat istället fann religionen och det var inte förrän cirka 30 år efter denna självpåtagna tystnad som han hittade tillbaka. Under det nya namnet Yusuf Islam gjorde han plattan An Other Cup och någonstans var ordningnen återställd. Läskigt bra låtar, en av de bästa rösterna i branchen och en förmåga att arrangera som lyfta låtarna flera snäpp. Lite ojämt ändå i slutänden men usligt bra i sina stunder. Lyssna på en låt som "The Beloved" som kan vara en av årets låtar. Jag skiter högaktligen i att "The Beloved" kan utläsas som en religiös sång, bra musik är bra musik. Välkommen tillbaks Yusuf, det har varit tomt utan din förmåga att skriva låtar som får det mesta andra att framstå som dåligt och amatöristiskt.
  7. The Raconteurs — Broken Boy Soldiers.The Raconteurs — Broken Boy Soldiers var inte heller det något som skämdes över sig. Många gliringar och mycket förhandssnack hade skruvat upp förväntningarna men också skruvat upp förväntningen av ett kommande fiasko. White Stripes fans var besvkna över att gruppen nu gick i graven men ingen fara på grästaket som vi säger ute på lagårdsbacken. Här fick dessa oroliga fans lystmätet tillfredsställt i form av röda trådar till White Stripes, men också hemskans mycket nytt som faktiskt förvånade desto mer. Bra låtar som ibland knäckte det mesta men sedan också ett par låtar av en mer tveksam karaktär. Helhetsbetyget drogs därmed ned men i stort en mycket underhållande anrättning som lovar mycket inför framtiden. Många små dolska ögonkast till gamla fallna hjältar som i slutet av en av låtarna där man gör en Robert Plant i form av baklängesloop-sång i bästa belsebub-stil.
  8. Yeah Yeah Yeahs — Show Your Bones.Yeah Yeah Yeahs följde upp debuten med plattan Show Your Bones. Visst var det sprattel hela vägen, men så stark som debuten eller de två tidigare ep:na blev det inte tyvärr. Trots denna initiala besvikelse kan man konstatera att Billy Zinner vet hur man spelar taggtrådsgitarr och att Karen O vet hur man gastar och viskar förföriskt samtidigt. Billy vet också hur man skriver bra och engagerade låtar så visst lättade denna plattan också om än mer tveksamt. Spank you man är det enda jag säger till Billy och Karen, för få kan smiska upp en riktig rock'n roll stämning.
  9. Ane Brun — Duets.Ane Brun — Duets var uppföljaren till kioskvältaren A Temporary Dive. På det nya alstret finns allt från himmelsskön ängladuett med Lars Bygdén i This Road till låtar jag kanske har lite svårare att svälja. Helhetsintrycket blev dock relativt positivt och Ane visar att härmed är hon en av de många tjejer som på sista tiden klivit in i singer-songwriter traditionen och brutit ny mark.

Skivor vi däremot rekomenderar en enkel biljett till ett hetare ställe

Buzzcocks var en gång i tiden världens bästa punkband. Med skivor som debuten Buzzcocks och uppföljaren Love Bites lade man ribban på en helt ny nivå. Låtar som kombinerade punk med en mer melodiös tradition i poppens fotspår var det omisskänliga adelsmärket som för evigt blev synonymt med Buzzcocks. 2006 Däremot fick vi nöja oss med Flat-Pack Philosophy och det var ju inte så mycket att yvas över. Borta var låtskrivarförmågan och i dess ställe hade sugit funnit en ny hemvist.

Arctic Monkeys lyckades dupera hela världen via en smart förd reklamkampanj via internet. Snart hakade diverse engelska tidningar på ovationskörerna och hypen var ett faktum. Som alltid är det dock en god tumregel att betänka följande: ju högre ovationskören gastar desto mer desperat är den. Att det fanns anledning att vara desperat fick alla vi som köpte debueten erfara, för en tunnare soppa fick man leta efter. Urvattnade soplåtar som nallade friskt och utan skam från både Franz Ferdinand och Block Party. Lägg därtill äkta engelsk gnällspikssång och den här katastrofen var fullbordad. Riktigt rutten, utan existensberättigande och totalt talanglöst slog denna platta till och med Buzzcocks på fingrarna vilket var svårt. Vila i frid Arctic Monkeys.

Ännu ej recenserade skivor som trots allt måste uppmärksammas

Woven Hand heter en av frukterna efter kraschlandningen med 16 Horsepowers. 2006 kom skivan Mosaic som jag recenserar i detta nummer av Blaskan. Förhandstipset är att denna skiva är inget mindre än fantastisk. Medeltida drag på låtarna i en härlig allians med folkmusik från alla världen hörn. Lyssna på Jämtländsk fest-fela i amerikansk version eller diggeridoo-diggning i andra alster. Depp har sällan varit så vacker och missen i recension först nu får skyllas på tidsbrist, men förbiseenden godtas däremot inte — denna skiva är ett måste.

Att man ska kunna hitta en lyxutgåva av alla låtar som givits ut av Evert Taube har länge kännts som ett måste. Det har dock varit lite si och så med den saken till nu. En elva cd-skivor rik box damp ner och nu är lyckan fulländad för detta kan bara kallas kulturgärning. Det mest högsvenska av musik finns nu som en komplett samling, tack gud tack.

2006 var också året då Dr. Indie snodde min givna recension på New York Dolls — One Day It Will Please Us to Remember Even This. Därmed gled ett av årets stora rockhändelser ur mina händer, men vad faen det är väl även Dr. Indie förunnat att få recensera en bra platta. För bra är den och inte så lite heller. Spanking-rock har väl aldrig varit så välkommen tillbaka som detta band ur rockens förflutna. Snabbt piskade man upp stämningen och till sist föll alla fördämningar. En framåtblickande platta som i stället för att luta sig tillbaka mot det gamla, omfamnar det nya. Starka låtar som skjuter in sig på målet utan att tveka det minsta. Utan att på det minsta sätt darra på målet ledde David Johansen sina mannar till nya rock-erövringar och belackarna som fnissat lite i skymundan om ännu ett ”liket lever band” fick vackert smita iväg med sina hullingförsedda svansar mellan benen. Friskt vågat mer än all rock-cred i världen vunnen.

Dr. Da Capo

Musik

Anne Sofie von Otter — I Let the Music Speak

Big Apple Rappin’: The Early Days of Hip-Hop Culture in NYC 1979–1982

Bloc Party — A Weekend in the City & Klaxons — Xan Valleys

Butchering The Beatles: A Headbashing Tribute

Carly Simon — Into White

Chet Baker — Riverside Profiles & Keith Jarrett — The Carneige Hall Concert

Ciara — The Evolution & Brian McKnight — Ten

Dr. Indie tar sig titt på Anton Newcombe i The Brian Jonestown Massacre

Eminem — The Re-Up, Talib Kweli — Kweli Confidential & Bow Wow The Price of Fame

Fontella Bass — The Very Best of Fontella Bass & Loleatta Holloway — The Anthology

Helmet — Monochrome & Deftones — Saturday Night Wrist

Jet — Shine On & The Datsuns — Smoke & Mirrors

Korta musikrecensioner XXIV

Marillion — Smoke

Midge Ure — Move Me +

Moneybrother — Pengabrorsan

Nas — Hip Hop Is Dead

New York Noise Vol. 3

Nicolai Dunger — Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran

Nils Lofgren — Sacred Weapon

Punk: God Save This Box

Punk & Osfug

Sparklehorse — Dreamt for Light Years in the Belly of a Mountain

Stuart Staples — Leaving Songs

Talib Kweli & Madlib — Liberation

The Clash — Clash on Broadway

The Decemberists — The Crane Wife

The Fugees — Besides

The Hold Steady — Boys and Girls in America & Separation Sunday

Towers of London — Blood Sweat & Towers

Woven Hand — Mosaic